Följande år välkomnades till Jönköping SSUH, Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund (1/7 1903). I början av år 1904 skrev Jönköpings-Posten om ett opinionsmöte för svagdricksbryggare, utlyst av riksdagsmännen Robert Johansson och Erik Räf. Strax därefter pläderade tidningen för Robert Johansson som kandidat till stadsfullmäktige (9/1 och 11/1). Det visar att i flera sammanhang var nykterhetsfrågan överordnad. En organiserad nykterist kunde förordas, även om han tillhörde ett parti som Jönköpings-Posten inte sympatiserade med.

Internationella och nordiska nykterhetskonferenser bevakades och refererades. Av särskilt intresse är Nordiska nykterhetskongressen i Kristiania sommaren 1900. Resan dit skildrades under rubriken »På weddingtripp«, och skribent är signaturen Hmn, alltså Josef Hamrin. Han hade sålunda gift sig, men tydligen kunde han inte tänka sig en vanlig lättjefull bröllopsresa. Den borde vara förknippad med arbete för tidningen.

Om vi ser på Jönköpings-Posten i relation till de stora folkrörelserna kan vi konstatera att tidningen var ett organ för väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen och att den var mycket kritisk mot arbetarrörelsen i dess socialdemokratiska skepnad. Vad sade då tidningen om den fjärde stora folkrörelsen, alltså idrottsrörelsen?

Här var tidningen ambivalent. I början av sommaren 1902 anordnades idrottstävlingar av Jönköpings Allmänna Idrottsförening. Grenarna var friidrott och brottning. Ordförande i föreningen var landshövding Palmstierna, vilket visar att idrottsrörelsen i sin barndom var en företeelse med anknytning till överklassen. Jönköpings-Posten refererade tävlingarna i en positiv anda (30/6). Ett par år senare skrev tidningen om »idrottslivets skuggsidor«. Då ville Jönköpings-Posten att idrottsrörelsen skulle vara »en stor fosterländsk rörelse«. Tidningen kritiserade att idrottstävlingar ägde rum på söndagar (28/9 1904).

I fråga om utrikes händelser ägnade tidningen stor uppmärksamhet åt boxarupproret i Kina, boerkriget och så småningom rysk-japanska kriget. En alltmer negativ inställning märks gentemot Ryssland. En artikel infördes år 1900 med en plädering för ett svenskt samgående med Tyskland, »med våra stamförvanter« (8/12 1900).

Inför år 1902 gjorde Jönköpings-Posten ett intressant nyförvärv. Det var Rudolf Björkman, tidigare redaktör för Smålands Allehanda och en man med större kunskaper om Jönköpings förflutna än någon annan. Björkman skrev om »Jönköping i flydda dar«.

Under samma år talades om en annan förstärkning. Det var Teodor Telander, som blivit redaktionssekreterare (15/12 1902). Här bäddades för maktstrider, eftersom Telander hade anknytning till Frisinnade landsföreningen.

Den 1 oktober 1904 blev Jönköpings-Posten sexdagarstidning. Det var tydligen meningsmotsättningar som föregick förändringen. År 1915 skrev Josef Hamrin att en enkel snällpress hade utbytts mot en dubbel, och man kunde nu trycka 2500 färdiga tidningar i timmen. Lokalerna utvidgades. Till den fastighet som man inköpt i början av 1870-talet lades den intilliggande. Och så inköptes den första sättmaskinen, »Linotype«. Sedan skriver Hamrin:

”Så rustad kunde tidningen slutligen ur dessa synpunkter börja tänka på att öfvergå till de dagliga tidningarnas led, hvilket ock af konkurrensskäl mer och mer begynte att blifva ett behof.

När det blef tal härom, invände emellertid ofta den som då närmast ledde hennes öden, att en tidning med Jönköpings-Postens program och tendenser knappt kunde ha stoff och material till ett n:r om dagen. Det är så mycket af mindre värde, brännvins-, öl- och teaterannonser m.m. andra dagblad ha att fylla spalterna med, som ett organ med nämnda program ej kan befatta sig med. I vissa fall kan det ej häller behandla dagshändelserna, politiska företeelser o.s.v. på samma sätt som de.

