Efter en sida tänker jag att detta kan vara början på något stort och glömmer att början för Josefin Holmström var redan 2013 med ”Antarktis”, en bok jag inte har läst. I ”Samuel är mitt namn” imponerar språket direkt. Det är ödesmättat och vackert, uppfinningsrikt, elegant. Några exempel: ”nymodern” om den kvinna som tar hand om huvudpersonen när föräldrarna dött, ”hon som ropade in mig från ytterkanterna” om Nora som ger honom kärlek och gör honom till social varelse, ”packade ner sina drömmar i lådor av brun papp” om forskare som misslyckas i sina karriärer och ger upp.

Om boken

"Samuel är mitt namn"

Josefin Holmström

Norstedts

Om boken

"Samuel är mitt namn"

Josefin Holmström

Norstedts

Författaren öppnar berättelsen på ett sätt som skapar nyfikenhet. Någon lägger sin hand på berättarjagets axel och på det följer ett replikskifte som till en början är gåtfullt. Jag bereder mig på att lägga pussel av fragment, på modernistiskt vis. Lite så blir det och T.S. Eliots ”Det öde landet” får en blinkning i form av ”en tredje som gick bredvid oss”, men Holmström har så dags i huvudsak övergått till ett mer traditionellt berättande där tonen och stämningen påminner om den man kan möta hos P.O. Enquist.

Bibliskt namn

Samuel är alltså huvudperson och berättare. Att han bär ett bibliskt namn är säkert ingen tillfällighet. I ett litet efterord bekänner författaren sin tro. Samuel blir med tiden även han troende kristen och finner så ljuset, det ljus han länge sökt i fysikaliska experiment och i försöken att konstruera en ljusmaskin. Född blind hamnar han som mycket liten i ett dubbelt mörker långt uppe i norra Sverige, där han växer upp tillsammans med nymodern. Ett under sker, han återfår synen, visar sig ha läshuvud, minst sagt, och får med byprästens hjälp möjlighet att studera i Cambridge.

Annons

Vägen fram till den plats och det tillfälle där han nu finns, när någon lägger sin hand på hans axel, är lång. Det visar sig att den inledande scenen är upptakten till ett arbete han måste göra: skriva ner berättelsen om sitt liv för sina fem barn, därtill uppmanad av den sedan länge döda Nora. Det utvecklar sig till en fängslande historia om sökande efter identitet, om vetenskapliga framsteg men också katastrofala misslyckanden, om död och sorg, om hat och kärlek, om klassklyftor.

Kärleken mellan Nora och Samuel är stor men präglas av en märklig kyskhet. Vid ett tillfälle kramar han henne ömt om armen. Lite senare säger hon att hon vill ha ett barn. Hon får fem. Det är allt vi får veta om den saken.

Den engelska överklassen skildras träffsäkert och på ett sätt som jag tror har giltighet än i dag. Likaså det främlingskap den känner som, likt Samuel, kommer underifrån upp till den finare världen.

Klockslag

Tiden är ett annat tema i Holmströms roman och tidsbegreppet är relativt. Samuel tror att tiden kan röra sig både framåt och bakåt, ja till och med kröka sig. Kanske har vi där förklaringen till de nyckfulla kapitelrubrikerna: 06.50, 12.15 o.s.v. Klockslag? I så fall har Samuels berättelse skrivits, eller åtminstone tänkts, på ungefär sjutton timmar. Vi kan i alla fall utgå från att handlingen tilldrar sig under några årtionden runt förra sekelskiftet; i efterordet refereras till Nikola Tesla, växelströmsteknikens fader och den som fått låna sitt namn till en nutida bilfabrikant.

”Mitt namn är Samuel” tycks sluta i en övertygelse om att inget varaktigt ljus kan uppnås genom vetenskapliga experiment och framsteg. Ljuset finns på annat håll, hos den Samuel kallar Mästaren. Det är ett slut som också jag, en tvivlare, motvilligt får acceptera.

Josefin Holmström har skrivit en mycket bra roman. Jag vill att hon skriver fler.