Det fanns kristligt engagerade som tog kraftfull ställning. K. A. Rundbäck, Alliansmissionens ordförande, skrev i Jönköpings-Posten att det var allvarstunga dagar och att försvarsfrågans behandling innebar »ett sorgespel utan motstycke i vårt lands urgamla och underbara historia«. Rundbäck angrep särskilt Svenska Morgonbladet och de frisinnade och menade att de kastade sig i armarna på socialdemokraterna (29/4).

Det konkreta resultatet för Jönköpings del var att staden förlorade sitt infanteriregemente. Jönköpings infanteriregemente blev först Jönköpings-Kalmar regemente och senare Norra Smålands. Lokaliseringen blev Eksjö. Kasernlokalerna övertogs så småningom av Ryhovs mentalsjukhus, som under de första decennierna hade statligt huvudmannaskap. Däremot fick Jönköping behålla sitt artilleriregemente, A 6 – till 1985.

Samtidigt som försvarsfrågan behandlades i riksdagen rådde under en tid konflikt på den svenska arbetsmarknaden. 3 200 arbetare i Jönköpingstrakten var uttagna i konflikten. De var anställda på Munksjö, JMW, Lindells vågfabrik och framför allt på Husqvarna vapen (18/3 och 27/3).

Jönköpings-Posten beklagade den borgerliga splittring som rådde i landet. Däremot ansåg tidningen att pressen hade blivit bättre, och man prisade Stockholms-Tidningen under Erik B. Rinmans ledning. Även Dagens Nyheter hade enligt Jönköpings-Posten blivit bättre, sedan von Zweigbergk slutat och efterträtts av Sten Dehlgren. Ytterligare en tidning som fick beröm var Vestmanlands Läns Tidning under Anders Pers (18/9 och 19/9).

I det egna partiet, Jönköpings läns valmansförening, ville förstakammar-ledamoten Karl Johan Ekman ha en borgerlig samling, för kristendomen och mot socialdemokratin. Själv lämnade han första kammarens högerparti och blev vilde. Detta skedde enligt partiets önskan, men Jönköpings Läns Tidning skrev om den högerpolitik som hela tiden präglade Ekmans gärning. Ekman deklarerade efter detta steg att han ville »oberoende av varje partibildning verka för samförstånd och enighet mellan alla dem som önska se vårt land bevarat på fäderneärvd nationell och kristlig grund«. Jönköpings-Posten stödde detta ställningstagande från Ekmans sida (16/9, 19/9, 23/9 och 29/9).

Valmansföreningen försökte engagera ungdomen, och det blev en uppgift som särskilt låg på Fritz Hägg. Han var en av initiativtagarna till en politisk ungdomskonferens, och på en »stor kristlig fosterländsk fest« i Apladalen i Värnamo talade han över ämnet »Den svenska ungdomen och dess framtidsuppgifter« (15/6 och 22/7).

År 1925 innebar utrikespolitiskt sett det ljusaste året under mellankrigstiden. Tyskland och Frankrike närmade sig varandra, och »Locarnoandan« uppstod. I det schweiziska Locarno träffades ett avtal mellan Frankrike, Belgien, Storbritannien, Italien och Tyskland, enligt vilket gränserna mellan Tyskland och Belgien och Frankrike garanterades, liksom demilitariseringen av Rhenlandet. Detta öppnade också möjligheten för Tyskland att bli medlem av Nationernas Förbund. Jönköpings-Posten såg Locarnofördraget som en brytning med andan från Versailles (9/10 och 2/11).

Annat var dock skrämmande. Den svenska kommunistledaren ordnade en stor »studiefärd« med 300 svenska arbetare till Sovjetunionen. I Leningrad tog 100000 arbetare emot dem. Detta sågs som en bekräftelse på den nära relationen mellan Sovjet och det svenska kommunistpartiet (4/8). Från Kina rapporterades att främlingshatet växte (8/10).

I Stockholm ägde det stora ekumeniska kyrkomötet rum under Nathan Söderbloms ledning. Detta rapporterades i Jönköpings-Posten utan nämnvärda egna kommentarer (9/7, 19/8 och 20/8). Däremot kom tidningen tillbaka till temat om nöjeslystnaden som en samhällsfara och underströk att arbete, sparsamhet och gudsfruktan var grundpelarna för ett folks lycka och välstånd (10/10 och 13/10).

