För sjuttiofem år sedan dog min farfar Josef Hamrin. Det var den 7 december 1934. Hela familjen var samlad runt dödsbädden på sjukhuset i Jönköping, inalles nio personer. Där var min farmor Beda med de sex barnen Greta, Carl-Olof, Agne, Yngve, Barbro och Bengt. Plus två unga kvinnor, två blivande fruar Hamrin. Agnes fästmö Grete, tysk skådespelerska, var i Sverige för första gången för att träffa fästmannens familj. Min mamma Jenz, sjuksköterskan – inte ovan vid sjukhusmiljön – återkom ofta till detta möte och den märkliga, religiöst förtätade stämningen, så främmande för både mamma och Grete. Herrar kom och gick, skriver Agne i sina memoarer. Folk från Frälsningsarmén, Alliansmissionen, Halls bolag. Hur hett och trångt var det med alla människor i sjukrummet? Mumlades det böner? Varför dyker frågor alltid upp när alla som hade svaren inte längre finns kvar att fråga?

Den stora lusten och nyfikenheten på familjen Hamrins och tidningens historia hade Stig Fredriksson. Han ville veta för att kunna förstå. År 1970 efterträdde Stig sin svärfar, min pappa Carl-Olof, som ansvarig utgivare på Jönköpings-Posten och vd i H. Halls Boktryckeri AB, som i dag ingår i Herenco AB.

Stig försökte bringa ordning i kunskapskällorna: han rotade på tidningsvindar och i källare, hittade brevsamlingar i sockerlådor och i kassaskåp där nyckeln hade förkommit. Tore Carlberg (styrelseordförande i Herenco AB 1977–1984) anförtroddes att sortera privata dokument. Stig köpte böcker, tryckta på Halls förlag, på antikvariat och han förde över 100 hyllmeter företagsrelaterade dokument till folkrörelsearkivet i Jönköping. Stig initierade flera forsknings- och bokprojekt om Halls tidningar och företag. Projekten börjar nu bli färdiga.

Först ut är Sverker Oredsson, pensionerad historieprofessor i Lund, med Familjen Hamrin och Jönköpings-Posten, som slutar med Josef Hamrins död 1934 och hans bror Felix bortgång 1937. Ingen kunde bättre än Sverker Oredsson behandla detta ämne. Såväl familjen som tidningen känner han väl, uppvuxen som han är i Jönköping. Jönköpings historia behärskar han också, och han var redaktör för Jönköpings kommuns historia, 2007.

Sverker har lovat att hösten 2010 gripa sig an tidsepoken 1935–1970 med bröderna Carl-Olof och Yngve Hamrin som vd och ansvarig utgivare respektive chefredaktör på Jönköpings-Posten, det vill säga historien om andra generationen hamrinare på JP.

Peter Sandberg är fil. dr i ekonomisk historia. Hans bok Ett tidningshus i Jönköping beräknas utkomma under 2010. Allt tryck som publicerats på Halls förlag i Jönköping har tack vare Claes-Göran Holmberg, docent i litteraturvetenskap i Lund, förtecknats och systematiserats. Det blir en liten skrift med analys av ett kristet förlag.

I dag skulle mamma Jenz ha fyllt 100 år. Hon avled i fjol somras. Hennes man, min pappa Carl-Olof, död 1970, blev bara 67 år. Nu är jag (tredje generationen hamrinare som har verkat inom företaget) glad över att all denna forskning som Stig startade kring familjen Hamrin och företaget ger resultat. Jag vill rikta ett stort tack till alla som har bidragit.

Arbetet finansieras av Carl-Olof och Jenz Hamrins stiftelse, som mamma och jag lade grundplåten till år 1986. Professor Karl Erik Gustafsson är i färd med att teckna stiftelsens historia och belysa dess betydelse för forskningen.

Det finns i Jönköping en stark kontinuitet i tidnings- och förlagsbranschen. Herman Hall startade i början av 1860-talet ett boktryckeri och 1865 tidningen Jönköpings-Posten. Hall hade tidigare varit an-

ställd i det tryckeri som drevs av Johan Peter Lundström, som 1807–1851 var redaktör för Jönköpings Tidning.

Herman Hall var gripen av den pietistiska väckelsen. Jönköpings Traktatsällskap hade bildats 1853 och från detta år räknar Svenska Alliansmissionen sitt ursprung. En tidig centralgestalt var häradshövding Thor Hartvig Odencrants på Torpa, som var ordförande i Traktatsällskapet/Missionsföreningen från 1856 till sin död 1886. Även Svenska missionsförbundet, som bildats 1878, fick en stark ställning i Jönköping och kringliggande bygd.

År 1874 övertogs Herman Halls verksamhet av Halls bolag. T. H. Odencrants och sedan hans efterträdare som ordförande i Missionsföreningen, Karl Palmberg, blev ordförande i Halls bolag.

År 1893 kom den unge mannen Josef Hamrin till Jönköpings-Posten. Han var född 1871 och var son till garvaren och läderhandlaren i Mönsterås, Eksjö och Jönköping Carl Gustaf Petersson. År 1887 hade Josef och hans syskon tagit sig namnet Hamrin. En yngre bror till Josef Hamrin var Felix, född 1875.

Josef gifte sig med Beda Augusta Ringqvist. Brodern Felix gifte sig med Maria Elisabeth (Lizzie) Pennycook. Hon var av skotskt ursprung, och makarnas barn fick engelskklingande namn.

