I mitten av mars kom de konkreta propositionerna. Man föreslog att reservarbeten med låg ersättning skulle avskaffas. I stället skulle man införa beredskapsarbeten i stor skala och med lönevillkor i överensstämmelse med vad som var vanligt på den öppna marknaden. För arbetsanskaffningsprogrammet äskades 160 miljoner kronor. Dessutom ville regeringen införa en arbetslöshetsförsäkring samt avskaffa arbetslöshetskommissionen.

Under perioden mellan statsverkspropositionen och de konkreta marspropositionerna hade Hitler tagit makten i Tyskland. För de svenska politikerna blev det än mer uppenbart att man var mitt inne i en europeisk kris.

För behandling av arbetslöshetspropositionerna tillsatte riksdagen ett särskilt utskott, »välfärdsutskottet«, som bestod av 24 ledamöter, 13 borgerliga och 11 socialdemokrater. Ordförande blev Felix Hamrin. De borgerliga tycktes behärska utvecklingen av sakfrågan, och i början av maj (5/5 och 9/5) kunde Jönköpings-Posten meddela att den borgerliga linjen höll på att segra. Parallellt med debatten i särskilda utskottet hade statsminister Hansson överläggningar med de borgerliga partiledarna Lindman, Hamrin och Olsson i Kullenbergs-torp. Dessa samtal tydde inte på att det fanns någon spricka i den borgerliga fronten.

Men även andra överläggningar förekom. Ernst Wigforss och Per Edvin Sköld träffade i Skölds hem i Äppelviken bondeförbundsrepresentanterna Gerhard Strindlund, Pehrsson i Bramstorp, Olsson i Golvvasta och Janne Nilsson i Hörby. Där talades om en uppgörelse mellan arbetare och bönder på liknande sätt som skett i Danmark i januari samma år mellan regeringspartierna socialdemokraterna och radikaler med bondepartiet venstre (»Kanslergadeforliget«).

Det som var svårast för de borgerliga att acceptera i de socialdemokratiska förslagen var att arbeten åt de arbetslösa skulle betalas med löner som var lika höga som avtalsmässig grovarbetarlön.

Högermannen Ivar Anderson satt i särskilda utskottet som personlig supp-leant för Arvid Lindman. Han har skrivit i sina memoarer:

 

Högerledaren Lindman etablerade god personlig kontakt med utskottets ordförande, den frisinnade partiledaren Felix Hamrin, och bondeförbundets ledare Olsson i Kullenbergstorp. Att döma av de sparsamma anteckningar jag fört om samtal med Hamrin var hans plan att genom borgerlig samverkan slå ut regeringsförslaget och därmed tvinga ministären Hansson att avgå. Vem han tänkte sig som efterträdare vet jag inte säkert, men misstänker att han inte var främmande för Joar Blås myndiga löfte: »Under denna kappa«

Den 3 maj var Felix Hamrin uppkallad till samtal med kungen. Därvid förklarade han att ingen önskade regeringsskifte men att vissa allvarliga skiljaktigheter förelåg mellan de borgerliga och regeringen.

»Vi önskade uppgörelse men ej principiella eftergifter. Om regeringen avgick förklarade jag att ett högerstyre vore otänkbart. Konungen trodde ej att någon fordrade detta.«

Uppsalastatsvetaren Svante Thorell har skrivit en uppsats om »Felix Hamrin och krisuppgörelsen 1933«. Från sin mormor Lizzie Hamrin har författaren fått den upplysningen att Felix Hamrin vid denna tidpunkt var desillusionerad och personligen isolerad och insåg svårigheten att kunna skapa ett slagkraftigt frisinnat parti, och Svante Thorell hänvisar både till sin farmor och till sin mor, Ruth Hamrin-Thorell, då han skriver att Felix Hamrin inte ansåg sig vara »den samlande och ledande kraft som partiet behövde för att bilda regering«.

Felix Hamrin hade under den långvariga utskottsbehandlingen med sig både högern under Arvid Lindman och bondeförbundsledaren Olsson i Kullenbergstorp. Men den sistnämnde blev efter hand en kringskuren kung.

Annons

I slutskedet var det Karl Gustaf Westman som förhandlade med socialdemokraterna.

Den 26 maj nåddes en uppgörelse mellan statsminister Hansson och K. G. Westman. 100 miljoner kronor skulle användas för allmänna arbeten, 80 miljoner kronor skulle gå till kontantunderstöd och reservarbeten. Lönen för reservarbeten borde inte överstiga »den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas«. De lån som behövde upptas skulle finansieras genom beskattning av förmögenheten, inte skatt på kvarlåtenskap, som regeringen först föreslagit. Arbetslöshetsförsäkringen lämnades utanför uppgörelsen. Dessutom skulle jordbruket stödjas bland annat genom ett lägsta pris på smöret, accis på margarinet och reglering av spannmåls-priserna.

Den 27 maj godkändes uppgörelsen av socialdemokraterna och bondeförbundet. En bondeförbundare godtog den inte, nämligen partiledaren, Olsson i Kullenbergstorp, som i och med detta i realiteten var avsatt från sin post. Även några frisinnade ställde sig bakom uppgörelsen, bland andra Ivar Österström i Härnösand och Ola Jeppsson i Mörrum, den sistnämnde ordförande i de frisinnades riks-organisation.

