Förutom Lizzies omfattande arbete i hemmet var hon engagerad i Gamla Missionshusets församlingsarbete. Hon var aktiv i åtminstone två syföreningar, Israels barn och Kinesernas vänner. Hon arbetade för kvinnosaken i Fredrika Bremerförbundet och för nykterheten i Vita bandet och i Kvinnliga förbudskommittén. Dessutom var hon kommunalpolitiskt aktiv. Hon var ordförande i ett fattigvårdsdistrikt och satt i styrelsen för småskoleseminariet. Hon var en av de första kvinnorna i stadsfullmäktige och satt där 1923–1926. Hon trivdes i kretsen av liberala statsrådshustrur, fruarna Rosén, Hansén, Ekman, Larsson, Meurling och Gyllenswärd.

Föräldrarna förmedlade sin liberala tro till barnen mer än de lyckades överföra en gudstro i missionsförbundstappning. Ruth berättar hur barnen tog del i de politiska striderna genom att helhjärtat slåss på skolgården för de liberala idéerna. I synnerhet gick det hett till under kampen om F-båten. »Vi bar de frisinnades blåklintsmärke lika stolt som våra högerkamrater sitt gula med kronor på.« När de blev äldre var framför allt storasyster Nellie chaufför åt pappa Felix under hans föredragsturnéer.

Ruth ger ett gott betyg åt föräldrarna när det gällde jämställdheten mellan könen. Även flickorna fick ta studentexamen, trots att den möjligheten inte fanns i Jönköping, Nellie i Stockholm, Ruth i Eksjö, Jessie i Göteborg, och sedan blev det möjligt för den yngsta flickan, May, att bli student i Jönköping.

Som tidigare nämnts hade alla barnen engelska namn som anknöt till moderns ursprung. Nellie Hamrin tog en kansliexamen och gifte sig med Brynolf Fromm, som blev överläkare vid lasarettet i Umeå. Hon blev så småningom distriktssekreterare i Röda korset.

 

Ruth Hamrin kom 1926 till den sedermera så berömda Fogelstadsgruppen och arbetade på tidningen Tidevarvet. I den kvinnliga medborgarfostran fick hon samarbeta med Elisabeth Tamm, Elin Wägner, Honorine Hermelin och Ada Nilsson. Senare knöts hon till Idun och fick som chef Eva Nyblom, senare Hökerberg. Ruth Hamrin gifte sig med Erik Thorell, akademijägmästare vid Uppsala universitet, och då antog hon dubbelnamnet Hamrin-Thorell. Hon blev senare folkpartistisk ledamot av riksdagens första kammare.

Charles Hamrin blev direktör och fiskeriattaché. Han gifte sig med Brita Johnsson, en äldre syster till Jenny (Jenz), som Carl-Olof, Josefs son och Charles kusin, sedan gifte sig med.

Jessie Hamrin hushållade en tid på 1920-talet åt sin far i Stockholm. Därefter började hon en internationell karriär och anställdes vid Internationella arbetsbyrån i Genève. Hon gifte sig med Manne Ståhl, redaktör på Svenska Morgonbladet, därefter och framför allt på Karlstads-Tidningen. Han blev folkpartistisk riksdagsledamot.

May Hamrin blev socialvårdskonsulent för Småland och Blekinge. Efter andra världskriget tjänstgjorde hon på Socialstyrelsen och besökte Tyskland för att låta internerade komma till Sverige.

Mac Hamrin blev lantmätare, så småningom överlantmätare, hade sin förankring i Kalmar och blev folkpartistisk riksdagsledamot.

Lloyd Hamrin blev lantmätare och personalchef på länsarbetsnämnden i Kalmar och fick så småningom i hög grad sin förankring i Mönsterås.

Ruth Hamrin-Thorell nämner kortfattat motsättningarna mellan sin far och sin farbror:

 

Annons

Farbror Josef och pappa hade samma livsåskådning, de var frireligiösa och båda ivrade för nykterhet nästan fanatiskt. Varför de hamnade i olika politiska partier, vilket ledde till motsättningar mellan dem, var svårt för oss barn att förstå.

 

Hon säger ingenting om gemensamma kalas med familjen Josef Hamrin. Däremot talar hon om julkalas bland annat hos »Geos«. Geo var Gustaf Oscar Johanson, som senare bytte namn till Gerdner. Han var bondson från Borås-trakten, och hade startat ett eget företag i pappersbranschen. Han och hans familj var missionsförbundare och ivriga frisinnade. Han stod Felix Hamrin mycket nära politiskt och de samarbetade väl. Han var engagerad i Jönköpings Läns Tidning och led även ekonomiskt av dess förluster. Men han ingick också i det konsortium som 1917 gjorde Svenska Morgonbladet till en frisinnad tidning, och han satt i dess styrelse.

Geos hustru var Ester, som var handarbetslärarinna, och båda hade intellektuella intressen. Även deras familj var stor. Där fanns Gunnar Gerdner, med tiden känd Uppsalastatsvetare, och där var Torborg, sedermera gift Årman, känd och duktig historielärare vid Jönköpings läroverk. Och så fanns dottern Sigbrit, som varit gymnasiekamrat med Jessie Hamrin i Göteborg och som utbildade sig till tandläkare. Hon förälskade sig och gifte sig med en ung litteraturhistoriker och journalist som hette Erik Hjalmar Linder.

