Religions- och moralfrågorna var viktiga men de skymdes dock av Wennerströmaffären. Svenska folket blev omtumlat av att en ledande svensk militär var storspion. Jönköpings-Posten skrev från början att det var en mycket allvarlig historia och att en parlamentarisk utredning behövdes. Frågan kom snart att gälla regeringens ansvar för det hela, och JP skrev att ministären råkat i sin allvarligaste kris och att statsministern själv spelat rollen som outsider (26/6, 28/6, 29/6, 31/7 och 1/8).

Regeringen utsåg en kommission bestående av jurister för att undersöka hur det varit möjligt för Wennerström att under så lång tid fortsätta med sin verksamhet. En följd blev också att en särskild statssekreterartjänst för säkerhetsfrågor inrättades. Men ärendet måste också prövas parlamentariskt, och granskningen gjordes i första hand av konstitutionsutskottet, där Yngve Hamrin var ledamot. Utskottets utlåtande innebar att Wennerströmaffären åter kom i centrum i maj 1964. De statsråd som främst granskades var förre utrikesministern Östen Undén och försvarsministern Sven Andersson. De socialdemokratiska ledamöterna av konstitutionsutskottet slöt upp på sina partivänners sida, medan de borgerliga ledamöterna ville pricka statsråden. Eftersom det var 10 socialdemokrater och 10 borgerliga i utskottet blev resultatet av omröstningen 10–10. Lotten fick avgöra och ledde till att Andersson friades och Undén fälldes (15/5 1964).

DEBATTEN OM kristendomsämnet i skolan och den stora namninsamlingen var en del i fokuseringen på religions- och moralfrågor, men det fanns även annat. Det gällde film. Först var det Ingmar Bergmans »Tystnaden«. Jönköpings-Posten tyckte att det var fel att filmen inte fällts av biocensuren, och Yngve Hamrins åsiktsfrände Axel Gustafsson i Borås tog upp ärendet i riksdagen (8/11 och 19/12 1963). Margit Wohlin skrev i JP om moral och logik i filmcensuren, och hon hävdade att ecklesiastikminister Edenman accepterade det sexuellt förråande (11/12 1963).

Men värre saker kom, nämligen »491«. Det var en film om ungdomar gjord av Vilgot Sjöman efter en roman av Lars Görling. Som JP framhöll var Görlings farfar officer i Frälsningsarmén. Nu gick det första beslutet Jönköpings-Postens väg. Filmen stoppades av Biografbyrån, men beslutet vållade stor debatt och kritiserades hårt särskilt av Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter. Detta föranledde JP att gå till angrepp mot Lagercrantz (30/12 1963 och 2/1 1964).

I remissdebatten i januari 1964 tog Axel Gustafsson upp »491«, vilket slogs upp stort på första sidan i JP (24/1 1964). Filmen ledde också till att Jönköpings-Posten gick i polemik mot Vår Kyrkas chefredaktör C. G. Boëthius, som kallat »491« för en »förnämlig konstnärlig produkt« (30/1 1964). Slutet på det hela blev att regeringen gick emot Biografbyrån och frisläppte filmen efter vissa klippningar. Jönköpings-Posten var mycket upprörd över detta och menade att regeringen grovt missbrukat sin ställning (29/2 och 16/3 1964).

Så kom en skrivelse till regeringen från 140 läkare. Skrivelsen talade om promiskuitet och översexualisering bland ungdomar. Framställningen fick stöd av Jönköpings-Posten, som dock menade att den borde ha kommit långt tidigare. Bland de 140 läkarna fanns Olof Nordenfelt och Gustaf Årman i Jönköping. Det sades att MRA låg bakom framställningen, vilket ivrigt förnekades. Särskilt ansågs Stockholms-Tidningen ivrigt förtala läkaraktionen och framhäva MRA-anknytning (1/2, 3/2, 4/2 och 5/2 1964).