 

»Kohandeln« mellan social-demokrater och bondeförbundare var en uppgörelse i ett konkret frågekomplex men innebar i realiteten att bondeförbundet förflyttade sig vänsterut och intog den position som de frisinnade tidigare hade haft. I början av 1934 blev Axel Pehrsson i Bramstorp också formellt bondeförbundsledare efter Olsson i Kullenbergstorp. Jönköpings-Posten skrev om den stora uppgörelsen i riksdagen i slutet av våren 1933 och framhöll att det i första hand var en uppgörelse mellan statsministern och K. G. Westman (30/5). Senare refererades »kohandels«-debatten i riksdagen, där Felix Hamrin ställde frågan om Sverige skulle fortsätta att låna (19/6). Den frisinnade riksdagsledamoten Oscar Carlström, som stod Jönköpings-Posten nära, menade i en större artikel att svenskarna höll på att bli halvsocialiserade. Framför allt angrep han bondeförbundet (20/9).

Jönköpings-Posten fortsatte att kritisera Wigforss ekonomiska politik, som tidningen fann vara alldeles för generös (23/11), och när den nya statsverkspropositionen lades 1934, framhöll Jönköpings-Posten att Wigforss använde lånepengar till improduktiva arbeten hellre än att svenskarna skulle sänka sin höga levnadsstandard (18/1). Man kan konstatera att här stod mycket tydligt två olika krisbekämpningsprogram mot varandra.

I slutet av riksdagsåret 1934 citerade Jönköpings-Posten tidskriften Sunt Förnuft, som hävdade att med årets riksdag hade man nått den lägsta punkten i fråga om statsmakternas förmåga att sköta ekonomin. Sverige höll på att få en långvarig försämring av folkets försörjningsmöjligheter och levnadsstandard. Jönköpings-Posten instämde och menade att en förnyelse av riksdagens uppsättning behövdes (15/6).

 

Man kan också citera ett hyllningstelegram till Felix Hamrin då han som nybliven landshövding fyllde 60 år, den 14 januari 1935: »Under betygande av min beundran för Eder insats till upprätthållande av sunda ekonomiska principer tillönskar jag Eder en god fortsättning.« Värderingen blir särskilt intressant därför att telegrammet var skickat av Marcus Wallenberg.

År 1936 utkom John Maynard Keynes stora arbete The General Theory of Employment, Interest and Money. Där utvecklades hur statsmakterna endast på flera års sikt borde ha balans i den statliga ekonomin. Vid lågkonjunktur borde budgeten vara under-balanserad. Dessa tankegångar hade delvis föregripits av nationalekonomer med ursprung i Stockholm, »Stockholmsskolan«. Dit hörde främst Gunnar Myrdal, Erik Lindahl, Erik Lundberg och Bertil Ohlin. Ernst Wigforss kände till dessa nya tankegångar och han hade där en teoretisk grundval för sin ekonomiska politik. Länge har det därför varit en allmän tro att den nya krispolitiken räddade Sverige från den ekonomiska krisen och ledde mot allt större välstånd.

På senare tid har understrukits att Sverige var på väg upp ur krisen redan innan några av 1933 års krisåtgärder vidtagits. I stället har man framhållit vikten av att Sverige i september 1931 följde Storbritanniens exempel, övergav guldmyntfoten och devalverade med cirka 30 procent (professor C. H. Siven i Nationalencyklopedin, »Stockholmsskolan«). Det var en åtgärd som vidtogs då Felix Hamrin var finansminister.

Å andra sidan bör inte uppgörelsen 1933 förringas. Regeringen visade handlingskraft, fick igenom huvuddelen av sitt program och skapade en fungerande majoritet med hjälp av bondeförbundet.

 

Från valmansföreningen över Nässjöcentern till folkpartiet

Vi har sett hur Josef Hamrin särskilt vid 1928 och 1930 års val arbetade för en nära samverkan mellan Jönköpings läns valmansförening, bonde-förbundet och de frisinnade. Det var tydligt att Hamrin inte gillade närheten till högern, som framför allt på det lokala planet beskrevs som »sprit-högern«. Samtidigt var C. G. Ekman den svenska politiker som Jönköpings-Posten uppskattade mest, fram till dennes fall i augusti 1932.

Jönköpings-Posten hade i stor utsträckning sammanfallande åsikter med den frisinnade småländske riksdagsledamoten Oscar Carlström, som energiskt pläderade för en större centerbildning i svensk politik. När Carlström 1931 argumenterade för denna sin älsklingsidé hade han stöd av Jönköpings-Posten och, som det skulle visa sig, även av Felix Hamrin, landets finansminister. Då Ekman tvingats avgå som statsminister och Felix Hamrin tillträtt, syntes utsikterna ljusna för en förändring i partistrukturen, i första hand en sammanläggning mellan de frisinnade och liberala partierna.

Ledarskapsfrågan var emellertid oklar inom det frisinnade partiet. Felix Hamrin var under en kort tid statsminister, och han var även ordförande i partiets riksdagsgrupp. Det var också han som hårdast drev kravet att Ekman »omedelbart och definitivt« skulle lämna sina ordförandeposter i partiets förtroenderåd och verkställande utskott. Lösningen blev dock att Ekman endast lämnade posterna medan utredningsarbetet pågick. Respektive vice ordförande trädde till. I början av 1933 var frågan aktuell om huruvida Ekman skulle återta ordförandeskapet i VU. Efter en fem timmar lång debatt beslöt utskottet att så skulle ske. Röstsiffrorna blev 11 mot 5.

Fortsättning följer....