Agne Hamrins memoarer är skrivna 1979. Att han vid denna tid inte berättar om sin publicistiska verksamhet från Italien 1931 torde kunna förstås av att han som ung man inte framträder som en skribent och opinionsbildare för vilken det demokratiska styrelsesättet är det självklart eftersträvansvärda.

Hamrins hjältedyrkan har vi mött bland annat i hans behandling av S. A. Andrée och dennes ballongfärd. I rapporteringen från Italien finns en liknande syn. Det är mer angeläget att leva i en »stor tid« än i en lugn, demokratisk tid.

År 1932 utkom Agne Hamrins bok Italienska dagar och drömmar, också den på Bonniers. Förordet är skrivet i Rom 1931, och dikterna och artiklarna sägs vara samlade under tre kvarts års vistelse i Italien. Mycket har anknytning till det klassiska Rom. Huvudparten av innehållet har den italienska huvudstaden som utsiktspunkt, men det finns också avsnitt från Venedig och »Tripolitanien«. I huvudsak har allt med anknytning till fascismens Italien utmöns-trats, men det finns en klar bekännelse till den europeiska imperialismen i italiensk tappning:

Mötta av ett förbittrat motstånd från arabernas sida ha italienarna trängt fram i Tripolitanien. Nu är landet pacificerat. Och efter soldaterna komma kulturens tjänare. Skolor upprättas, sjukhus uppföras. […] Det finns de som sentimentalt beklaga sig över den europeiska kulturens expansion. Det går så mycket pittoreskt förlorat. Men vägen från grottorna till skolhuset i Gasr Gariàn är vägen till kulturen.

Till bilden hör att först under 1920-talet fick Italien kontroll över Tripolitanien (västra Libyen), medan motståndet i Cyrenaica (östra Libyen) krossades först på 1930-talet. Idag beskrivs den italienska imperialismen i Libyen så, att den inhemska befolkningen fördrevs från sin jord, som koloniserades av italienarna, och lämnades utanför moderniserings-projektet (Nationalencyklopedin).

 

Felix Hamrin vid makten i riket, 1931–1932

Felix hamrin var angelägen om att få balans i statsbudgeten. Han ville nå målet genom att hålla utgifterna nere. När regeringen presenterade sin  statsverksproposition i januari 1931, fick han för denna sin ambition beröm av borgerliga tidningar som Nya Dagligt Allehanda, Stockholms Dag-blad och Dagens Nyheter (J-P 13/1). Jönköpings-Posten lyfte fram att finans-ministern tagit ovanligt mycket pengar från rusdrycksfonden för att få budgeten i balans. För detta gav tidningen särskilt beröm (21/1). Senare sände finansminister Hamrin ut cirkulär till alla myndigheter om vikten av sparsamhet (13/6).

Den stora inrikes händelsen i Sverige under år 1931 var Ådalskravallerna. Jönköpings-Posten lyfte särskilt fram att en oskyldig kvinna blivit skjuten till döds. Tidningens position framgår av att man kallade strejkbrytarna för »de arbetsvilliga« (16/5). Men följande dag instämde Jönköpings-Posten helt med Smålands Folkblad och dess ledare, som avtrycktes. »Det stora sorgedramat« var rubriken. I Jönköping hölls ett protestmöte på Västra torget, där 2000 per-soner var närvarande. Talaren, ekonomichef Fors, lade skulden både på arbetsgivarna och på kommunisternas hetspropaganda. Vid det följande stads-full-mäk-tigesammanträdet ville drätselkammarordföranden Carl Gustafsson ajour-nera mötet så att det skulle bli möjligt att delta i den demonstration som sammanföll med begravningen i Ådalen. Fullmäktigemajoriteten sade dock nej till denna begäran (22/5). Några dagar senare prisades i Jönköpings-Posten rege-ringen Ekmans sätt att hantera den politiska sidan av Ådalskravallerna (29/5). Två månader senare kom den statliga kommissionsrapporten. I det sammanhanget använde Jönköpings-Posten ordet »strejkbrytare«, inte »arbetsvilliga« (22/7). En stor artikel handlade om Ivar Kreuger och Sveriges industriella »storhetstid«. Tidningen skrev att det skett en utomordentlig utveckling i Sverige efter kriget. Förtroendet för svensk industri berodde framför allt på ingenjör Ivar Kreugers verksamhet. Artikeln var införd den 30 juni, således knappt nio månader före Kreugers dramatiska död.

Perioden mellan september 1931 och mars 1932 var ovanligt dramatisk i Sveriges ekonomiska historia. Lördagen den 19 september deklarerade Bank of England att man inte längre kunde lösa in sina sedlar med guld, vilket väckte stort uppseende i hela världen. Ambitionen från svensk sida var fortfarande att landet skulle hålla fast vid guldmyntfoten. Den 24 september deklarerade finansminister Hamrin att så skulle ske. Men läget var utomordentligt kritiskt. Den svenska valutareserven hade sjunkit från 300 miljoner kronor i juni till 30 miljoner i september.

