30 juni-händelserna ledde till en tro på att en förnuftigare och mer verklighetsbetonad ekonomisk politik skulle introduceras. Likaså konkluderades att Hitler nu behärskade situationen i Tyskland, men tidningen frågade: Huru länge? (9/7 och 11/7). Rudolf Hess avgav en fredsappell, och Jönköpings-Posten skrev att en diktatur inte i sig var en fara för den mellanfolkliga freden. Ingen europeisk statsman hade gjort mer för att mildra motsättningarna mellan Europas folk än Mussolini, och nu hade Hess hållit ett fredstal. Det fanns ingen anledning att tro att Hitler hycklade (12/7).

En månad efter de långa knivarnas natt dog president Hindenburg. Agne Hamrin tecknade hans porträtt och menade att han stått som en fast klippa i det alltmer försumpade parlamentariska livet i Tyskland. För Hindenburg fanns endast en väg, och det var pliktens (3/8).

I början av hösten skrev Yngve Hamrin en illustrerad artikel från partidagen i Nürnberg, där han talade om att där fanns den politiska extasen i sin allra högsta potens (10/9).

Hela uppmärksamheten från Jönköpings-Postens sida riktades inte mot Tyskland. Harry Blomberg deltog i en resa till Sovjet och rapporterade där-ifrån (bland annat 11/5, 23/5 och 29/5). I en ledare inför första maj klagade Jönköpings-Posten över att man enbart talade om faran från fascismen, inte från bolsjevismen. Faran från Ryssland bedömde Jönköpings-Posten vara mycket större.

Agne Hamrin informerade också från Österrike, och där var läget alarmerande. I mitten av februari rapporterade han om 700 politiska dödsoffer. Även i detta fall lät han händelserna bli en varning till Sverige, och han frågade när Sveriges folk skulle inse att tidens krav inte bestod i gruppegoism utan i nationell samling. Senare hävdade han att oroligheterna i Österrike berodde på att socialdemokrater och bolsjeviker tillsammans förberett en statskupp. Den svenska regeringen borde lära sig av detta och med kraft upprätthålla samhällets auktoritet. Man måste se på bolsjevismens internationella framträngande (14/2 och 23/2).

I Sverige utstötte högerledaren Arvid Lindman Sveriges nationella ungdomsförbund från högerpartiet. Anledningen var SNU:s allt större nazistsympatier. Karl Thunell, lektor i klassiska språk och historia vid Jönköpings läroverk, menade i Jönköpings-Posten att det skulle vara till obotlig skada om det blev en brytning mellan högern och SNU (9/2).

Efter en tid var det inte bara nationalsocialistiska möten i Småland. Nationalsocialister och socialdemokrater debatterade även med varandra, som i Nässjö, där man diskuterade »Fosterlandet«. Nationalsocialisterna Gerhard Eriksson och Gustaf Larsson mötte socialdemokraterna O. V. Lövgren och Martin Forsberg (17/4). Den socialdemokratiske partiledaren och statsministern Per Albin Hansson kom till Jönköping och talade inför 1800 människor. Ämnet var »Marxism och demokrati«, men Jönköpings-Posten menade att dessa båda begrepp inte hade något samband. Marx hade förberett diktaturen (25/8).

Vi såg att under år 1933 gjordes uttalanden som kunde ses som förebud till Oxfordgrupprörelsen. Dessa sympatier blev än tydligare under 1934. När Sigfrid Estborn reste till Indien för att tillträda en professorstjänst skrev han att en Oxfordrörelse i svensk dräkt skulle ge mycket. Sedan togs rörelsen upp på ledande plats i Jönköpings-Posten, och man skrev bland annat att samhället var sjukt och att ett evighetsperspektiv saknades men att Oxfordgrupprörelsen ingav hopp (22/1, 4/8 och 24/11).

Sammanhang med denna rörelse hade en opinion mot »moralupplösande propaganda«. 126519 namn överlämnades i mars månad till kronprins Gustaf Adolf, som vid detta tillfälle var regent. Ledare för kampanjen var teologie och filosofie kandidaten Bo Giertz, och initiativet hade kommit från studenter som hörde till Kristliga studentförbundet i Lund (10/3, 14/3 och 17/3).

Annons

När man ser tillbaka på Jönköpings-Posten och nazismen under åren 1931–1934 kan konstateras att inte mycket kvarstår av den bild som Agne Hamrin tecknat av sig själv som ivrig och konsekvent motståndare till fascism och nazism. Han kunde göra utomordentligt dåliga förutsägelser, som då han i januari 1933 skrev att Hitler aldrig skulle komma till makten eller två veckor senare påstod att Hitler avsvurit sig nationalsocialismen.

Givetvis kan ingen begära att en korrespondent i början av 1930-talet skulle ha de kunskaper om nazismen som människor efter andra världskriget förväntas ha, men man kan jämföra med vad andra bedömare vid samma tid tyckte. Harry Blomberg hade hösten 1932 en väsentligt sannare uppfattning om Hitler och nazismen än vad Agne Hamrin hade vid samma tid. Man kan också jämföra med Dagens Nyheters korrespondent Gustaf Hellström, som i maj 1933 reste i Tyskland och sedan rapporterade både till sin tidning och i bokform om vad han sett och upplevt, bland annat vid besök i koncentrationsläger. Han är i sin rapportering utomordentligt kritisk. Hellströms kunskaper om Tyskland var förmodligen betydligt grundare än Agne Hamrins vid samma tid men han gav en betydligt sannare bild.

