Utanför varje matbutik och Systembolag sitter romska tiggare. Många av oss går bara förbi. Lite färre säger hej, ännu färre stannar till för att lägga en peng i muggen och kanske växla något ord med den som sitter där.

Somliga kastar hatiska eller föraktfulla blickar, några tycker sig till och med ha rätt att sparka till pengamuggen, spotta på den som sitter där eller vräka ur sig otidigheter. På diverse (tyvärr allt mindre) ljusskygga sajter och sociala medier pågår öppet rasistiska diskussioner på temat ”ut med packet”.

Även i mer sansade och välvilligt sinnade kretsar är hållningen till tiggare kluven: Är det bäst att ge eller inte, vilket ansvar har samhället, är det inte dags att förbjuda tiggeriet…

Här är min poäng: Vi har ofta en tendens att se tiggeriet som ett samhällsproblem, eller annorlunda uttryckt, som vårt problem. Tiggarna ger oss dåligt samvete när vi helt oskyldigt travar in på Ica för att bunkra upp inför helgen.

Malmöbaserad

Erika Oldberg är Malmöbaserad journalist med ett förflutet bland annat på Jönköpings-Posten. I sin bok om den unga romska kvinnan Gina Ionescu gör hon framför allt en stor insats: Hon lyfter fram människan bakom ”samhällsproblemet”, den person som är den verkligt drabbade bakom ”vårt problem”.

Det är helt omöjligt att läsa ”Jag är Gina” och behålla den bild en eventuellt har av tiggare som en anonym och besvärlig massa. Gina kliver fram som en människa med styrka och integritet, med förhoppningar, med en plågsam längtan under de många månaderna i Sverige medan barnen är kvar hemma i Tirgu Jiu i Rumänien.

Hon kliver fram som en människa som under andra omständigheter kunde ha nått långt, men som är fjättrad av en svår bakgrund och av fattigdom.

Annons

Den lika enkla som genialiska boktiteln säger egentligen allt: Det här är jag, jag är en människa som du, jag kunde ha varit du.

Du kunde ha varit jag.

Stor utsatthet

Berättelsen om Gina och hennes man Valeriu börjar hösten 2014 när de befinner sig i Malmö för att försöka få ihop pengar för att kunna betala lånet de tagit till sitt ruckliga hus i Tirgu Jiu. Mest tigger de, ibland får de påhugg i form av städjobb eller bärplockning. Det är ett tufft liv; först bor de i tält, så småningom lyckas de komma över en gammal husvagn, utsattheten är konstant och hälsoproblemen aldrig långt borta.

En stor del av boken berör avhysningen av romer från lägret i Sorgenfri i Malmö hösten 2015. De officiella motiven för att tömma lägret var humanitära och av typen ”ingen ska behöva bo så här”. Den delen av tanken går att sympatisera med, men den är svår att få ihop med det faktum att inga seriösa alternativ bjöds.

Här visar Oldberg på tiggarfrågans stora moment 22: Ledande politiker i Malmö hänvisar till att Rumänien borde ha ansvaret för sina medborgare. Samtidigt är det just för att Rumänien inte tar det ansvaret, utan systematiskt diskriminerar romer, som de tvingas ut i Europa för att tigga.

Engagerad medmänniska

Erika Oldberg förekommer en hel del själv i ”Jag är Gina”. Inte bara som journalisten som samlar in material till sin bok, utan i hög grad också som den engagerade medmänniskan.

I ett avseende är det ett problem – den objektiva reporterns blick är inte riktigt vad vi får här. När händelserna runt avhysningen beskrivs är det uppenbart var författarens sympatier ligger.

Samtidigt skönmålar Oldberg inte. Gina är stark och stolt, men framställs också ibland i mer negativ dager (alltså som en riktig, sammansatt människa), som när hon i desperation ljuger för en vän för att få pengar. Sådant höjer bokens trovärdighet ytterligare.

Och även om Oldberg i hög grad vill lyfta fram det svenska samhällets diskutabla hantering av tiggarfrågan och i den ansatsen väcker obekväma frågor som saknar svar, så är ”Jag är Gina” i första hand ett mycket fint tecknat vänporträtt.

Boken är skriven med en sorts osentimentalt saklig medkänsla, och är som helhet ett starkt dokument om människovärde och mänsklig värdighet.