VI GJORDE VÅRT bästa för att smita in på Huset på onsdagskvällarna. Huset var det bästa diskot denna kväll med den enda begränsningen att det råkade vara tjugoårsgräns.

Men vår uppfinningsrikedom för att ta oss in visade inga gränser. Samma innovativa förmåga tog oss in på nattklubben Palais de lördagar som vi inte satt på en buss till Submarine i Gränna.

När jag inte fokuserade på nattliv så jobbade jag extra som servitris och frukostvärdinna på Stora Hotellet.

Huset – Palais – Submarine – Stora Hotellet: dessa enheter utgjorde större delen av min tankeverksamhet och mitt fokus 1987 till 1990 då jag var gymnasist på Per Brahegymnasiet.

Det där med att studera var något jag gjorde på min fritid.

JAG VAR TROTS detta inte en helt urusel student. Jag tog mig igenom med skapliga betyg.

Jag studerade tillräckligt för att lyfta mina betyg sista terminen och senare ta mig in på universitetet (visserligen som sistahandsreserv på mitt sistahandsval) men någonstans där vaknade jag upp.

Jag insåg att det var dags att växa upp och faktiskt ta lite ansvar för mitt studerande och min framtid. Och det var precis vad jag gjorde.

Men jag hann verkligen ha roligt på vägen dit.

Skulle någon fråga mig idag så ångrar jag ingenting. Tvärtom! Jag hade fantastiskt roligt dessa år och när jag ser tillbaka på dem så är det med något slags ljust skimmer.

Sanningen var säkert den att de var år fyllda med trötthet, intriger (som bara tonåringar kan skapa) och olycklig kärlek.

Men det var år där jag inte behövde ta så mycket ansvar utan bara njuta av att vara i den där åldern som ju aldrig kommer igen.

DET ÄR DÄRFÖR lite med sorg i hjärtat som jag ser hur allvarligt livet har blivit får mina egna unga, ambitiösa tonåringar.

Annons

Idag är villkoren helt annorlunda. För spelreglerna har drastiskt ändrats sedan jag var ung.

Då räckte det utmärkt med en hyfsad gymnasieutbildning för att landa ett bra jobb. Idag har antalet högutbildade mer än fördubblats och konkurrensen för att komma in på många av de bättre utbildningarna är mördande – utbildningar som i sin tur är dörröppnare till de kvalificerade jobben.

Idag är också skolsystemet byggt för att alltid vara på topp.

Det finns inget utrymme för att under gymnasietiden i perioder få lov att vara lite ansvarslös eftersom det då påverkar de kurser som ges och som man snart ska få slutbetyg i – långt innan dess att gymnasiet är över. Kraven på att prestera för att senare komma in på en bra högre utbildning för att senare få ett kvalificerat jobb ligger som ett vått täcke över våra unga ambitiösa tonåringar.

Den stress och press som många ambitiösa studenter upplever idag är på en helt annan nivå än tidigare.

De unga som faktiskt vill jobba hårt och som vill komma någonstans, på deras axlar lägger vi en börda som inte är helt enkel att bära i 16-årsåldern.

PÅ NÄRA HÅLL upplever jag nu vikten av att lärarna levererar.

Att de är tydliga med vad som förväntas så att de som jobbar hårt inte bara ska famla i tomma intet och skjuta på rörliga mål utan faktiskt få förklarat vad som förväntas för att man ska kunna uppnå bra resultat.

I alla år har jag varit djupt imponerad av den skola jag har mött. Den har varit lyhörd och utmanande. Den har varit engagerad och kunnig.

Men ju längre upp i systemet jag kommer, desto mer hör jag återberättas om vaga mål, om oklara förväntningar och ser så tydligt hur det påverkar studiemotivationen negativt och hur snabbt det leder till känslan av att ”oavsett hur mycket jag studerar kommer jag inte att nå ända fram”.

FÖR MIG SOM lärare (om än i en annan kontext) så är det en tydlig påminnelse om min egen roll i relation till mina studenter.

Den påminner mig om vikten av att ge dessa unga, drivna individer tydliga mål och tydliga instruktioner så att de förstår vad som krävs för att klara sig bra. Att ge dem så bra förutsättningar som bara går för att lära sig mesta möjliga under den tid vi har tillsammans.

Att aldrig utnyttja min position ”bara för att jag kan” utan använda detta förtroendeuppdrag till att skapa studiemotivation i så hög grad som jag bara kan. Mitt jobb är helt enkelt att så långt det är möjligt skapa goda förutsättningar för lärande med så lite frustration över systemet som går.

Denna krönika är en liten påminnelse om till alla oss lärare att ta tillvara drivet hos de studenter som verkligen vill komma någonstans.

Det är en påminnelse att ge dem tydliga mål, ge dem direktiv och ge dem en möjlighet att lyckas.

Gör vi det kan de säkert komma hur långt som helst, vilket de förtjänar i en tid då man inte längre har råd att vara lika ansvarslös som jag var en gång.