FRÅN TIDIGA ÅR minns mina barn hur jag på valdagen hissade flaggan.

Detta för att visa tacksamhet och respekt för att jag lever i en demokrati som ger mig möjlighet att uttrycka åsikter och rösta i allmänna val.

När flaggan vajade på sin stång vid radhusentrén gick jag för att lägga min röst.

Alltid med samma vetskap: för mig är möjligheten att rösta en självklarhet, men så är det inte för alla människor i världen.

SÖNDAGEN den 17 september är det kyrkoval i Svenska kyrkan.

Det äger rum vart fjärde år, alltid den tredje söndagen i september. Den som fyllt 16 år och tillhör Svenska kyrkan får rösta på kandidater till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

Som biskop är det självklart att rösta.

Detsamma gäller förmodligen många av dem som på olika sätt är aktiva i eller har en positiv grundhållning till Svenska kyrkan.

Av Svenska kyrkans 5,2 miljoner medlemmar röstade förra gången ungefär 700 000. I år hoppas jag att det blir fler. Svenska kyrkan berör människors liv på en lång rad sätt.

Än döps 44 procent av alla födda, tre av tio konfirmeras, 30 procent av alla vigslar äger rum i Svenska kyrkan och åtta av tio väljer kyrklig begravning.

Lägg därtill att den öppna verksamheten har över 1,5 miljon besök per år, att nästan 100 000 människor sjunger i kyrkokör och att de enskilda gudstjänstbesöken uppgår till över 15 miljoner per år.

JAG SKRIVER inte för att skyla över det faktum att vissa siffror pekar nedåt. Inte heller för att låtsas som att människor inte lämnar Svenska kyrkan.

Jag skriver för att påminna om vad Svenska kyrkan gör för människor i vardagen, ofta i det tysta. Sådant man lätt glömmer bort för att det verkar så självklart.

Annons

Både minskad tillhörighet och minskat engagemang får konsekvenser. Över tid kan följden bli att kyrkan inte finns kvar.

Hembygdens kyrka förfaller eller stängs, musikens toner klingar bort, de grupper i församlingshemmet som varit en självklar del av barnens uppväxt läggs ner, det finns ingen präst eller diakon att söka sig till när livet är orimligt svårt.

Visste du förresten att över 100 000 människor ringer till Jourhavande präst varje år?

Det själavårdsrummet, med den prästerliga tystnadsplikten, är för många en livsviktig säkerhetsventil i samhället.

HUR SER Svenska kyrkans framtid ut? Hur säkerställer vi att det Svenska kyrkan betyder i vårt land finns kvar?

Hur värnar vi kyrkorna så att de också i framtiden är öppna rum att besöka, för att där få uppleva hur valv bakom valv öppnar sig oändligt i tystnaden?

Frågorna borde vara högaktuella i kyrkovalstider, men den nyfikna idédebatten ersätts ofta av den knastertorra diskussionen om de politiska partiernas vara eller inte vara i kyrkliga sammanhang.

Även om frågan är av visst intresse lockar den till sig uppmärksamhet på ett sätt som gör att det riktigt viktiga förloras ur sikte: ett konstruktivt samtal om Svenska kyrkans roll och identitet i en postmodern kontext där sekularisering och sakralisering kämpar om utrymmet.

DET SVENSKA samhällets framtid är sammanflätad med Svenska kyrkans framtid.

Inte minst i en polariserad tid kan både kyrkans diakonala arbete och kyrkan som arena för mänskliga möten vara av stor betydelse.

Kyrkovalet är därför en angelägenhet för alla som bryr sig om samhällets framtid. Och den mediala rapporteringen om minskat antal medlemmar måste vägas mot det goda Svenska kyrkan gör i vardagen.

Söndagen den 17 september hissar jag flaggan framför biskopsgården Ötrabo i Växjö. Jag gör det av respekt för åsiktsfriheten, yttrandefriheten och för möjligheten att rösta.

Mina vuxna barn kommer än en gång att få höra, och kanske sucka över sin pappas tjat, att jag är tacksam över demokratins möjligheter som verkar självklara, men som inte är det.

Fredrik Modéus

Biskop i Växjö stift