Lillasyster Barbro, som inskrevs vid universitetet hösten 1930, läste enbart humanistiska ämnen: två betyg i religionshistoria, två i litteraturhistoria, ett i pedagogik och ett i filosofi. I litteraturhistoria var Albert Nilsson hennes lärare, i pedagogik Axel Herrlin och i filosofi Åke Petzäll. Barbro Hamrins betyg var vackrast av syskonens. Hon hade »spets« i tre av de fyra ämnena och disputerade i mogen ålder. Hon blev folkhögskollärare och gifte sig med Sven Hultman som var prästvigd och som så småningom blev rektor vid S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Vid Josef Hamrins begravning 1934 var det han som förrättade jordfästningen. Under 1950- och 1960-talen satt han i Halls bolags styrelse.

Lillebror Bengt slutligen valde en helt annan bana än syskonen. Han läste medicin och blev överläkare vid lasarettet i Växjö. Det hindrade dock inte att även han så småningom kom in i styrelsen för Halls bolag.

Det finns ett anonymt brev i Josef Hamrins och senare Carl-Olof Hamrins kvarlåtenskap som berättar om svårigheterna att växa upp i en känd familj, där faderns stränga principer ofta dokumenterats. Brevskrivaren är en göteborgare, som frågar Josef Hamrin hur han kunde tillåta sina söner att resa till Göteborg på maskerad: »Bättre trodde jag och många med mig, att resultatet skulle bliva av Edra stränga principer och Er trångsynthet i fråga om ungdomsnöjen.«

Felix Hamrins familj

Om Felix Hamrin, hans hustru Lizzie och deras familj finns två tryckta berättelser. Dottern Jessie har i samlingsverket Min Far skrivit uppsatsen »Ett köpmanshus vid Vättern«, och hennes man, riksdagsmannen Manne Ståhl, har skrivit om sin svärmor i samlingsverket Min Svärmor. Dessutom finns ett utförligt manuskript av Ruth Hamrin-Thorell med titeln »Glimtar från tre generationer Hamrin«. Det sistnämnda tillkom 1975 inför ett möte med den Cedergrenska släkten.

Tonen i makarna Jessie och Manne Ståhls berättelser är olika. Den är klart kritisk hos Jessie och översvallande positiv hos Manne. Nu är det två skilda personer som står i fokus, Felix hos Jessie och Lizzie hos Manne, men hemmet är detsamma, skildrat något senare av Manne än av Jessie.

I motsats till familjen Josef Hamrin flyttade familjen Felix Hamrin flera gånger. I början bodde familjen vid Smedjegatan, först nummer 24 och sedan 38. Felix hade sitt kontor på nedre våningen och familjen bodde ovanpå. I början bodde även Lizzies mor i hemmet. Där fanns också »jungfrur«, som ofta var frälsningssoldater och som tog barnen med till armén, som låg nere vid Munksjön. Där fick de uppleva tablåer, sång och strängaspel. Ruth Hamrin-Thorell beskriver bakgården vid Smedjegatan som ett paradis. Där fanns hästar, höns och en bagge samt säckar med bröstsocker.

År 1914 flyttade familjen till Göteborg. Där fick de en modern våning med hiss, badrum och wc och en telefon som satt på väggen. Men familjen trivdes inte lika bra där som i Jönköping. Barnen hade inte lika fantasieggande omgivningar, och 1917 flyttade de tillbaka. Nu blev adressen Norra Strandgatan 38. Det var det som blev »köpmanshuset vid Vättern«. Om det huset sa pappa Felix: »Mitt hem är det vackraste i världen.«

Men Felix blev statsråd och skaffade en rymlig våning i Stockholm. Där ville han att hans hustru eller åtminstone någon av döttrarna skulle finnas som värdinna. Den vackraste våningen låg vid Norrtullsgatan och ägdes av familjen Branting. Sedan bodde de även nära Ulriksdals slott, innan det blev dags att flytta tillbaka till Jönköping och då till landshövdingresidenset.

Felix Hamrin var riksdagsman och sedermera även statsråd. Det innebar att han var borta på vardagarna och hemma mest på söndagarna. Men då satte han å andra sidan sin prägel på hemmet. Jessie skriver:

Vi var mycket rädda för honom – hyste en naturlig skräck för vår fader, som Frans G. Bengtsson uttrycker det – liksom de flesta barn väl gjorde före den moderna barnpsykologiens genombrott. […] Han slog oss aldrig, inte ens i våra späda år, han läste sällan lagen för oss, men – vad värre var – han kunde frysa oss till is med en tystnad som var förfärlig. Vid söndagsfrukosten kunde tigandet tala ett så tydligt språk om lördagskvällens förseelser, att det kröp i oss alla utan anseende till syndamedvetande.