Särskilt under åren 1905–1907 var det strid om Jönköpings-Postens politiska inriktning. Frågan var om tidningen skulle stödja Karl Staaff och Frisinnade landsföreningen och därmed också demokrati kombinerad med majoritetsval. Josef Hamrin drev energiskt linjen med demokrati kombinerad med proportionella val. Det var hans linje som slutligen vann. Han engagerade sig också kraftfullt för ett regionalt parti som bildades 1905, Jönköpings läns valmansförening. Det fanns ett symbiotiskt förhållande mellan Jönköpings-Posten och detta parti, som existerade till 1934. Partiet liksom tidningen ivrade för ett starkt försvar och fruktade den framväxande socialdemokratin. Gentemot högern i Sverige fanns en klyfta eftersom Valmansföreningen ville ha totalförbud mot alkohol. I förhållande till de frisinnade fanns en motsättning bland annat därför att detta parti under Karl Staaff och Nils Edén kunde samarbeta med socialdemokraterna.

År 1910 blev Josef Hamrin chefredaktör för Jönköpings-Posten och verkställande direktör för Halls bolag. Felix Hamrin gick igenom handelsskola i Göteborg och drev under åren 1903–1930 en grossiströrelse i livsmedelsbranschen. Politiken blev viktig för honom, men i motsats till brodern blev han aktiv i Frisinnade landsföreningen. Genom 1911 års val blev han riksdagsman. Han var ledamot av andra kammaren 1912–1914 och 1918–1933. Han kom att stå Carl Gustaf Ekman nära, liksom Gustaf Rosén. Felix Hamrin var med om att 1909 starta Jönköpings Läns Tidning, som var ett organ för Frisinnade landsföreningen och blev en konkurrent till Jönköpings-Posten.

År 1919 gick Jönköpings missionsförening, Jönköpingskretsens kristliga ungdomsförbund och Svenska alliansmissionen samman i en ny organisation, som fick namnet Svenska alliansmissionen. Josef Hamrin var en ledande gestalt i denna rörelse. Felix Hamrin var aktiv i Svenska missionsförbundet. Det innebar att såväl politiskt som samfundsmässigt och i presshänseende fanns en klyfta mellan bröderna Josef och Felix.

Inför den folkomröstning som ägde rum 1922 om totalförbud mot alkohol i Sverige var det förmodligen ingen tidning i landet som drev förbudsfrågan så hårt som Jönköpings-Posten under Josef Hamrin. På ett sätt blev kampanJen framgångsrik. Inget län i Syd- eller Mellansverige hade en så stark förbudsvänlig majoritet som Jönköpings län. I denna fråga fanns åsiktsgemenskap mellan bröderna Josef och Felix liksom mellan tidningarna Jönköpings-Posten och Jönköpings Läns Tidning. Josef Hamrin och hans tidning blev också mer positiva till Frisinnade landsföreningen efter det att C. G. Ekman 11 blivit partiledare.

Från slutet av 1920-talet var Josefs och Bedas söner Carl Olof, Agne och Yngve Hamrin aktiva i Jönköpings-Postens verksamhet och journalistik. Särskilt märktes Agne Hamrins skildringar från olika europeiska länder. Josef Hamrin lyckades förverkliga ett par älsklingsidéer. Mäster Gudmunds källare kom till, en alkoholfri restaurang, och likaså Halls hotell, en rörelse med kristlig prägel.

I Ekmans ministär 1926–1928 blev Felix Hamrin handelsminister. När Ekman återkom som ministärbildare 1930 blev Felix finansminister, och han hade det politiska ansvaret, då Sverige lämnade guldmyntfoten 1931. Han fick också agera i samband med Kreugerkraschen 1932. Då Ekman tvingades avgå som statsminister i samband med att han förnekat sin namnteckning på ett Kreugerpapper, drev Felix Hamrin linjen att de övriga i ministären skulle stanna kvar. Så skedde, och Felix var statsminister 6 augusti – 24 september 1932. Han avgick efter riksdagsvalet, då en ministär Per Albin Hansson trädde till.

Från år 1931 märktes en skillnad mellan C. G. Ekman och Felix Hamrin, således redan före Kreugerkraschen. Hamrin önskade mer av borgerlig samling, alltså inte den politiska balansering från mitten som Ekman förfäktade. Han blev under 1930-talet också klart mer försvarsvänlig än han varit tidigare. Vid 1933 års riksdag blev Felix Hamrin ordförande i det »välfärdsutskott« som skulle hantera krispolitiken. Under detta arbete träffades den uppgörelse mellan socialdemokraterna och bondeförbundet som fått namnet kohandeln.

Josef Hamrin och Jönköpings-Posten ivrade sedan några år för en politisk samling i mitten. År 1933 kom en sådan samling till stånd med de frisinnade i Jönköpings län och Jönköpings läns valmansförening som de främsta komponenterna. Samlingssträvanden fanns även på riksplanet, vilket ledde till att folkpartiet bildades sommaren 1934. Valmansföreningen uppgick i det nya partiet.

Under några månader tillhörde således bröderna Josef och Felix samma parti. Jönköpings Läns Tidning gick upp i Jönköpings-Posten. Felix Hamrin var först ordförande i folkpartiets förtroenderåd, men den 30 november 1934 blev han landshövding i Jönköpings län och kunde därför inte vara partiledare. Dock sysslade han med partipolitik till sin död, den 27 november 1937.

Redan några dagar efter broderns landshövdingutnämning dog Josef Hamrin. Då blev sonen Carl-Olof direktör för Halls aktiebolag och ansvarig utgivare av Jönköpings-Posten. Brodern Yngve blev chefredaktör.

