SAMTIDIGT som larmen fortsätter att dugga tätt om människor som plötsligt förlorar livsviktigt stöd, så fortsätter regeringen att ducka i assistansfrågan.

Den egna partikongressen knäppte de socialdemokratiska ministrarna på näsan, ändå händer ingenting.

När kommer nödstoppet för indragna assistansbeslut? När ska människor med funktionsnedsättning kunna andas ut och lita på samhällets stöd?

NU HAR DET gått flera månader sedan socialdemokraterna genomförde sin partikongress där regeringen fick bakläxa på sina besparingar i LSS, främst inom personlig assistans, för människor med omfattande funktionsnedsättningar. Flera månader.

Bland annat slog s-kongressen fast att samhället ska ge stöd till de som behöver det mest, att intentionerna bakom LSS-lagen ska gälla, att assistansen betyder att människor med funktionsnedsättning kan leva självständiga liv och att det ska vara möjligt att arbeta och vara förälder även för dem som har barn med funktionsnedsättning.

Tyvärr fortsätter den förödande nedmonteringen av LSS och personlig assistans. I februari i år hade 15 562 personer assistansersättning, en minskning med 617 personer jämfört med den högsta noteringen i oktober 2015.

Januari månads siffror visade att bara drygt en av tio som ansöker om assistans för första gången fick den beviljad. Alla andra fick avslag.

MEN DEN hårda politiken har inte svenska folkets stöd.

En Novus-undersökning som RBU genomfört visar att 85 procent anser att barn med omfattande funktionsnedsättningar inte ska drabbas av sparåtgärder med minskat antal assistanstimmar som följd.

De svarande fick också ta ställning till hur de själva skulle vilja ha det om de fick ett barn med funktionsnedsättning. Hela 55 procent (58 procent av kvinnorna!) skulle vilja fortsätta sitt vanliga förvärvsarbete och ha personlig assistans till sitt barn.

En knapp fjärdedel svarar att de skulle ta hand om barnet själva om de fick ersättning från staten. Endast en procent skulle välja att placera sitt barn på institution.

En feministisk regering för en politik som leder till en klassisk kvinnofälla, att mammorna slutar jobba för att ta hand om barnet med funktionsnedsättning. Det är också en regering som slår sig för bröstet och gärna berättar om hur bra det går för Sverige och vilket reformutrymme som finns.

Men det gäller inte alla. Människor med funktionsnedsättning och deras familjer får nu uppleva in på bara huden vad det innebär att inte kunna leva som andra.

BLAND socialdemokratiska kommunpolitiker finns en stor oro kring hur regeringen hanterar LSS och människor som lever med LSS-insatser, till exempel personlig assistans.

Samtliga socialdemokratiska kommunalråd i Kalmar län har framfört sin kritik i ett brev till ansvarig minister. Umeås kommunalråd Andreas Lundgren (S) säger att staten vältrar över kostnader på kommunerna när assistansersättningen dras in.

Även kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson, sällar sig till kritikerna. Socialdemokraterna i Värmdö har engagerat sig i frågan. För att bara nämna några exempel.

I REGERINGSFÖRKLARINGEN 2014 sa du så här, Stefan Löfven:

”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet. (...) Hinder för människors delaktighet i samhället ska rivas. Det är en fråga om jämlikhet och rättvisa“.

När kommer åtgärderna, Stefan Löfven? När ska du ta svenska folkets och ditt eget partis oro på allvar och stoppa neddragningarna inom LSS?

Krisen i assistansen pågår för fullt.

Maria Persdotter

Förbundsordförande i RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar

Björn Jacobsen

Ordförande i RBU Jönköpings län