YTTERLIGARE ETT TIDENS tecken framkom på botsöndagen 1964. Kyrkklockor larmade om moraliskt förfall. I Skara stift kom efter den vanliga klockringningen tio klämtslag, sådana som tidigare brukades vid brand eller annan fara. Nu var det fråga om allvarlig oro »med anledning av den pågående sexualdebatten och de starka tendenserna till upplösning av alla moraliska normer och värden« (2/3 1964).

Sådant var läget när Jönköpings-Posten i en ledare frågade om en ny partibildning var på gång. Tidningen utgick från den framgångsrika namninsamlingen, frågan om filmcensur och de 140 läkarnas framställning. JP:s hållning var dock nu som tidigare och senare att det gällde att inom ramen för existerande partier föra den kristna linjen till ett genombrott (15/2 1964).

Det som föranlett Jönköpings-Postens fråga var en konferens som ägt rum i Sigtuna den 7 februari. Algot Tergel, rektor vid Svenska kyrkans lekmannaskola, hade inbjudit till konferensen, och det ämne som diskuterades var »Kristendom och politik«. Konferensdeltagarna var ivriga att undersöka möjligheterna att bilda ett kristet parti. En förberedande kommitté bildades, och där ingick bland andra Lewi Pethrus, Algot Tergel och fil. kand. Sune Lyxell.

Kristna politiker deklarerade nu sin inställning. Einar Rimmerfors sade att han inte avsåg att lämna sitt parti. En tungt vägande deklaration gjorde Gösta Nicklasson, Svenska missionsförbundets missionsföreståndare. Han menade att det var bra om det i de olika partierna fanns människor med kristen livssyn (3/3 1964).

Annons

Efter nya möten bildades den 15 april 1964 partiet Kristen demokratisk samling. Ordförande blev kyrkoadjunkt Birger Ekstedt, tidigare ombudsman för Högerns ungdomsförbund. I ledningen för det nya partiet ingick också Lewi Pethrus, Alf Tergel, Sune Lyxell och rådman Harald Ljungström.6

Jönköpings-Posten redogjorde för att det på frikyrkomötet hade varit en stor majoritet emot ett särskilt kristet parti (13/3 och 14/3 1964). Senare hade JP en ledare om »Kristna riksdagsmän«. Gruppen med detta namn var 60 år gammal, hade bildats av C. H. von Mentzer, Jönköpings län, och den hade 100 medlemmar. Jönköpings-Posten hävdade därför att det redan fanns ett kristet parti. Det stod över partierna, och folkpartiet var väl företrätt där (12/5 1964). Strax därefter kunde man på tidningens första sida läsa att en arg Yngve Hamrin hade angripit regeringen och frågat varför man frisläppt »491« (14/5 1964). Bakgrunden var ett yttrande från konstitutionsutskottet i dechargeärendet, där Yngve Hamrin var den förste av reservanter som önskade ett uttalande mot regeringen och särskilt ecklesiastikministern i frågan.

Men vid sidan om den kristna samlingen var det också fråga om borgerlig samling. I fyrstadskretsen samlades man vid sidan om och i motsättning till de etablerade partierna. Jönköpings-Posten tyckte att det var en karikatyr på samling att bilda ett fjärde parti. Enligt JP skulle stadsfogde Sten Sjöholm vara den främste tillskyndaren till samlingen (11/3 1964). Härtill kan kommentaren göras att främst tidningarna Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten drev samlingen hårt, och medverkade till vad som kallades Medborgerlig samling.7

DEN RELATIVT POSITIVA inställning som Jönköpings-Posten hade haft till högern under Gunnar Heckscher försvann. Tidningen tyckte att Heckscher sökte monopolisera samarbetsviljan för högern, och dessutom gjorde partiet ett angrepp mot ATP-systemet, som bedömdes vara mycket oklokt. Enligt JP var viljan till samarbete starkast inom folkpartiet och svagast i högern. Tidningen stödde den Mittendeklaration som avgavs efter högerns ATP-utspel (1/4, 15/6, 30/6 och 12/8 1964).

