När den svenska riksdagen 1925 beslöt om en kraftig nedrustning hade majoriteten bestått av socialdemokrater och frisinnade. Felix Hamrin hade spelat en viktig roll i detta beslutsfattande. För majoriteten var det viktigt att Nationernas Förbund tillkommit, för denna organisation betraktades som en fredsgarant. Högern och de ledande militärerna å andra sidan såg med skepsis på NF, och de menade att det gamla hotet från Ryssland bestod, även om landet nu hette Sovjetunionen. Det innebar att Sverige var en i fråga om försvarspolitiken djupt splittrad nation. Splittringen gällde både hotbilden och de medel som borde ges till försvaret.

Ledande högermän motionerade redan 1926 om en ny utredning, som skulle se över Sveriges försvarsbehov. När Arvid Lindman blivit regeringschef kunde detta önskemål tillgodoses. En utredning tillsattes med nästan enbart militärer som ledamöter. Ordförande var general Åkerman, och utredningen blev kallad den Åkermanska. En diplomat ingick i utredningen, nämligen Erik Boheman, chef för UD:s politiska avdelning. Det var Boheman som stod för den utrikespolitiska analysen i utredningen. Boheman och utredningen ansåg att Sveriges utrikespolitiska läge hade förbättrats genom utvecklingen under och efter världskriget. Däremot hade man ingen större tilltro till NF:s fredsbevarande förmåga. Den potentiella fienden var Sovjetunionen. Men nu var inte hotet som före 1918 uppe vid den nordnorrländska landgränsen.

Ungefär samtidigt med den Åkermanska utredningen utkom skriften Antingen–Eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning. Den var utarbetad av en samling yngre begåvade officerare, som hade ett eget forum i Ny Militär Tidskrift. Till kretsen hörde Helge Jung, blivande överbefälhavare, och också C. A. Ehrensvärd, Axel Gyllenkrok och Axel Rappe. Antingen–Eller lyfte fram hotet från Sovjetunionen på ungefär samma sätt som man kring sekelskiftet varnat för Ryssland. Författarna ville ha ett nära samarbete med Finland och menade att kampen mot Sovjetunionen skulle utkämpas vid den gamla stormaktsgränsen, den dåvarande finsk-sovjetiska gränsen vid Systerbäck. Med denna hotbild var det naturligt att armén mer än marinen behövde upprustas. Man avfärdade inte NF utan menade tvärtom att medlemskapet i NF motiverade ett starkt försvar och ett utbyggt försvarssamarbete med Finland.

Inom det socialdemokratiska partiet förstärktes den försvarsnegativa linjen. Det berodde bland annat på att tidigare kommunister med Zäta Höglund i spetsen återvände till socialdemokraterna. Även SAP ville därför så småningom ha en ny försvarsutredning men med en radikalt annan motivering. År 1930 anslöt sig de frisinnade till det socialdemokratiska utredningskravet. Detta år kom regeringen C. G. Ekman till makten, och i oktober tillsattes en ny försvarskommission. Nu blev det åter en utredning med civil dominans. Ordförande blev Per Albin Hansson och en av ledamöterna var finansministern, Felix Hamrin. Utredningen fick ett ovanligt öppet mandat. Den kunde föreslå

förstärkta militära försvarsanordningar,

en ändamålsenlig organisation inom 1925 års kostnadsram eller

isolerad nationell avrustning.

Avrustningslinjen var till en början stark. På den socialdemokratiska partikongressen 1932 lyckades partiledningen med 243 röster mot 165 hindra en ren avrustningslinje. Den företräddes i första hand av Elof Lindberg. Men just 1932 innebar också en kulmen på socialdemokratisk försvarsnegativism. På hösten det året tillträdde regeringen Hansson. Då lämnade Per Albin Hansson ordförandeskapet i försvarskommissionen, och högermannen Theodor Borell blev ny ordförande. Nya socialdemokratiska ledamöter blev Allan Vougt och Harald Åkerberg.

I 1930 års försvarskommission fanns förutom ledamöterna en mängd experter, främst militärer, men också nu ingick Erik Boheman som utrikespolitisk analytiker. Det har omvittnats att hans föredragningar blev av stor betydelse för kommissionens ställningstaganden.

Medan kommissionen arbetade, 1930–1935, skedde dramatiska förändringar i Sveriges omvärldssituation, främst det nazistiska maktövertagandet i Tyskland. I utredningens slutskede tillkom också Italiens överfall på Abessinien. Då demonstrerades NF:s oförmåga att lösa en våldskonflikt.

När Felix Hamrin blev landshövding i slutet av år 1934, behöll han ledamotskapet i första kammaren, och han var en riksdagsledamot med inflytande. Han var ordförande för folkpartiet i första kammaren, ledamot av talmanskonferensen och av utrikesnämnden. Dessutom var han alltså ledamot av försvarskommissionen.

Som gruppledare för folkpartiet var Felix Hamrin en av huvudtalarna i de stora riksdagsdebatterna. I 1935 års remissdebatt gjorde han en exposé över tillståndet i världen och talade om en oförnuftig fred som slutits för snart 20 år sedan. Han menade att 1934 varit ett förfärligt år, och han erinrade om »de fruktansvärda händelserna i vårt södra grannland den 30 juni« och om våldsdåden i Wien. Han framhöll att det var viktigt att man skulle söka finna varandra i försvarsfrågan. Samtidigt beklagade han att klyftan var djup mellan de olika vapenslagen. (1935 FK 3:11.)