Carl-Olof Hamrin var inte bara tidningsman. Under 28 år var han ledamot av drätselkammaren i Jönköping, stadens styrelse. Yngve Hamrin blev landstingsledamot 1946 och valdes 1952 in i riksdagens andra kammare som representant för folkpartiet. Riksdagsledamot var han till sin död 1969. I riksdagen väckte han särskilt uppmärksamhet för sin kamp mot proffsboxning i Sverige. Han var också som ledamot av konstitutionsutskottet en noggrann granskare av statsrådens fögderi.

Det visade sig att det blev besvärligt med dubbelkommando över Jönköpings-Posten. Carl-Olof Hamrin var som direktör och ansvarig utgivare mån om det ekonomiska utfallet av tidningsverksamheten. Brodern Yngve hade delvis andra värderingar och ville prioritera tidningens pietistiska arv. Motsättningen blev särskilt tydlig för offentligheten i början av 1950-talet, då brödrastriden gällde om tidningen skulle ta in bioannonser eller inte. Carl-Olofs linje med betoning av de ekonomiska aspekterna kom att segra.

Brodern Agne blev Dagens Nyheters Romkorrespondent under en lång följd av år och kunde även med fog kalla sig Medelhavskorrespondent. Även Agnes son Harald har varit aktiv i Dagens Nyheters utlandsbevakning.

Yngve var inte ensam i släkten att under tidig efterkrigstid sitta i riksdagen. Där fanns också två barn till Felix Hamrin: Ruth Hamrin-Thorell och Mac Hamrin. Felix dotter Jessie var gift med Manne Ståhl, riksdagsledamot och redaktör för Karlstads-Tidningen. Alla representerade folkpartiet. Det gjorde 13 även Martin Söderquist, kusinbarn till Josef och Felix och representant för Stockholms och Uppsala län i första kammaren.

Av Felix och Lizzies barnbarn är det främst Ruth Hamrin-Thorells son Svante som ägnat sig åt publicistisk verksamhet. Han blev redaktionschef och så småningom ansvarig utgivare av Upsala Nya Tidning. Mac Hamrins barn Britt-Marie Hammarskiöld och Lars Hamrin har varit och är aktiva för folkpartiet lokalt och regionalt.

Carl-Olof överlevde inte länge sin bror Yngve. Han dog 1970. Med sin hustru Jenz hade Carl-Olof dottern Christina. Hon gifte sig med Stig Fredriksson, som 1970 blev chefredaktör och ansvarig utgivare av Jönköpings-Posten. Den 19 december 1973 deklarerade tidningen att Smålands Allehanda, som förut varit en hård konkurrent, nu helt skulle gå upp i Jönköpings-Posten. Tidningen skulle inte längre betecknas som folkpartistisk utan som »oberoende«.

Tidningen fick en allt starkare position i Jönköpingsbygden. Christina Hamrin har under lång tid varit Jönköpings-Postens kulturredaktör. År 1999 avgick Stig Fredriksson som chefredaktör och ansvarig utgivare av Jönköpings-Posten men fortsatte som chef för moderbolaget Herenco. En stiftelse har bildats i Jenz och Carl-Olofs namn, som bland annat har haft mycket stor betydelse för presshistorisk forskning, liksom för forskning om familjeföretag.

I december 2007 lämnade Stig Fredriksson posten som vd för Herenco och efterträddes av dottern Lovisa Hamrin. Det är sålunda fjärde generationen Hamrin sedan 1893 som tillträtt ledningen av Herenco och därmed Jönköpings-Posten.

Bokens titel talar om både en familje- och en tidningshistoria. Jönköpings-Posten sätts in i sitt lokala, regionala och nationella sammanhang. Tidningens karaktär och ställningstaganden refereras och analyseras. Bakgrunden är den politiska och kulturella utvecklingen i Sverige, i någon mån också i världen. Men även familjehistorien är betydelsefull. För tiden fram till 1934 står Josef Hamrin i centrum. Även brodern Felix är viktig, både i egen kraft och i relation till Josef. Perioden 1935–1969 domineras av ett nytt brödrapar, Carl-Olof och Yngve. I båda brödrakonstellationerna fanns stora motsättningar, samtidigt som samarbete också ägde rum.

Vid sidan om familjemedlemmarnas insatser i tidningsvärlden ges en bild av deras engagemang i politik och folkrörelser. Det är fråga om personer som varit mycket aktiva på olika arenor, och därför är samhällsutvecklingen i Sverige inte enbart en bakgrund, utan denna tidnings- och familjehistoria bör även bidra till bilden av utvecklingen i Sverige liksom av den mindre värld som är Jönköping och dess län.

Viktiga år är:

1865 Jönköpings-Posten grundas

1874 Halls bolag bildas för tryckeri och tidningsutgivning

1893 Josef Hamrin anställs vid Jönköpings-Posten

1905 Jönköpings valmansförening bildas och Jönköpings-Posten blir

dess organ

1910 Josef Hamrin blir chefredaktör för Jönköpings-Posten och vd för Halls bolag och Jönköpings Läns Tidning börjar sin verksamhet 1922 kampen mot alkohol kulminerar

1934 Folkpartiet bildas, Jönköpings valmansförening upphör, Jönköpings Läns Tidning uppgår i Jönköpings-Posten och Carl-Olof och Yngve Hamrin efterträder fadern i ledningen för Halls bolag och Jönköpings-Posten

1970 Stig Fredriksson efterträder sin svärfar Carl-Olof Hamrin som vd för Halls bolag och ansvarig utgivare av Jönköpings-Posten och efterträder Yngve Hamrin som chefredaktör

1973 Jönköpings-Posten deklarerar sitt oberoende i förhållande till politiska partier och Smålands Allehanda uppgår i Jönköpings-Posten

Ambitionen var först att skriva hela Jönköpings-Postens historia, dock i första hand från 1893, fram till 1970. Andra arbetsuppgifter har emellertid kommit emellan, och Josef Hamrins dödsår, 1934, erbjuder en naturlig temporär slutpunkt, dock kompletterad med Felix Hamrins sista politiska insats och hans död 1937.