Annons

Efter frukosten gick hela familjen till gudstjänsten, det vill säga till Gamla Missionshuset, Missionsförbundets lokal. Där var pappa Felix stolt, när hans familj fyllde en lång bänk. Den åtskillnad som fanns mellan olika kyrkor och som Agne Hamrin skildrat framkommer även i Ruth Hamrin-Thorells berättelse. Hon var 18 år första gången hon besökte Sofia kyrka, vid en skolavslutning. Under söndagen i övrigt skulle barnen inte leka utomhus. Lizzie levde till 1963, och under hela hennes livstid var det en regel som gällde, minns barnbarnen. Söndagssport, scouting eller biomatinéer var inte att tänka på. Så småningom kom söndagsmiddagen. Jessie Ståhl skriver: »När vi sedan på klockslag kallades till den borgerliga söndagsmiddagen, stod alltid Pappa först bakom sin stol och väntade tyst och allvarlig på hundraprocentig samling kring kalvstek och mannagrynstårta.«

Men denna söndagsstränghet var bara en sida av Felix Hamrins väsen. Han tyckte om att samla familjen och planerade och ordnade, särskilt inför helgerna. Då var det sällskapsspel, fyrverkeri och trolleri. Barnen fick presenter och godsaker, och utflykter ordnades. På julkalas eller på sommarfester berättade Felix från riksdagen. Han visade ljusbilder och smalfilm »och sjöng falskt men innerligt väckelsens älsklingssånger«. På affärsresor och jaktresor ville han ha någon i familjen med sig.

Firma Felix Hamrin & Co blev så småningom länets största engrosfirma med filial i Värnamo. Det innebar att familjen hade det bra ekonomiskt även under nödåren i slutet av världskriget. Pappa Felix köpte in en gård som gav försörjning med lantbruksprodukter, och dessutom hade han ju en kolonialvarufirma. Ett hål i ekonomin var emellertid Jönköpings Läns Tidning, som gick med ständig förlust och som tärde bland annat på Felix Hamrins och G. O. Johanson-Gerdners kassor.

Som barnen framhåller var inte Felix någon asket till sin läggning. Han ville bo, äta, klä sig och resa förstklassigt. Han var intresserad av tekniska nyheter, skaffade sig tidigt en Ford och for med den i 50 kilometers hastighet över Smålandsbackarna. Dottern Ruth berättar att den ofta strejkade, och den fick dras uppför Kronobäcks höskulle och sedan släppas ner för att motorn skulle tända. Det tog nästan en dag att köra från Mönsterås till Kalmar och tillbaka. Familjen lämnade bilen utanför staden och gick in till Kalmar, eftersom staden var alltför full av hästar, kärror, gummor och gubbar för att man skulle våga köra där. Tidigt for också Ruth med sin pappa med flygplan från Paris till London.

Till det icke-asketiska hörde att Felix kunde spela på hästar på Ulriksdal, och han spelade biljard med sina söner och mågar. Han tyckte om att resa. Särskilt for familjen till Skottland och knöt an till Lizzies skotska släkt, men de gjorde även längre resor, och Jessie fick efter studentexamen resa med sin pappa till Kanada och över den amerikanska kontinenten.

I synnerhet tyckte familjen om att resa till Mönsterås. År 1908 skrev Felix till en släkting där och frågade om familjen kunde få komma dit för att få lantluft. Därefter tillbringade familjen i stort sett varje sommar där. Det gällde makarna, barnen och barnbarnen. Alltfler stugor för Hamrins byggdes vid Kronobäck.

I fråga om litteratur var det främst reseskildringar som Felix tyckte om, och i övrigt innehöll hans bibliotek mest politisk och social litteratur.

Det fanns en hel del positivt att säga om Felix Hamrin som far, men dottern Jessie gör ändå en kritisk sammanfattning:

Om han varit en säkrare människokännare eller om han bara haft tillgång till den gnutta barnpsykologi som inga föräldrar numera kan undkomma, hur annorlunda kunde inte förhållandet oss emellan ha blivit! Vi ville ju å ömse sidor oändligt gärna nå fram till en förtrolighet, men våra egna tafatta försök att visa honom förståelse och uppskattning mötte osynliga hinder och avstånd som vi inte mäktade övervinna. Han, som åtrådde samhörighet och gemenskap, led troligen lika mycket som vi av avståndet mellan oss. Med åren upptäckte jag alltmera sällan den glimt av ljust skämtlynne i hans ögon som jag gott minns från min tidigaste barndom. Ofta gick han sluten och fåordig för sig själv. Vad som gjorde honom så oåtkomlig t.o.m. för hans närmaste, som han älskade och omhuldade, vet jag inte. Sina barn accepterade han med tiden sådana de var. Han hade uppenbarligen aldrig större personliga bekymmer än att han kunde bemästra dem. Kanske tryckte honom det politiska ansvaret mera än vi förstod?

Lovorden flödar över, då talet kommer in på Lizzie Hamrin. Den bästa svärmor som tänkas kan, menar Manne Ståhl, och dottern Ruth talar om hennes lugna, vänliga men bestämda sätt som kunde dämpa vågorna i den livliga familjen med lika många viljor som antalet personer. Det fanns »jungfrur« i huset men hennes var dock ansvaret för sju barn, make, mor, och ibland svärfar. Dessutom var huset ofta fullt av gäster, nästan alltid en missionspastor eller en frälsningsofficer.

Att arbetsbördan krävde sin tribut framgår av ett tillägg till aftonbönen som Ruth brukade göra inför jularna: »Snälla Gud, gör så att mamma slipper migrän i jul!«

Ett problem inför jularna var att Felix tyckte att hans hustru gjorde av med för mycket pengar. Själv åt han dock hummer på julaftonskvällen, då de andra åt lutfisk. Ett mer specifikt problem var hur man skulle få tag på konjak till konjakskransarna, men där fanns räddningen i ett konditori nära Hamrins.

Fortsättning följer...