Föreställningen "Gråter stora killar?" spelas på svenskt teckenspråk och textas till svenska.

Gråter stora killar?

av Åsa Björklund

Skådespelare: Mette Marqvardsen och Adam Neverland
Regi: Charlie Ås..

Gråter stora killar?

av Åsa Björklund

Skådespelare: Mette Marqvardsen och Adam Neverland
Regi: Charlie Åström
Plats: Caféscenen, Spira

Som hörande och som någon som inte förstår teckenspråk dröjer det en stund innan jag har vant mig.

Utöver ett kort musikstycke i början och i slutet spelas hela dramat i tystnad. Samtidigt som replikerna haglar.

Det är en speciell upplevelse, men snart tar kraften i berättelsen över och alla sådana detaljer blir ovidkommande. Översättningen från teckenspråk fungerar alldeles utmärkt.

Handlingen utspelas under en eftermiddag hemma hos en ensamstående mamma och hennes tonårige son. Den unge killen (Adam Neverland) försöker frigöra sig på typiskt tonårsmanér. Han ska bli en man, men saknar en manlig förebild. Pappans svek gör fortfarande väldigt ont.

Annons

Mamman (Mette Marqvardsen) är än mer förbittrad när hon släpar på matkassar och sörjer ett förlorat liv. Hon känner sig sviken av allt och alla och söker istället kontakt och sammanhållning i ett främlingsfientligt politiskt parti.

Manuset famnar efter mycket; det handlar om identitet och manlighet, familjerelationer och rasism. Någon enstaka gång sträcker det sig alltför långt, som i avsnittet som behandlar manligt grupptryck. Men det hör till undantagen. "Gråter stora killar?" är ett stycke välskriven dramatik som övertygar.

Det som bär pjäsen är kammarspelets starka rollkaraktärer, mamman och sonen. Det är krävande rolltolkningar som aktörerna klarar med glans. Mette Marqvardsen gör en mamma som förblir sympatisk, även när hon är bitter och tvär. Man tvivlar inte på ömheten som hon känner för sin son.

Adam Neverland är en debutant med pondus och en självklar närvaro (och dessutom ett ovanligt coolt skådisnamn). Jag tror att det är en skådespelare som vi kommer att se mer av i framtiden.

Pjäsförfattaren Åsa Björklund använder två återkommande teman, Kung Oidipus och Star Wars, väsensskilda dramer som på ett välbekant vis skildrar en relation till en frånvarande pappa. Det är referenser med en ambitiös bredd, men de vävs snyggt in i berättelsen på ett sätt som tillför något till den centrala vardagsberättelsen.

Regissören Charlie Åström begränsar scenografin till två stolar och ett bord. På en duk bakom aktörerna projiceras sms-meddelanden som utgör den enda kommunikationen med världen utanför det rum i vilket hela dramat utspelas.

Det är ett enkelt och effektivt grepp, som inte för ett ögonblick tar fokus från de två rollkaraktärerna.

Föreställningen gör egentligen inte någon stor poäng av att de är döva. Däremot förstärks bilden av kommunikation med förhinder. För alla vi människor har ibland väldigt svårt att höra, att verkligen lyssna på varandra.