Uppläggningen är kronologisk, vilket gör det lätt att följa utvecklingen år för år. Skildringen av Josef Hamrins och Felix Hamrins familjer bryter dock detta mönster. Slutavsnitten har en systematisk uppbyggnad.

Inom skildringen av de olika åren följs inte en kronologisk ordning utan bedömningar av utrikespolitik, inrikespolitik, samfund, kultur, idrott och interna tidningsfrågor hålls för sig.

I den löpande texten anges var i Jönköpings-Posten eller annan tidning den refererade nyheten eller åsikten återfinns. I övrigt är dokumentationen för varje kapitel samlad i slutet av boken.

I Sveriges krig med Danmark 1611–1613 hade Jönköping bränts ner, inte av 17 danska trupper utan av svenska. Anledningen var att Gustav II Adolf menade att Jönköpings slott lättare skulle stå emot danskt anfall, om inte en stad fanns i närheten. Jönköpingsborna fick ta sin tillflykt till Visingsö. För framtiden än viktigare var att Gustav Adolf inte tillät att staden byggdes upp igen på sin gamla plats, vid slottet väster om Munksjön. I stället byggdes staden mellan Vättern och Munksjön, delvis på vattensjuka marker. Verkligheten visade sig dock vara ett argument mot försvarsresonemanget. 1612 var det sista år som Jönköping var utsatt för krigshandlingar. Sverige blev en nordeuropeisk stormakt, och Jönköping var inte längre en stad nära gränsen mot Danmark, efter det att Halland, Skåne och Blekinge blivit svenska landskap.

Att Jönköping var en viktig svensk stad hade demonstrerats 1634, då Göta hovrätt förlades till staden, den andra hovrätten inom det nuvarande Sverige. År 1687 uppstod också Jönköpings län i en form som visat sig ha livskraft genom århundraden. Jönköping och Huskvarna var under Sveriges krigiska stormaktstid mycket viktiga orter för den svenska vapentillverkningen.

När den svenska stormaktstiden tog slut 1721 blev tiderna något mer fredliga. Detta var givetvis bra för svenska män och kvinnor. Mindre bra var det för Jönköpings betydelse i Sverige. Vapenproduktionen blev inte längre så viktig. Slottet hade ingen funktion som svensk fästning. Dessutom eldhärjades det 1737. Under århundradet tillkom dock en institution som skulle ha en väldig framtida betydelse: år 1777 kunde de första tre patienterna tas emot i en institution som kallades lasarett.

Annons

Ett par årtionden in på 1800-talet vitaliserades Jönköping. Viktigt var att Göta kanal stod färdig 1832. Härmed förbands Jönköping och Vättern med både Östersjön och Nordsjön. Anläggandet av Göta kanal påskyndade en utbyggnad av hamnen i Jönköping som blev färdig 1836. Fyllnadsmaterial togs från de gamla fästningsvallarna.

En än viktigare kommunikationsrevolution inträffade tre decennier senare År 1855 började den svenska staten bygga stambanor i landet, och 1864 varde södra och västra stambanorna färdiga. Södra stambanan gick från Stockholm via Katrineholm, Falköping, Jönköping och Nässjö till Malmö. Via Falköping kunde man också från Jönköping ta sig med tåg till Göteborg. Om framtidstro vittnade Stora hotellet, som stod färdigt 1860. Det byggdes för i första hand järnvägsresenärer och var vid sin tillkomst landets största hotell.

Något senare minskade Jönköpings betydelse som järnvägsstad. När östra stambanan byggdes från Katrineholm över Norrköping till Nässjö kom Jönköping mer avsides. I stället blev Nässjö en centralort för järnvägarna i Småland. I Jönköpings närhet fick dock även Tenhult i Rogberga socken en station, och där växte ett stationssamhälle upp. På Jönköpings västra sida blev Bankeryd ett stationssamhälle.

Även andra förutsättningar för Jönköpings handel och industri skapades. Jönköpings Stads och Läns Sparbank etablerades 1831 och Smålands Privatbank 1837. I ledningen för sparbanken stod flera av stadens främsta män – kamrer i Smålands Privatbank blev Johan Sandwall, som kom att spela en viktig roll för stadens industrialisering och opinionsbildning.

För Jönköpings utveckling var det viktigt att de restriktioner för stadens bebyggelse som Gustav Adolf angivit successivt lyftes bort. Staden började bebyggas också väster om Munksjön. Hamnbyggnaden påskyndade denna utveckling, och de gator som skulle bli Kyrko-, Barnarps- och Trädgårdsgatorna anlades. År 1867 kunde en ny läroverksbyggnad invigas på slottsområdet, och där fanns på gymnasiet både latin- och reallinje. Byggnaden är idag kommunens rådhus.

År 1843 togs Jönköpings första ångmaskin i bruk. En metallfabrik etablerades för att göra mässingsknappar för både försvarets och allmogens behov. I ledningen stod den förut nämnde Johan Sandwall och Carl Frans Lundström, son till boktryckare J. P. Lundström. Detta företag blev inte långvarigt utan slutade med konkurs 1850.