Det kan noteras att i samma anförande kom Felix Hamrin också in på den högaktuella inhemska frågan om hotande folkminskning i landet. Han menade att »den tilltagande njutningslystnaden, kravet på frihet utan ansvar« samt bekvämlighet var de allvarligaste orsakerna till krisen. – Vi märker här samma moraliserande tendens som kunde komma fram i Jönköpings-Posten.

Annons

Den 30 juli 1935 avslutade försvarskommissionen sitt arbete. Det blev totalt sex SOU-betänkanden på över 2000 sidor. I huvudsak sprack kommissionen i tre delar. Två av socialdemokraterna ville att försvaret skulle få 114 miljoner kronor i årligt anslag, vilket kan jämföras med drygt 100 miljoner kronor enligt 1925 års försvarsbeslut. Folkpartiet och bondeförbundet ville satsa 148 miljoner och högern 160 miljoner. Felix Hamrin var en av folkpartisterna som kom att utgöra majoriteten som inte behövde reservera sig. Han samarbetade nära med bondeförbundaren Janne Nilsson i Hörby, som i sin tur var starkt påverkad av Helge Jung.

I hög grad hade kommissionen gjort Erik Bohemans utrikespolitiska analys till sin, och den var pessimistisk:

strävandena att stärka den internationella rätten hade hittills inte krönts med framgång,

NF hade inte utvecklats mot universalitet,

nedrustningsarbetet hade fullständigt misslyckats,

de allra flesta övriga länder hade ökat sina rustningar,

den allmänna oron och misstron mellan folken hade under senare år i avsevärd grad ökat,

svårigheterna för ett land som Sverige att hålla sig utanför en eventuell konflikt ökade om inte Sverige även i militärt avseende var en maktfaktor.

Den enda politiska skrift som Felix Hamrin författade var en orientering i försvarsfrågan. Den var främst avsedd för studiearbete inom folkpartiets ungdomsförbund och utkom hösten 1935. Hamrin nämner där att det som gjorde situationen så mörk var i första hand diktaturerna i Tyskland, Italien och Sovjetunionen. Han framhåller också att han i kommissionsarbetet haft ett öppet och förtroendefullt samarbete med bondeförbundets representanter.

Vid tiden för 1936 års remissdebatt fanns ytterligare ett stort orosmoln. Italien hade just angripit Abessinien. Under 1936 års riksdag skulle försvars-frågan avgöras. Åter tillsattes ett särskilt utskott för frågans behandling, och åter blev Felix Hamrin en av ledamöterna i detta utskott. Linjerna från försvarskommissionen låg fast. Det innebar att bondeförbundet och folkpartiet inte ville kompromissa ner sig för att möta socialdemokraternas yrkande, trots att regeringen gick upp från 114 till 135 miljoner. Den ståndaktige var i första hand Janne Nilsson i Hörby.

Mittenlinjen blev riksdagens beslut, och det stod sig också efter det att socialdemokraterna tillfälligt lämnat regeringsmakten sommaren 1936 och efter höstens andrakammarval. Då bildades för övrigt en koalitionsregering mellan socialdemokrater och bondeförbundet med Janne Nilsson som försvarsminister.

1936 års försvarsbeslut är intressant på flera sätt. När försvarskommissionen tillsattes 1930 avsåg många att den skulle leda till ökad nedrustning. I stället blev resultatet under intryck av händelserna i Europa en förhållandevis kraftig upprustning. Partierna intog visserligen olika ståndpunkter 1936, men totalt sett rådde en helt annan försvarsvilja än 1925. Bitterheten från 1925 var nu borta.

Felix Hamrin hade personligen medverkat kraftfullt både i nedrustningen 1925 och i upprustningen 1936. Försvarsfrågan hade varit ett av de områden där bröderna Josef och Felix haft olika uppfattningar – Josef hela tiden mycket försvarsvänlig, Felix länge på nedrustningslinjen. Under 1930-talet ändrade sig Felix till en försvarspositiv hållning. Josef fick inte uppleva resultatet av 1930 års försvarskommissions arbete, men i realiteten hade bröderna i denna fråga kommit varandra mycket nära, och vi kan erinra om att de från augusti 1934 hörde till samma parti.

Josef Hamrin blev 63 år gammal, Felix blev ungefär lika gammal. Han dog när han var 62 år, då han hade varit landshövding i nästan tre år. Dödsdagen blev den 27 november 1937. En viss koppling finns mellan hans död och försvarsfrågan, för den dag då han dog, en lördag, var han på sammanträde om städernas luftskydd. När han kom hem till residenset fick han träffa barnbarn men också sin gode vän och förre statsrådskollega Sam Larsson, som var på besök. Vid halv elvatiden gick han upp till sitt sovrum och där avled han.

I Jönköpings-Posten skrev Yngve Hamrin under rubriken »En hövding har gått bort«, och han erinrade om »den småländske garvaresonen« som nått »rikets högsta värdighet«:

Hans tankes klarhet – alla måste se den och beundra den. Den var sig lik in i det sista. Lika genomskinlig, lika betvingande, och förvisso tedde sig viljan – denna vilja av stål – ännu helt obruten, stark och okuvlig. Fastän inte mera ung syntes han röra sig med en ynglings glädje och spänst. […] När klockorna denna gång kallade samman till advent hade han nyss gått bort att möta den Herre och Konung som han så helhjärtat och hängivet trodde på och som från tidiga år givit hans liv innehåll och mening och som hade blivit den stora starka kraften under år av arbete och möda.

Fortsättning följer...