 

Erik Hjalmar Linder har i en memoardel berättat om sitt möte med dessa Jönköpingskretsar. Han mötte dem under 1930-talets första år på två vägar; han var mycket nära vän med Manne Ståhl, som var förälskad i Jessie Hamrin, och själv kom han in i den Gerdnerska familjen via Sigbrit. Han kom från missionsförbundsmiljö i Örebro och fann den intellektuella livaktigheten större hos Gerdners och Hamrins i Jönköping. Han tyckte sig finna ett arv som levde vidare från Viktor Rydbergs tid med dess liberalism och öppenhet. En bärare av detta arv var enligt Linder borgmästaren Oscar Dahlbäck. Han hade grundat Mäster Gudmunds gille och han bildade en samtalscirkel som kallades »Fritt ur hjärtat«. Båda namnen knöt an till Rydbergs Vapensmeden.

Hos Linder finns några snabbporträtt av familjen Felix Hamrin. Om familje-fadern sägs att han ville kåsera om viktiga och spännande förlopp, inte tjattra och småprata. Hans skämtlynne hade »en brysk anstrykning som ibland stötte även nära vänner för pannan«. Hustrun Lizzie beskrivs som »en humoristisk, stilfull och i sin återhållna värme mycket tilldragande kvinna«.

Av barnen Hamrin träffade Erik Hjalmar Linder i första hand Jessie och Ruth men även lillasyster May och bröderna Charles, Mac och Lloyd. Han skriver sammanfattande: »Det var något kolossalt stimulerande med denna ständigt diskuterande familj.« I Linders allmänna karakteristik av ungdomarna Gerdner och deras vänner Hamrinarna inkluderar han också Josef Hamrins barn, som hade lika mycket vitalitet som sina kusiner. Han nämner att »ingen i den generationen – frånsett, senare, Yngve Hamrin – delade helt Geos och Esters kristna tro. De dansade sedan skoltiden, de drack vin åtminstone vid sällsynta tillfällen, de kritiserade ilsket eller uppsluppet allt falskt fromleri.«

Geo Gerdner kom att göra en stor insats för att bidra till att lotsa Jönköpings-Posten till att bli en liberal tidning. Han satt i Halls bolags styrelse under åren 1934–1962. Dit kom han i samband med att Jönköpings Läns Tidning lades ner. Familjen Gerdners insats för Jönköpings-Posten slutade emellertid inte där. Geo och Ester hade ytterligare en dotter, Anta, som gifte sig med Bengt Göransson, så småningom folkpartistiskt kommunalråd i Jönköping. Han efterträdde sin svärfar i Halls bolagsstyrelse och satt där till 1973.

 

 

Ett förändrat politiskt landskap 1923–1925

Efter förbudsomröstningen uppstod frågan om vad som skulle ske med den svenska partistrukturen och med det politiska samarbetsmönstret. Jönköpings-Posten undrade (7/10 1922) om inte ett kristet förbudsparti borde bildas, och tidningen hade sin udd riktad mot kulturradikalismen:

 

i valet mellan det kultursnobberi, som länge på många håll idkats, och de kristna sanningarnas stora värde och främjande bland vårt folk, så vet helt säkert var och en, för vilken detta blivit klart, var han skall stå, t.o.m. om han personligen inte fått erfara detta i sitt liv så som önskligt vore.

 

Det fanns en ny ledargestalt inom det frisinnade partiet som Jönköpings-Posten hade stort förtroende för och prisade, nämligen Carl Gustaf Ekman. Inställningen märktes då Ekman fyllde 50 år (4/10).

Svårigheten att samarbeta med högern var för Jönköpings-Posten särskilt stor på det lokala planet. Jönköpings-Posten fördömde den Hartmannska andan och talade om Smålands Allehanda som dess lokalorgan (13/10). Ernst Hartmann var bryggeridirektör och i många år drätselkammarordförande och dessutom ordförande i styrelsen för Smålands Allehanda. Något senare (24/10) skrev Jönköpings-Posten att borgerliga valmansföreningen under gångna tider med järnhand terroriserat annorlunda tänkande. Borgerliga valmansföreningen var den lokala högerorganisationen, medan Jönköpings läns valmansförenings lokala organisation benämndes moderata valmansföreningen. Här fanns sålunda lokalt mer av samarbete mellan de frisinnade och länets valmansförening.

Stadsfullmäktigevalet i november 1922 ledde till att borgerliga valmansföreningen fick 15 mandat, de frisinnade 13, socialdemokraterna 10, moderata valmansföreningen 3, frisinnade klubben 2 och kommunisterna 1. Tre Hamrinare kom in i fullmäktige, Felix och Lizzie för de frisinnade och Josef för moderata valmansföreningen (26/11).

Under våren 1923 föll den andra regeringen Branting på direktiven till Arbetslöshetskommissionen – stödet till de arbetslösa var under 1920-talet ett återkommande stridsämne mellan socialdemokraterna och de borgerliga. Brantingregeringen efterträddes av en högerregering under Ernst Trygger. Jönköpings-Posten var till en början kritisk mot Trygger, men man var ännu mer negativ till en socialdemokratisk ministär. Tidningen hade respekt för Hjalmar Branting och andra socialdemokratiska ledare men menade ändå att social-demokraterna var farliga för land och folk. En socialdemokratisk ministär var en klass- och kampregering och därför en revolutionär regering (17/4, 20/4 och 24/4).

 

I Jönköpings-Posten skrev under 1920-talet signaturen R.N., lektor Richard Nordin. Den 16 maj publicerade han en betraktelse över det liberala partiet. Han menade att dess första fel hade varit att samarbeta med socialdemokraterna, sedan hade man varit negativ till borgerlig samling. Artikelförfattaren angrep »Uppsalaverdandismen och hånets och begabberiets män«, vilkas inflytande sades ha minskat men som dock fortfarande fanns, framför allt i Dagens Nyheter.

Fortsättning följer...