Carl Frans Lundström etablerade dessförinnan tillsammans med sin bror Johan Edvard en verksamhet som skulle sätta sin prägel på staden under drygt hundra år. En tändsticksfabrik grundades. Stensholms pappersbruk i Hakarps socken inköptes, och den första tändsticksfabriken anlades vid korsningen Västra Storgatan/Barnarpsgatan. Nästan omgående blev denna lokal för liten, och verksamheten flyttades till åkerlyckor vid Vättern. Företaget växte snabbt, och i slutet av 1850-talet var drygt 500 personer anställda. Häri inräknas också kvinnor och barn som gjorde tändsticksaskar i hemmen. År 1863 blev Bernhard Hay disponent för tändsticksbolaget. Björnebergs herrgård är ännu idag ett levande minne av familjen Hays verksamhet.

Bröderna Lundström startade också ett järngjuteri tillsammans med Frans Gustaf Sandwall, en yngre bror till Johan Sandwall. Företaget kom att bli känt som Jönköpings Mekaniska Werkstad. Idag har Jönköpings högskola övertagit JMW:s område och skapat en ny användning för delar av dess byggnader.

Ytterligare ett livskraftigt företag har Johan Edvard Lundström som upphovsman, Munksjö pappersbruk. Lundström hade intresserat sig för en ny metod att göra pappersmassa, nämligen att ha halm som råmaterial. Han sammanträffade med Lars Johan Hierta, känd opinionsbildare, politiker och industrialist i Stockholm. Hierta tillhandahöll det nödvändiga kapitalet, och 1862 kunde pappersbruket börja sin verksamhet.

Utanför Jönköping låg länets äldsta företag, Husqvarna gevärsfaktori, som 1865 sysselsatte drygt 200 man. Företagets nya dynamiska period låg dock något längre fram i tiden. År 1877 blev Wilhelm Tham chef och gav verksamheten en ny inriktning.

År 1862 är betydelsefullt i Sveriges kommuners historia. Då infördes en kommunallag som stadgade att större städer skulle ha stadsfullmäktigeförsamlingar. Jönköpings fullmäktige hade 30 ledamöter. Ämbetsmännens inflytande framgår av att 6 av dessa ledamöter kom från hovrätten. Stadens styrelse var under drygt hundra år drätselkammaren. 1862 års kommunallag är alltså viktig i landets kommunala utveckling, men man var långt från demokrati. Rösträtten var vidsträckt men starkt graderad, så de mindre bemedlades inflytande var mycket ringa. Lagen från 1862 införde även landsting i Sverige, en regional församling som snart kom att i första hand ägna sig åt sjuk- och hälsovård. Jönköpings läns landsting lokaliserades till residensstaden.

Vitaliteten i Jönköping bidrog till en snabb befolkningsökning. År 1865 fanns i staden drygt 9 000 invånare. Det innebar en ökning med mer än 50 procent sedan 1850. I Jönköpings län fanns 182 000 invånare. Där var ökningen under samma tid 11 procent.

Även katastrofer inträffade under Jönköpings expansionsdecennier. Värst var koleraepidemin 1834. Smittan kom till Jönköping via ett teatersällskap som närmast varit i Göteborg, där sjukdomen brutit ut. I Jönköping blev epidemin ovanligt svår på grund av usla sanitära förhållanden och vattensjuka områden mellan sjöarna. En sjundedel av stadens befolkning dog detta år i kolera. Den person bland de avlidna som i efterhand blivit mest känd är Viktor Rydbergs mor, bland annat besjungen i »Träsnittet i psalmboken«. Året efter den stora koleraepidemin härjades Jönköping av en stor brand. Koleran och den stora 21 branden verkar tillsammans ha bidragit till en apokalyptisk stämning.

År 1855 inträffade vad som har kallats brödupproret i Jönköping. Krimkriget mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan Turkiet, Storbritannien och Frankrike medförde dyrtid och brist på varor. Spannmålshandlare köpte upp säd för senare försäljning. När priset på råg steg kraftigt, steg också vreden hos mindre bemedlade. Demonstrationer riktade sig mot spannmålshandlare. Dessa skyddades av militär, som gjorde bajonettutfall mot demonstranterna. Samhällets hårdhet visas av att 46 personer dömdes, sex av dem till åtta års straffarbete.

Av särskild vikt i en bakgrundsteckning av Jönköpings-Postens tillblivelse är väckelserörelsen och tidningssituationen.

Före missionsföreningar fanns »ropare«, människor som stod upp och förkunnade det kristna budskapet och särskilt framhävde hur viktig den personliga omvändelsen var. I Rogberga socken hölls roparmöten i början av 1840-talet.

»Roparna« illustrerar att väckelserörelsen i början i hög grad var en landsbygdsföreteelse. Den apokalyptiska stämningen efter koleraepidemin och den stora branden skapade troligen en jordmån för en pietistisk rörelse även i Jönköping. Samtidigt, 1836, blev Per Magnus Elmblad präst i staden, och han var starkt präglad av en väckelsefromhet.

Fortfarande, ända till 1858, gällde konventikelplakatet med anor från 1726. Lekmän fick leda husandakter men inte religiösa sammankomster som vände sig till en större församling. De skulle vara i kyrkans hägn. Inte desto mindre bildades redan 1853 Jönköpings Traktatsällskap. Från detta sällskap räknar Svenska Alliansmissionen sitt ursprung, och därför är denna organisation Sveriges äldsta frikyrkosamfund. Traktatsällskapets förste kolportör, det vill säga spridare av andaktslitteratur, var C. J. Lindberg från Duvbo i Ödestugu socken. Han var tidigare en känd »ropare«, så här syns ett samband mellan roparrörelsen och tidig samfundsbildning.