Så kom beskedet att det nya kristna partiet skulle ställa upp i tio valkretsar, bland annat i Jönköpings län. Jönköpings-Posten var mycket kritisk och menade att det kunde bidra till att kommunisterna fick mandat och att en mandatförlust kunde drabba folkpartiet. I Jönköpings län gick KDS fram med två listor, där en toppades av kyrkoherde Harald Nyström, Huskvarna, och där även filosofie magistern Alf Svensson från Gränna var med (1/7 och 28/7; även 23/7 och 25/7 1964).

Jönköpings-Posten lyfte fram ett nytt samband. Tidningen skrev att Dagens Nyheter länge hade nedvärderat kristendomen. Nu hade DN:s kampanj bland annat lett till att Sverige hade fått ett nytt parti (9/7 1964).

Bland kandidaterna för KDS fick rådman Harald Ljungström uppmärksamhet. Han hade ett nazistiskt förflutet, men han sade att han inte skulle avsäga sig sina uppdrag på grund av förföljelse från Expressen. Därefter hade Ragnar Olsson i JP en uppgörelse med Ljungström. Rådmannen hade sagt att nazismen från början stod på en helgjuten kristlig grund. Detta var helt fel, underströk historielektorn. Efter valet avsade sig Harald Ljungström alla sina uppdrag för KDS (21/8, 26/8, 1/9 och 21/10 1964).

Inför valet 1964 drog sig Henning Carlsson tillbaka. Carlsson hade tillsammans med Yngve Hamrin suttit på Jönköpingsbänken sedan 1956. I valet toppade Yngve Hamrin två folkpartilistor. Gösta Sterne från Tranås toppade en lista. På den listan stod Rolf Wirtén på andra plats (7/8 1964).

När valdagen var nära skrev Yngve Hamrin i JP: »Frågan om livshållning och uppfostran, om kristen tro och moral, om människovård i det ordets djupaste bemärkelse, måste av uppenbara skäl få en central plats även och inte minst i de samhälleliga rådslagen.« Hamrin lyfte också fram den kristna riksdagsgruppen och dess betydelse (18/9 1964).

I valet gick socialdemokraterna tillbaka jämfört med det strålande valresultatet 1962, men största förlorare blev högerpartiet. Folkpartiet bevarade med råge sin ställning som det största oppositionspartiet. KDS fick 1,8 procent av rösterna. I fyrstadskretsen blev Medborgerlig samling klart störst på oppositionssidan och fick 1,5 procent av de avgivna rösterna i landet.

Jönköpings-Posten beklagade att kommunisterna fått tre nya mandat. Man framhöll också att KDS tagit kristna röster särskilt från folkpartiet. I Jönköpings län hade partiet uppnått 4,6 procents röstandel. Särskilt hade man vunnit röster inom pingströrelsen (21/9, 22/9 och 23/9 1964).

JP HADE NU blivit mycket positiv till mittenalliansen och menade att valresultatet hade inneburit en klarsignal för denna samverkan. Däremot var tidningen negativ till trepartiallians av typen Medborgerlig samling (26/9 och 7/10 1964). Inställningen till KDS var klart kritisk, och David Hedegård bidrog till kritiken genom att ställa frågan om vad partiet hade uträttat. Intet positivt, enligt Hedegård (9/10 1964).

Under hösten 1964 medverkade flera unga liberaler med debattartiklar i Jönköpings-Posten. Carl Tham skrev mot sambeskattningen, Ingmar Mundebo för daghem, Gunvor Hildén om mans- och kvinnoroller (29/10, 6/11 och 1/12 1964). Ungliberalernas ledare, Per Ahlmark, hade i valrörelsen debatterat författningsfrågan med Olof Palme. Yngve Hamrin och JP var oftast inga beundrare av Ahlmark, men efter den debattinsatsen fick han beröm (2/9 1964).

Fortsättning följer...