Vi äter alltmer kött. För vissa verkar det ha blivit en livsstil. Antibiotikabehandling, usel djurhållning, regnskogsskövling och frakt över klotet bekymrar föga. Grönt anses tjejigt – ja än värre: litet bögigt. ”Real men don’t eat quiche”. ”Är väl inte kanin heller, hö-hö-hö…?” Rejäla biffar skall det vara. Ingen fjollmat.

Men säga vad man vill om köttmännen (och en del dito kvinnor): de gör sällan frågan till en moralisk sak. I och för sig litet svårt.

Annat då med de alltmer fundamentalistiska veganerna. Här är svansföringen hög. En mamma i Västerbotten hävdar till och med att hon inte kan jobba eftersom hon måste fixa matlådor åt barnen i skolan (som inte serverar vegankost).

Nå, det finns förstås ett antal respektabla argument för att inte alls äta något från djur. Miljöskälen är dock svaga. Visst, idisslare pruttar och rapar metan som är en kraftfull växthusgas (ur den synvinkeln är kyckling bättre), men de spelar en annan miljöroll: utan betande boskap inget öppet landskap.

Den som åker genom Småland och Västergötland kan se förändringen. Där kor, kvigor, tjurar, får och ibland getter betar bryts åker och skog av hagar och ängar. Mularnas marker. Hävdade under århundraden. Blomsterrika. Fyllda av insektsurr och fågelsång. Ta till exempel en tur till Kabbarp nordost om Gränna i maj när orkidén Adam och Eva färgar marken i rött, lila och gult. Samtidigt som styvmorsviol och mandelblom går i blom och trädpiplärkan ljuder. Just det uppbrutna landskapet var ett skäl till att Unesco utsåg de östra Vätterbranterna (där Kabbarp ligger) till biosfärområde.

Annons

Saknas kreatur: sly och snart skog. De öppna markerna växer igen. Det kan vi tyvärr också bevittna.

Det fina uttrycket lyder ”biologisk mångfald”. Men för den krävs att någon vill äta köttet, dricka mjölken, breda smör på mackan och stuva kirskålen i grädde. Idisslarna är helt enkelt eminenta miljövänner om de får beta ute och förvandla för oss oätligt gräs till högvärdigt och – tycker många – väldigt gott protein.

Nu gör måhända någon procent veganer gör kanske ingen större skillnad. Viktigare är att köttvännerna avstår från det importerade och börjar titta efter svenskproducerat. Gärna naturbeteskött. Och vilt – kött från älg, rådjur och vildsvin är osedvanligt bra ekologisk kost.

Dyrare, det medges. Då får man byta ut köttet emellanåt mot vegetabilier. Kanske till och med veganerna kan fresta med något recept? För den skull behöver man inte okritiskt svälja deras miljöprat.