I hela världen finns ännu idag icke mer än två för hela landet afsedda dagliga tidningar med detta program – en i Sverige och en i Danmark. Hur skulle det då vara möjligt att utge ett sådant landsortsblad?

Vi andra som tillhörde redaktionen, tyckte likväl det vara förargligt att två dagar i veckan nödvändigtvis bli efter konkurrenten med nyheterna, hvilket vi annars sträfvade efter att icke vara, och sådana att fylla ett par nummer till, tyckte vi ej fattades. Efter många om och men blef det så beslutadt att det skulle ske. ”

Det var 1904 på hösten.

De två kristliga tidningar som avsågs var Svenska Morgonbladet i Sverige och Kristeligt Dagblad i Danmark. Den som närmast ledde tidningens öden, alltså Johan Peterson, ville alltså inte att man skulle gå över till att bli en sexdagarstidning, men andra drev igenom det. Det är ingen djärv gissning att tro att den som framför allt kämpade för förändringen var Josef Hamrin. Vid nyåret 1905 var upplagan 7800 exemplar. Den kan jämföras med 5000 för Smålands Allehanda, och här kan erinras om att denna tidning redan 1894 blivit sexdagarstidning, delvis med syftet att konkurrera ut Småland.

I sin prenumerationsanmälan inför 1905 skrev Jönköpings-Posten stolt att den nu var en länstidning. Fortfarande skulle en årsprenumeration kosta 5 kronor i staden. Det framhölls att tidningens politiska hållning var känd. Den skulle behandla varje sak för sig och inte bry sig om ifall ställningstagandet kallades konservativt eller liberalt. Tidningen var positiv till regeringens förväntade förslag i rösträttsfrågan.

Felix och Josef gifter sig

Annons

Felix Teodor Hamrin kallades till en början Teodor. Han hade som 14-åring fått avbryta sina läroverksstudier på grund av familjens allt sämre ekonomi. En höst var han skeppsgosse i Karlskrona. Därefter ägnade han sig åt affärsverksamhet, och han fick anställning i en liten livsmedelsaffär i Västergötland. Sedan kom han till Stockholm, där han blev biträde i en affär på Söder. Han utrustades med en kostym och fick en lön på 150 kronor för ett års arbete. Affären skulle öppnas klockan sex på morgonen, och ibland kunde han inte stänga förrän klockan hade blivit elva eller tolv på kvällen. Han var tillsagd att först se efter om konkurrenten på andra sidan gatan hade stängt.

Sedan kom Teodor Hamrin så småningom till Jönköping. Där fanns brodern Josef, som efter faderns konkurs och fängelsevistelse utvecklats till familjens överhuvud. I Jönköping arbetade Teodor först i Arvid Lindahls affär och sedan avancerade han och blev förste man i Arvid Larssons välkända speceriaffär. Dottern Ruth Hamrin-Thorell, som talat om släkten och efterlämnat ett manuskript, skriver att Felix Teodor redan då var en bekännande kristen och tillhörde missionsförsamlingen.

År 1898 träffade han Maria Elisabeth (Lizzie) Pennycook. Det var en ung flicka, född 1879. Fadern, Charles Pennycook, hade på 1850-talet invandrat från Skottland till Östergötland. Han fick anställning hos godsägaren Axel Dickson och dennes amerikanska hustru, född Austin. Han blev chef för jordbruket på Kyleberg i Svanshals socken vid Tåkern, men dessutom arrenderade han två andra gårdar, bland annat Tomta. Charles Pennycook sägs ha infört täckdikningen i Sverige. Familjens ekonomi blev så god att man även klarade Vadstenabankens konkurs, då familjen förlorade 25000 kronor.

På Dicksons Kyleberg tjänstgjorde som kammarjungfru Maria Klein, som kommit från Svenarums socken utanför Värnamo. Till skillnad från Charles Pennycook var Maria Klein pietistiskt from. De båda fann varandra, gifte sig och flyttade till gården Tomta, där Lizzie, det enda barnet, föddes. Fem år senare dog fadern, och Lizzie var hänvisad till sin mor. Hon gick aldrig i någon skola men hade goda guvernanter.

Tretton år efter faderns död flyttade Lizzie med sin mor till Jönköping. De övertalades av en kusin till Maria att flytta dit. Kusinen, Augusta Lindell, var maka till grundaren av Lindells vågfabrik.