Större religiös frihet åstadkoms genom lagstiftning 1858 och 1860. Viktigt var att Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen bildades 1856. Där satte Carl Olof Rosenius sin prägel på verksamheten och förkunnelsen.

I Jönköpings Traktatsällskap var man mån om att ha nära band till Svenska kyrkan. Centralgestalt i sällskapet blev snart häradshövding Thor Hartvig Odencrants, som var ordförande från 1856 till sin död 1886. Odencrants, som var av biskopssläkt som adlats, är en legendarisk gestalt. Fädernegården, som han övertog, var Torpa herrgård i södra Jönköping. Han var gift med Jacquette Gyllenhaal, som var dotter till justitiestatsministern, sedermera presidenten i Göta hovrätt friherre Lars Herman Gyllenhaal. Makarna Odencrants tillhörde sålunda samhällets översta skikt i fråga om börd och ämbete. Därför gjorde det djupt intryck när häradshövdingen kom ridande, band sin häst vid porten till någon gård på Maderna, gick in och delade ut skrifter och samtalade och bad med människorna i huset.

År 1861 fick Traktatsällskapet namnet Jönköpings Missionsförening för inre och yttre mission, och snart hade föreningen verksamhet i alla socknar i Jönköpings län och dessutom i många västgötasocknar. År 1860 hade det första missionshuset i Jönköping invigts. Det låg ungefär där stadsbibliotek och länsmuseum idag ligger. Samma år stod ett missionshus i Rogberga färdigt.

Jönköpings första tidning var Jönköpings Allehanda, som började utkomma 1797 men fick läggas ner sex år senare, efter det att tidningen hade publicerat en artikel som kritiserat enväldet i landet. Därefter kom Jönköpings Tidning med start 1807. Redaktör under en lång period, 1807–1851, var Johan Peter Lundström, boktryckare och genom Viktor Rydberg känd som »gamle Lundström«. Jönköpings Tidning kan karakteriseras som försiktigt liberal.

Med Aftonbladet, Lars Johan Hiertas skapelse, fick Sverige från 1830 en självständig modern tidning som på ett slagkraftigt sätt uttryckte åsikter, inte minst sådana som misshagade kungamakten. I Aftonbladets efterföljd skapades även i landsorten flera frispråkiga tidningsorgan. Ett av dem var Jönköpings-bladet, där Johan Sandwall var redaktör åren 1845–1848. Den nya tidningen kritiserade den överhet som fanns i Jönköping, bland andra presidenten i Göta hovrätt, Lars Herman Gyllenhaal. I Jönköpingsbladet medverkade Carl Jonas Love Almquist och den unge Viktor Rydberg. Det europeiska revolutionsåret 1848 radikaliserades opinionsbildningen, men både Sandwall och Rydberg gick då över till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

Under åren omkring 1848 var Jönköpingsbladet en av landets radikala tidningar. Radikalismen märktes främst i att tidningen ville ha en genomgripande representationsreform i samband med att fyrståndsriksdagen avskaffades. Här förelåg då en stor skillnad gentemot Jönköpings Tidning. Skillnaden blev emellertid allt mindre. En pragmatisk »50-talsliberalism« satte efter hand sin prägel på Jönköpingsbladet. I en anmälan inför 1853 skrev tidningens redaktör Strehlenert att tidningen i fortsättningen ämnade »sparsammare undfägna med politiska uppsatser och i stället ägna en större uppmärksamhet åt ekonomiska, industriella och lokala frågor«. Båda Jönköpingstidningarna ville ha en representationsreform, men ingen av dem kämpade längre för en radikalism. Båda var försiktigt liberala.

Upphovsmannen till Jönköpings-Posten var Herman Teodor Hall, född 25 1837 vid Stensholms pappersbruk i Hakarps socken. Fadern, som var pappersmästare, ville att sonen skulle välja samma yrke. Sonen kom dock att mer intressera sig för orden än för själva papperet. Han fick anställning hos Johan Peter Lundström, som bland annat utgav Jönköpings Tidning. Det berättas om Herman Hall att han tidigt blev omvänd till en väckelsekristendom. År 1861 skaffade han sig ett eget tryckeri, där han var förläggare, boktryckare, faktor, sättare och tryckare. Han utgav kristlig litteratur, bland annat för söndagsskolan, och behovet visade sig vara mycket stort. Bland det som Herman Hall tryckte fanns papperslappar som hade en yttre likhet med banksedlar men där budskapet var »Min nåd är dig nog«. Sedeln var undertecknad av Herren Zebaoth, Jesus Christus och Sanningens Ande. Sedeln var utställd i »Himmelska Jerusalem på Evighet«, men med små bokstäver nämndes också att den kom från Jönköping, H. Halls Boktryckeri och att priset var 3 öre.

