Teatersäsongen 2018/2019 är åtminstone på papperet den mest spännande sedan portarna slogs upp i kulturhuset Spira. Och juvelen i kronan för teaterälskaren är ”Den sista elden”.

Dramatikern Dea Loher är en av Tysklands mest uppmärksammade, och regissören Melanie Mederlind är stekhet som uttolkare av modern tyskspråkig dramatik. Senast hyllades hon för uppsättningen av Elfriede Jelineks ”Raseri” på Borås stadsteater.

När ”Den sista elden” nu sätts upp i Spira är det att flytta fram positionerna för teaterkonsten i Jönköping ett par hack. Denna poetiska, fragmentariskt berättade och komplexa pjäs är teater av en typ som inte gjorts i Jönköping tidigare.

En utmaning – men välj att se det positivt.

Ramhandlingen i ”Den sista elden” är lika enkel som den är emotionellt laddad. Under en biljakt blir en liten pojke, Edgar, ihjälkörd. Samtidigt kommer den krigstraumaskadade Korp till staden. Pjäsen handlar sedan om vad som händer med de åtta karaktärerna och hur deras respektive svärta skickar dem i banor från och mot varandra. Ett av pjäsens grundteman är längtan efter mänsklig närhet.

Det är för övrigt inte bara Korp som är tilltufsad av livet. Ludwig och Susanne är förlamade av sorg över den förlorade sonen. Karoline har haft cancer och är helt bröstfixerad. Polisen Edna både förnekar sin roll i och anklagar sig själv för Edgars död.

Annons

Det privata visas upp mot ett bakgrundsbrus av samtid där terrorism utgör ett bärande inslag. Men det universellt mänskliga är det viktiga här.

Till exempel skuld. Vems är den, egentligen?

Publiken är placerad i ena änden av Kammaren, spelet försiggår i resten av salongen. Golvet är täckt av prasslande höstlöv, ett avlövat träd står där, det är över huvud taget mycket och rustikt trä i scenografin. En hel vägg utgör projektionsduk i realtid och visar ömsom suddiga översiktsbilder från salongen, ömsom extrema närbilder på de agerande.

Det är oerhört mycket text i ”Den sista elden”. Skådespelarna pratar nästan oavbrutet, och beskriver ofta det de gör i tredje person samtidigt som de agerar vilket emellanåt skapar en distanserande känsla, emellanåt fungerar förstärkande. Oavsett vilket är det effektfullt och förstärker känslan av att karaktärerna inte riktigt har kontakt med sig själva.

För åskådaren gäller det att så snart som möjligt ge upp tanken på att ta till sig varje replik. Det är lite som att lyssna på ett främmande språk som är någorlunda men inte fullt bekant – det är kört om en lyssnar på varje ord, tricket här är att komma in i flödet.

Scenbytena är ofta abrupta, men det är bara att åka med.

Det finns öppningar i manuset för starka känslor, men Melanie Mederlinds regi håller dem på mattan. Förutom i några scener, främst med Korp (Kalle Malmberg) och Susanne (Amelie Tinnadotter Norrby) där det finns plats för både gripande närhet och bokstavligt talat våldsamt utspel.

Skådespelarna befinner sig nästan hela tiden på scenen samtidigt, oavsett vilka som står i centrum i en enskild scen. Ibland finns de bara där, ibland bidrar de till helheten genom agerande i bakgrunden, ungefär som ett kompband bakom en solist.

Skådespeleriet är överlag mycket fint. Mathias Lithner lyser lite extra med sin nedtonat desperata Ludwig, och Petter Andersson gör sin starkaste insats på länge – tonträffen i hans tolkning av den luggslitne Peter är perfekt.

Det här är fantastiskt spännande och visuellt vacker teater. Jag är inte helt säker på att helheten hänger ihop. Men det spelar liksom inte någon större roll – ”Den sista elden” är som ett antal utsnitt ur ett antal människors liv. Och livet hänger sällan ihop särskilt bra, men kan vara ganska härligt ändå.

”Den sista elden”

Manus: Dea Loher (översättning Maria Tellander)

Regi: Melanie Mederlind

Scenografi o..

”Den sista elden”

Manus: Dea Loher (översättning Maria Tellander)

Regi: Melanie Mederlind

Scenografi och ljusdesign: Carina Persson

Kostym: Anna-Karin Cameron

Skådespelare: Amelie Tinnadotter Norrby, Mathias Lithner, Siv Lindström, Lisa Agby, Hanna Schön, William Beijer, Petter Andersson, Kalle Malmberg

Spelas i Kammaren, Spira, t.o.m. 22 november samt i Värnamo 5 december