”De kommer i bleka trasor,

Om hösten, när sjön går vit.

Från namnlösa syner och fasor…”

Så inleds dikten Flyktingarna som kommer, skriven av historikern Alf Henrikson. Dikten publicerades 1944, hösten innan andra världskrigets slut. Då flydde tusentals människor från de baltiska staterna undan Sovjet och nazisterna. Flyktingströmmen var den första att nå Sverige i modern tid.

Det är den 26 november 2015. Omkring 7000 människor i veckan har sökt asyl i Sverige den här månaden, säger Migrationsverket. Jag sitter hemma, i ett lugnt Jönköping, och betraktar siffrorna. Ryser till.

Annons

Ett ofattbart antal människor flyr sina hem i exempelvis Syrien, Afghanistan och Irak, de tre länder som flest asylsökande i Sverige kommer ifrån. Många kommer för att söka en trygghet undan inbördeskrig, diktaturer och terror. Och detta går ingen obemärkt förbi.

Jag är engagerad som läxhjälp för ensamkommande flyktingungdomar sedan några månader tillbaka. Ungdomar i min egen ålder. I mötet med andra människor har detta varit några av de mest lärorika månaderna i mitt liv. De har öppnat upp mina ögon för ett faktum som folk tycks glömma: att de som flyr är människor. Människor med andra kulturella och religiösa bakgrunder än vi är vana vid, javisst. Men människor som förtjänar respekt och förståelse, precis som vem som helst. Dessutom är många som flyr barn och ungdomar, precis som jag själv.

Alf Henriksons dikt är skrämmande. ”… Över haven komma de hit…”.

Dagens flyktingkris är på många sätt en humanitär katastrof.

”Varför hjälpte vi inte människor under Andra Världskriget mer?”, frågar vi oss i dag.

”Varför hjälpte vi inte människorna på flykt mer 2015?”, är en fråga jag kanske får av mina barnbarn.