I januari 1865 utkom ett provblad av Jönköpings-Posten, och från denna tidpunkt har tidningen kontinuerligt utkommit, i början med ett nummer i veckan för en årsprenumeration som kostade 2 kronor och 50 öre. Prenumerationsanmälan löd:

Jönköpings-Posten, ny veckotidning från Herman Halls tryckeri härstädes, få vi anmäla till prenumeration. Erkännande det företräde en oftare utkommande tidning äger framför en veckotidning, veta vi dock, att mången, i synnerhet af arbetsklassen såväl i staden som på landet med föga tid för tidningsläsning önskat erhålla en summarisk veckotidning; det är förnämligast dessa, vi skulle vilja vara till tjänst genom att hvarje lördag utgifva en, så vidt möjligt, fullständig notistidning i kommunala, politiska och kyrkliga frågor. Då utrymmet medgifver komma äfven följetongsartiklar, företrädesvis af kristligt innehåll, att meddelas, hvarvid vi liksom i kyrkliga frågor vilja helt och hållet ställa oss på evangelisk luthersk ståndpunkt.

Som synes är utgivaren väsentligt mer utförlig och engagerad, när det gäller det kyrkliga och kristliga än i fråga om politiken. Det kristliga skulle vila på evangelisk luthersk grund. Tidningen vände sig till »arbetsklassen«, inte genom sitt innehåll utan genom att den inte var omfattande eller hade frekvent utgivning. Den skulle kunna passa dem som inte läste mycket, och dessutom var den billig.

1865 är ett viktigt år i den svenska politiska historien. Då beslöt fyrståndsriksdagen att avskaffa sig själv och låta sig ersättas av en representation med två kamrar. I stort sett alla tidningar pläderade för reformen, även Jönköpings-Posten. Dock märks också i den politiska kommentaren att det religiösa tänkandet hade företräde. Tidningen skrev i december efter det att adeln och prästeståndet hade röstat för regeringsförslaget:

Vi för vår del önska att förslaget måtte vara antaget i en lycklig stund. Måtte Han som styrer världens öden äfven hädanefter hålla sin skyddande och välsignande hand öfver vårt folk och vårt land.

1860-talet var viktigt också i den svenska pressens historia. Några få veckor innan Jönköpings-Posten grundades startade Rudolf Wall Dagens Nyheter, en tidning som i första hand vände sig till den lägre medelklassen. Den drog nytta av de nybyggda järnvägarna – till exempel kunde göteborgarna hädanefter läsa en dagsfärsk Stockholmstidning. Redan efter tre år, 1867, gick Dagens Nyheter förbi Aftonbladet och blev den tidning i Sverige som hade störst upplaga, en tätposition som behölls i flera decennier.

Ett år efter Jönköpings-Posten började Smålands-Posten sin verksamhet i Växjö. Andra tidningar med stor livskraft som startade under 1860-talet var Norrbottens-Kuriren i Luleå, 1861, Helsingborgs Tidning, senare Helsingborgs Dagblad, 1867, och Blekinge Läns Tidning i Karlskrona, 1869.

Jönköpings-Posten visade att man kunde använda det nya kommunikationsmedlet till mycket, inte bara till distribution av tidningar. Järnvägen kunde också bli en metafor för färden mot himmelriket. Den 26 mars 1870 var sången »Bantåget« införd, där ett par strofer lyder:

Med fribiljett jag reser på banan trygg och glad Till hemmanet och arfvet, till Rikets hufvudstad. En kappsäck, full af synder, var mig till stort besvär Men den tog konduktören – jag vet ej hvar den är. Och gröna fanor hvifta att tryggt vi fara må. Ej vägens längd vi veta, blott att vi hemåt gå. Men höjes purpur-fanan, och vexeln lägges ut, Då äro vi i staden – eja! och resan slut.

Även i nyhetsnotiser kunde ett kristligt budskap läggas in. Religionssociologen Berndt Gustafsson har i en jubileumsartikel lyft fram en notis om en drunkningsolycka i Sanna annandag jul 1869. En 14-årig flicka hade hamnat i vattnet. Föräldrarna skyndade sig dit för att rädda henne men föll själva ner i vattnet. En man kom med en stång »och blefvo sålunda man och hustru genom Herren Jesu hjelp räddade från döden«. Men när flickan togs upp var hon död, och notisen fortsätter: »Kan du häri lära något mer än sjelfva tilldragelsen? Ser du icke åter här en allvarsam påminnelse af den käre Herren, hur viktigt det är att se till det man är funnen i Kristo.« (8/1 1870.)

Notiser om världsliga nöjen hade ingen plats i tidningen. Man kämpade också mot romaner. »Genom att åt ungdomen överlämna enbart kristliga och sant sedliga böcker av bildande, underhållande och förädlande innehåll skulle snart romanerna ratas och deras förförande njutning emotstås.«

Förhållandet mellan Jönköpings-Posten och Jönköpings missionsförening var närmast symbiotiskt. Missionsföreningen hade kvartalsmöten i Jönköpings missionshus i samband med de stora marknaderna i mars, maj, oktober och november. Då kunde upp till 2 000–3 000 personer samlas till gudstjänst, och andra dagen predikades från morgon till kväll med uppehåll för en enkel måltid mitt på dagen. Predikningarna var timslånga. Ordförandens hälsningstal och inledningspredikan kunde återges in extenso i Jönköpings-Posten.

Hall hade först sitt tryckeri vid Smedjegatan. I början av 1870-talet inköpte han fastigheten i korsningen Västra Storgatan/Kapellgatan. Detta förblev sedan förlagets och tidningens centrum.

Om tidningens redaktör och ansvarige utgivare Herman Hall berättas att han var en mycket vänlig man. Såg han en bekant på andra sidan gatan sneddade han gärna över för att hälsa och tala om en ny idé som han hade i fråga om den kristliga verksamheten. Han var aktiv i söndagsskolerörelsen, sägs vara upphovet till Jönköpings kristliga ynglingaförening och deltog flitigt i nykterhetsarbetet.