Lizzie Pennycook var sålunda nyinflyttad i Jönköping när hon träffade Felix Teodor Hamrin. Båda bekände sig till en pietistiskt färgad kristendom, och organisationen där de träffades hette »Kinesernas vänner«. Verksamheten där gällde mission i Kina. Det berättas att Felix framåtanda gjorde intryck på Lizzie. Felix tog över Larssons speceriaffär, och strax därefter förlovade de sig.

År 1900 gifte sig Felix och Lizzie. Felix fick på detta sätt inte enbart en god hustru. Han blev även rik. I hans kvarlåtenskap finns ett dokument daterat den 27 mars 1900, där han skrivit:

Undertecknad har denna dag af Fru Maria Pennycook emottagit kronor Femtontusen femhundra sextiotre 52 öre utgörande min hustrus, Maria Elisabet, förmyndaremedel, och fritager jag för all framtid fru Pennycook från vidare anspråk från min sida med afseende på nämnda förmyndarskap.

Efter giftermålet sålde Felix sin firma i Jönköping, och de nygifta flyttade till Göteborg, där Felix blev delägare i engrosföretaget I. D. Eriksson. Den andliga hemvisten blev då Betlehemskyrkan. Ett par år senare återvände de till Jönköping, och Felix etablerade firman AB Felix Hamrin & Co.

Den skotska anknytningen märks på namngivningen av de barn som kom under en tolvårsperiod. Det första barnet föddes 1901 och fick namnet Nellie, sedan kom Ruth 1903, Charles 1905, Jessie 1906, May 1909, Mac 1910 och Lloyd 1913. Hemmet i Jönköping var en opraktisk och mörk grosshandlar-våning ovanpå Felix kontorslokaler vid Smedjegatan. Utöver föräldrarna och de så småningom sju barnen fanns i hushållet kokerska, husa och hjälpfru samt dessutom Lizzies mor, som levde i Felix och Lizzies hem till sin död vid 80 års ålder. Hon var döv men kunde läsa orden från barnbarnens läppar och var mycket älskad.

I hemmet mottogs ofta resepredikanter och även officerare i Frälsnings-armén.

Också Josef Hamrin gifte sig år 1900. Hustrun hette Beda Ringqvist, dotter till skomakarmästaren Carl August Ringqvist och dennes hustru Kristina. Josefs och Bedas son Agne Hamrin har något berättat om sin morfar. Han hade fått en höftskada sedan en jungfru tappat honom när han var liten. Agne Ham-rin beskriver honom som sin bäste lekkamrat. Paradiset var att få sitta i hans verkstad och låtsaspligga skor. Dessutom var han en enastående berättare.

Agne Hamrin berättar också en historia som han hört från sin syster Greta, omtalad kort före hennes bortgång. Den gällde själva bröllopet:

Det skulle stånda till bröllop i morfars hus vid Smedjegatan. Bruden, vår mor, var klädd för det stora ögonblicket, prästen hade Bibel och psalmbok i handen, moster Hulda satt vid pianot, klar att klinka fram bröllopsmarschen. Det var bara brudgummen som fattades … Minuterna gick. Stämningen blev nervös. Hade Josef ångrat sig … ? Ingalunda. En halvtimma efter utsatt tid för vigseln kom han rusande i frack och hög hatt. Han kunde inte förstå att inte brud och bröllopsgäster kunde inse att »jag måste ju skriva färdigt dagens ledare …« Tidningen var hans livs A och O.

I Josefs och Bedas äktenskap föddes sex barn: Greta 1901, Carl-Olof 1903, Agne 1905, Yngve 1907, Barbro 1909 och Bengt 1913. Familjen bodde på övervåningen i tidningshuset vid Västra Storgatan. De sista åren före sin död bodde släktfadern, förre läderhandlaren Carl Gustaf Petersson, huvudsakligen i Josefs och Bedas hem.

Josef Hamrin blev i sina kretsar alltmer etablerad. År 1903 valdes han in i styrelsen för Jönköpings läns nykterhetsförbund, 1905 i styrelsen för Jönköpings missionsförening.

Fortsättning följer...