Om en sedan tidigare har en förkärlek för Erik Haags slängighet och Lotta Lundgrens torra charm är man redan helsåld på årets julkalender.

Om en är pojk på låt säga fem respektive sju år börjar en genast gasta om att "det var bättre förr" (ifjol - på tv alltså). Och den yngste tar till och med i och fräser: "Historieätarna suger!".

Annons

De uppskattar inte alls det 70-talsvurmande, pedagogiska bildningsanslaget där i rutan. De vill ha spänning och fantasi, dramatisk kurva - inte fakta.

Hos den äldste lever ändå hoppet längst. I slutminuten av kvarten programmet tar gissar han att "det här är väl bara en presentation, sen börjar äventyret?".

Själv skrattar jag högt fyra gånger minst och irriteras bara lite av det slitna dokusåpa-momentet. Greppet där ungarna ska tala "off camera" rakt in i kameran och "spontant" summera sina upplevelser (lex Wild Kids) bryter den förtrollning som skrapats ihop. Och förnumstiga ungar är ändå bäst som egna.

Men det är kul, och udda, att demonproducenten Karin af Klintberg till exempel placerar oro för otrohet som punchline redan i avsnitt ett. Och kanske också en fingervisning om att årets luckor kommer att ha en farligt skiktad humor.

Hemma älskade vi Barna Hedenhös för två år sedan på lika villkor.

Jag är inte så säker på att jag kommer ha sällskap i 23 avsnitt till den här gången.

SVT