Annons

Och någon förtröstan hade inte finansministern. I ett brev av den 23 september till brodern Josef skrev han:

Men vi befinna oss i en häxdans, vars slut ingen kan förutse. Under sträng tystnadsplikt vill jag nämna att riksbanken brottas med oerhörda svårigheter för att vi ej skola komma med i virveln. Utomlands spridas rykten om att vi stå nära bankrutt, och i natt blev jag uppringd från utrikesdepartementet, vilket rapporterade att en stor tysk tidning idag på morgonen skulle komma att innehålla en uppgift om att Danmark och Sverige ställt in sina betalningar. Danske finansministern flög hit för att konferera. Kronprinsen kom upp och vi hade en timmes samtal om läget. […] Själv vet jag inte hur många dar mina nerver hålla ut. Från tidigt på morgonen till sena natten pågå underhandlingar med folk inom olika grenar av statsförvaltningen och pänningväsendet. Ja sådant är läget här. Jag bävar. Tror att vi stå inför ett nytt tids-skede i mänsklighetens historia. Det gamla samhället i olika former darrar på sina grundvalar, och hur skall det sluta?

 

Brevet vittnar om en beslutsfattares ångest i ett mycket svårt läge. Men dess-utom är brevet ett vittnesbörd om att de båda bröderna, som på olika sätt varit motståndare, nu stod varandra nära. Finansministern kunde i djupaste förtroende tala med brodern/chefredaktören om sitt svåra dilemma.

Det hjälpte inte vad Felix hade deklarerat den 24 september. Den 25:e diskuterades i statsrådsberedningen att Sverige måste lämna guldet som rättesnöre. Vid tillfället deltog den världsberömde nationalekonomen Gustav Cassel i överläggningen. Det visade sig att en orsak till riksbankens svaga ställning var de stora krediter som banken hade lämnat Kreuger & Toll. Cassel framhöll att om Sverige tvingades lämna guldet måste det finnas en annan norm. Följande dygn fick Cassel skriva ner ett mål för den svenska kronpolitiken, och han kom fram till att man skulle upprätthålla den svenska valutans köpkraft på den nu-varande nivån. På söndagsnatten lämnades yttrandet till Hamrin. Det togs till statsrådsprotokollet, och söndagen den 27 september lämnade Sverige guldmyntfoten. Svenskarna följde sålunda britterna i spåren.

 

Jönköpings-Posten reste frågan om Sverige var ett rikt land eller inte, och den 23 oktober publicerades en artikel med rubriken »Krisen och levnadsstandarden«, där tidningen pläderade för att en omläggning av enskild och offentlig livsföring var nödvändig.

Också partistrukturen diskuterades. Den frisinnade riksdagsledamoten Oscar Carlström hade vid flera tillfällen pläderat för en förnyelse av den svenska partistrukturen, i huvudsak för en ny centerbildning med de frisinnade, liberalerna, bondeförbundet och de moderata inom högern, en linje som också Josef Hamrin och Jönköpings-Posten förordade. Den 18 mars 1931 kom Carl-ström tillbaka till denna idé i en artikel i Smålands-Tidningen. Han fick med en gång stöd av Jönköpings-Posten, som skrev att den borgerliga centern nu var på väg.

Dessa tankar började vinna fäste också hos den andre politikerbrodern Hamrin, hos finansministern. Den 3 december skrev han till statsminister Ek-man i två ärenden. Han pläderade för förhöjd inkomsttull på de varor som inte var nödvändighetsvaror, och han ville öppna för en breddning av regerings-underlaget, i första hand för att bättre kunna bekämpa den stora arbetslös-heten. Vad Felix Hamrin siktade på var en samverkan med bondeförbundet och högern. Han sade sig vara beredd att ställa sin plats till förfogande för att främja en sådan lösning.

Statsministern sade emellertid kategoriskt nej till båda propåerna. Han ville inte ha en förhöjd tull på lyxvaror, och han sade bestämt nej till en borgerlig samlingsregering. Enligt Ekman skulle ett sådant samarbete inte kunna lösa något akut problem, för det fanns ingen enighet mellan partierna. På längre sikt skulle det vara en katastrof:

 

Det frisinnade partiets förvandling till ett annex åt whögern-bondeförbundarna [skulle] vara enligt min tro, den största olycka, som kan träffa vårt politiska liv. Som första frukt skulle det skapa mycket ökade utsikter att få ett socialdemokratiskt flertal vid nästa års val. Jag kan icke med öppna ögon medverka i den riktningen.

 

Man kan således konstatera att det under senhösten 1931 rådde sakpolitiska åsiktsskillnader mellan statsministern och finansministern. Ytterligare ett om-råde där sådan åsiktsdivergens började visa sig var försvarspolitiken. Skulle man hårt hålla fast vid 1925 års nedrustningsbeslut, vilket Carl Gustaf Ekman ville, eller kunde man tänka sig något förhöjda försvarsanslag, vilket Felix Hamrin började luta åt? Det nära och förtroendefulla samarbete som funnits mellan Ekman och Hamrin ända sedan början av 1910-talet höll alltså på att ta slut. Än så länge var det fråga om sakpolitiska skillnader. I augusti–september 1932 skulle starka personliga motsättningar tillkomma.

Fortsättning följer...