Den flitige Agne Hamrin skrev inte bara de artiklar som publicerades i Jönköpings-Posten. I den mycket konservativa Nya Dagligt Allehanda skrev han om den nazistiska kulturpolitiken. Hans artiklar andas stor förståelse för »nyordningen«. Om tysk film skriver han att nationalsocialismen ingalunda fördärvat den tyska filmen. Han menar att det måste »medges – medgivandet har självfallet intet med rashat att göra utan är absolut objektivt begrundat – att en hel del osunda förhållanden inom den tyska filmen försvunnit i och med begränsningen av det judiska inflytandet på densamma« (8/4, 6/5). På samma sätt är han positiv till vad som sker inom den tyska teatern:

Vissa av de ansatser till en ny »nationell«, »heroisk« dramatik man kan iakttaga i det nya Tyskland äro emellertid värda all möjlig respekt. Bland dem som ställt sig i de nazistiska idéernas tjänst finnas också ärliga, sanna och starka diktare – det vore orättfärdigt att förneka detta. Vissa värden ha nog gått förlorade under rensopningen i den tyska Thalias tempel, men mycket skräp har också kommit bort. Att skapa nya värden, det är just häri uppgiften ligger (19/4).

Agne Hamrin skriver även mycket positivt om den nya organisationen Kraft durch Freude (17/5). Lika lite som i fråga om den italienska fritidsorganisationen Dopolavoro bör man se den tyska motsvarigheten som ett hänsynslöst tvång, vilket pålägges de stackars kuschade medborgarna. […] Det är i stället tvärtom. En våg av tacksamhet sköljer otvivelaktigt upp mot den landsfaderlige, allsmäktige diktatorn för att han bär till och med fritidens börda åt sitt folk. […] För den utlänning som i dessa nydaningstider vistas i Tyskland blir det allt klarare att diskussionsämnet den tyska nationalsocialismen icke är uttömt med kritik av koncentrationsläger och judeförföljelser. Det är sådana saker som de sistnämnda vilka göra mest väsen av sig, men medan den allmänna opinionen utanför Tysklands gränser alltjämt tycks begränsa sitt intresse till dessa, växer mindre bullersamt någonting nytt och förmodligen betydelsefullare fram.

Mot detta ska ställas den bild som Agne Hamrin tecknar i sina memoarer från 1979. Som vi sett blåste han där i hög grad upp »incident Hamrin«, då han hotades av repressalier för en artikel, medan han helt förteg det mesta som han vid denna tid skrev om italiensk fascism och tysk nazism. Alternativet hade varit att han öppet talat om att han som ung korrespondent begick grova misstag vid bedömningen av hur utvecklingen skulle bli liksom i de värderingar han redovisade. Inget av detta finns i memoarerna; däremot talar han om svåra tyska missbedömningar av utvecklingen (s. 100f.).

Krispolitik

Felix Hamrin hade som finansminister strävat efter balans i statsbudgeten.  Han hade försökt spara Sverige ur krisen. Men krisen hade ingalunda avhjälpts. Antalet arbetslösa ökade under hela 1932 och var som högst i mars 1933, då 186 600 registrerades som arbetslösa.

Regeringen Per Albin Hansson med Ernst Wigforss som finansminister ville ha en annan krispolitik. Huvuddragen i den nya politiken redovisades i ett uttalande till statsrådsprotokollet den 3 januari 1933 som bifogades statsverkspropositionen. Man önskade åstadkomma ökad köpkraft och därmed ökad efterfrågan på varor och sålunda ökad företagsamhet och ökad arbetstillgång. Medel till ökad statsverksamhet borde anskaffas genom upplåning i stor skala och amortering av lånen ske med hjälp av skärpt skatt på större arv. Till statsverkspropositionen var också bifogad en längre skrift av nationalekonomen Gunnar Myrdal.

Jönköpings-Posten var klart kritisk mot Wigforss budgetförslag. För första gången skulle budgeten överstiga en miljard. Lånebehovet var 251 miljoner kronor mot 100 miljoner föregående år (11/1). Senare instämde tidningen med Sunt Förnuft, som betecknat budgeten som oantagbar. Bland annat var det fel att satsa på en upprustning av Historiska museet och Karolinska institutet i tider som de innevarande (2/2).

Från en radiodebatt den 27 januari har Felix Hamrin antecknat: »Professor Ohlin talade om den hamrinska indragningspolitiken. Föreslog 180 miljoner kronor till allmänna arbeten.« Sedan noterade Hamrin: »nationalekonomerna + reg. tala om att de produktiva arbetena skola användas. Varför då ej lägre lön och fullt arbete?« Intressant är att Jönköpings-Posten berömde professor Bertil Ohlin, samtidigt som hans vilja att satsa på allmänna arbeteni kristi der kritiserades (22/2).

I remissdebatten hade Per Albin Hansson uttalat sin vilja till samförstånd på saklig grund. I samma riktning yttrade sig den frisinnade ledaren Felix Hamrin liksom högerledaren Ernst Trygger. Jordbruksminister Per Edvin Sköld menade att för jordbrukets del behövdes generella åtgärder.

Fortsättning följer...