Syrehalten sjunker i takt med att vi närmar oss toppen av trappan.

På övervåningen i den gamla ärrade föreningslokalen trängs över 50 personer, unga som gamla; det skulle ha varit trångt även om de var hälften så många.

Runt väggarna står rader av mekbås. Karosser, däck och motorer samsas med den obligatoriska lödkolven – till skillnad från formel 1 är förarna här sin egen mekaniker.

Slotracing är en form av miniracing på bilbana, och under lördagen, anordnade MHF Mullsjö distriktsmästerskap tillsammans med Svenska Scalextricklubben, som har centrum i Habo.

Olika snabba

— Spårbyte! Rösten i högtalarna får med ens de åtta bilarna att stanna. Snabbt flyttar funktionärerna bilarna ett steg i sidled och så bär det av igen.

— Spåren är olika snabba, efter 2 minuter byter juniorerna spår, förklarar Thomas Werner från Svenska Scalextricklubben och börjar förklara strategi, gummi och vådan av krascher.

Den 43 meter långa träbanan utgör centrum i den trånga lokalen; mitt emot målrakan är koncentrationen total, åtta unga killar följer sina bilar varv efter varv.

Inte med den bästa vilja i världen går det att kalla slotracing för en publiksport; bilarna kör så fort att det är omöjligt för en utomstående att hänga med.

Annons

— Vi har en dator som räknar varven, där ser du vem som leder och hur många varv han beräknas köra, förklarar Thomas och pekar på en skärm.

Förutom att ge gas ut på rakorna och bromsa in i de skarpa kurvorna, kan förarna även justera bromsbalans och gasrespons på handkontrollerna.

— Det är som en F1-ratt i miniatyr säger Thomas.

20 länder

I ett angränsande rum sitter Mikael Landrud och skruvar på sina bilar. Han har ägnat sig åt miniracing i 40 år, i 25 år har han tillhört världseliten och han har rest till ett 20-tal länder världen över för att tävla. I början av oktober var han i Prag för sitt 20:de VM.

När han efter den timslånga finalen korsade mållinjen, sekunden före närmaste konkurrent, kunde han titulera sig sexfaldig världsmästare. Hur många timmar han lagt ner på miniracingen vill han inte ens svara på.

— Det händer att jag tröttnar ibland, men jag kommer alltid tillbaka och min hobby har fått mig att se länder och platser som jag aldrig skulle ha besökt som turist.

Mikael berättar om motorer som är så trimmade att de behöver renoveras efter varje race, om svårigheten att välja rätt däck bland 50 olika gummiblandningar och om aerodynamik som gör att bilarna kan köra upp och ner.

— Nu lever jag på min rutin, jag behöver inte testa längre, säger han självsäkert och förklarar att han följer sin bil runt banan med hjälp av hörseln.

— Jag tittar mer på det som sker runt omkring, för att undvika att hamna i andras problem, sen handlar det mycket om taktik, att spara däck och så vidare.

Det börjar bli dags för seniorernas race i distriktsmästerskapen, Mikael var trea i kvalet, men det tycks inte bekymra världsmästaren.

— Jag är helt säker på att vinna.