Dock hade han en tendens till att förlyfta sig. För honom var det inte nog med att ha Halls tryckeri och Jönköpings-Posten. Han grundade Wermlands Allehanda i Kristinehamn 1872, Hvetlanda Tidning 1873, Svenska Posten i Stockholm 1874, Göteborgs Weckoblad 1874, Säfsjö Tidning 1876 samt Nässjö Allehanda 1876. Alla dessa tidningsorgan var präglade av samma kristliga anda som Jönköpings-Posten.

Herman Halls ekonomiska förstånd höll inte jämna steg med hans kristliga och redaktionella iver. Till hans företags räddning kom ledningen för Jönköpings Missionsförening. I maj 1874 bildades Halls Boktryckeriaktiebolag. Den som drev igenom detta var ordföranden i Missionsföreningen häradshövding T. H. Odencrants. Han blev också ordförande i det nya bolaget och höll ett vakande öga över allt som trycktes. Kopplingen mellan Missionsföreningen, Halls bolag och Jönköpings-Posten blev nu ännu starkare. Missionsföreningens predikanter och kolportörer sålde även aktier i bolaget. Vid dess tillblivelse var 268 personer i olika delar av landet aktieägare, bland dem några kyrkoherdar, samt den kände lektorn och predikanten Paul Waldenström och sångförfattaren Fredrik Engelke.

Ytterligare ett år var Herman Hall verkställande direktör i det bolag som bar hans namn, och han var då också ansvarig utgivare och redaktör för Jönköpings-Posten. Sedan fick han lämna allt det som han byggt upp. Han startade ett nytt tryckeri vid Hovrättstorget och gav ut småtidningar med anknytning till nykterhets- och väckelserörelser. Han avled 1883, vid 45 års ålder.

Som vd i Halls bolag efterträddes Herman Hall av skolföreståndaren August Peterson, men redan året efter blev Odencrants både ordförande och vd. Han hade dessa båda poster till sin död 1886. Som ansvarig utgivare för Jönköpings-Posten fungerade August Peterson under åren 1875–1883. Chefredaktör från 1875 och 15 år framåt var Alfred Sköldberg. Liksom Odencrants kom han från Jönköpings överklass. Fadern var hovrättspresident. Chefredaktören beskrivs som en »innerligt gudfruktig, blid och ödmjuk man, som med mycken flit och osviklig trohet skötte sin post« (Yngve Hamrin).

Av särskild och långvarig betydelse blev Johan Peterson. Han var född i Västergötland 1849, fick anställning vid järnvägen och sedan som skrivbiträde hos landssekreteraren i Jönköping. Han greps av väckelserörelsen, och i dessa kretsar träffade han Herman Hall. Peterson fick 1872 i uppgift att redigera och trycka Wermlands Allehanda. Därifrån kallades han 1878 till Jönköping. Han blev föreståndare för Hallska bokhandeln och redaktör 1883 ansvarig utgivare, och 1887 efterträdde han T. H. Odencrants som vd för Halls bolag. 1890 blev han chefredaktör. Karl Palmberg, som var komminister i Månsarps församling och som efterträtt Odencrants som ordförande i Jönköpings missionsförening, skriver att med Johan Peterson inträdde en ny tid för Hallska bolaget:

Han gick helt upp i verksamheten. I allmänhetens ögon var bolaget Peterson och Peterson bolaget, ehuru han till följd af sin stora ödmjukhet helst ställde sig sjelf i skuggan. Bokhandeln blef i viss mån en medelpunkt för hvad som andligen rörde sig i Jönköping. Kom en predikant till staden, styrde han gärna sin gång till Halls bokhandel. Särskildt vid de stora missionsmötena träffades man där, hälsade på hvarandra och rådgjorde om verksamheten.

Jönköpings-Posten startade som nämnts som veckotidning. Redan 1866 tillkom en annonsbilaga. Följande år kom tidningen ut två gånger i veckan, onsdagar och lördagar. Sedan dröjde det 20 år, till 1887, innan Jönköpings-Posten blev tredagarstidning.

Redan efter tre år hade Jönköpings-Posten blivit ortens största tidning, åtminstone som prenumerantorgan. År 1868 prenumererade 184 personer i Jönköping på Jönköpings-Posten, 172 på Jönköpings-Bladet och 125 på Jönköpings Tidning. Sedan följde 69 prenumeranter på Aftonbladet, 53 på Dagens Nyheter och 50 på Fäderneslandet.

1872 upphörde Jönköpings-Bladet, den tidning som en gång varit ett mycket uppmärksammat liberalt organ. Den gick upp i Jönköpings Dagblad, som prö-vade att vara en sexdagarstidning men fick en mycket kort historia, 1873–1875. Jönköpings Tidning upphörde 1884 och gick upp i Smålands Allehanda. Denna tidning hade grundats 1880 av greve Carl Gustaf Wrangel, en man som hade ett krigiskt förflutet i österrikiska armén och som skaffade sig egendomen Tolarp utanför Jönköping. I ekipage med sex eller åtta hästar kunde greven färdas utför Dunkehallabackarna till tidningsredaktionen, som först låg vid Kyrkogatan och 1883 flyttade till Östra Storgatan. Smålands Allehanda var inledningsvis en tvådagarstidning, men redan 1882 kom tidningen ut tre dagar i veckan: måndag, onsdag och lördag eftermiddag. Greve Wrangel, som var en god kåsör, ledde tidningen till 1883. Under perioden 1886–1893 var Rudolf Björkman Smålands Allehandas redaktör. Han blev senare känd som Jönköpings stads historieskrivare.