På familjenyttsfronten kan noteras att riksdagsmannen Felix Hamrin fyllde 50 år. Födelsedagsrunan i Jönköpings-Posten var lång och saklig men innehöll inga värderingar (12/1).

Annons

Jönköpings-Posten fick en ny medarbetare, vilket kunde ses som lovande inför framtiden. Josef Hamrins son Agne beskrev Paris sett från Eiffeltornet (19/8). Han hade tagit studentexamen året innan och skulle nu börja läsa i Lund.

Kamp mot osedlighet, 1926–1927

När jönköpingsposten såg tillbaka på året 1925 var det inte bara Locarnoandan som var positiv. Året bedömdes också ha varit det bästa   för Sverige sedan 1920. Nu framstod Branting och Thorsson i ett förklarat ljus, medan den sittande regeringen inte sades vara vuxen sin uppgift (7/1).

En ny anklagelse mot socialdemokraterna var att regeringen inte gjorde något åt spritfrågan i landet. Jönköpings-Posten lyfte fram spritens betydelse i samband med bilolyckor (8/2 och 9/2). En mer välkänd anklagelse var att social-demokraterna var ett klasskampsparti (19/2). Emellertid fick en socialdemokrat beröm, nämligen utrikesminister Östen Undén. Han hade förklarat att Sverige kunde lämna sin plats i Nationernas Förbunds säkerhetsråd, detta för att komma ur det dödläge organisationen råkat i, då Tyskland ville ha en plats i säkerhetsrådet och ingen plats fanns tillgänglig (3/3).

En ovanlig situation uppstod, då Jönköpings-Postens redaktion råkade i meningsutbyte med sin egen krönikör. Lektor Richard Nordin hade prisat C. G. Ekman och sagt att han var en mycket klok man. Det var bara skada att han bidragit till försvarsnedrustningen. Jönköpings-Postens redaktör skrev då att Ekman inte var oresonlig i försvarsfrågan (14/4).

Det drog ihop sig till regeringskris också 1926. Mellankrigstidens sjätte regering fick ge plats åt den sjunde. Krisen berodde liksom 1924 på strid kring direktiven till Arbetslöshetskommissionen. Som socialdemokraternas främste motståndare framstod C. G. Ekman, och han blev statsminister i den nya regering som tillträdde i juni 1926. Det blev en frisinnad liberal regering. Ekman lät sina närmaste politiska förtrogna, Gustav Rosén och Felix Hamrin, komma in i regeringen, Rosén som försvarsminister, Hamrin som handelsminister. Möjligen kunde man ha väntat sig att Jönköpings-Posten skulle ha lyft fram att Felix Hamrin, stadens riksdagsman och redaktör Josef Hamrins bror, nu blev statsråd, men så skedde ej. Felix Hamrin fick inte mer uppmärksamhet än något annat statsråd. I kommentaren var det justitieministern, Johan Thyrén, juridikprofessor och Lunds universitets rektor, som fick mest lovord. Han sades uppväga alla de andra i regeringen, möjligen med undantag för ministärchefen (7/6). I slutet av året prisades statsminister Ekman, som sades ha hållit ett mästerligt tal (8/11).

Vid årsskiftet 1925/1926 framhävdes en kommunalpolitisk insats av Josef Hamrin. Spårvägen hade då utsträckts från Dunkehallavägen via Hallmans-vägen till Bymarken. De boende i Bymarken framförde ett vördsamt tack till drätselkammaren och till förslagsställaren, Josef Hamrin. Det skriftliga tacket var infört i Jönköpings Läns Tidning (2/1).

Hösten 1926 hölls kommunal- och landstingsval. Socialdemokraterna gick kraftigt framåt i förhållande till föregående kommunalval. Så var fallet också i Jönköping, där socialdemokraterna ökade från 11 till 19 mandat. Högern och de moderata fick 18 mandat och de frisinnade 8. Bland de moderata fanns fortfarande Josef Hamrin (2/10 och 4/10).

Efter valet avgick hovrättsrådet Nordin som stadsfullmäktiges ordförande och kronofogden Andrén som drätselkammarordförande (16/12 och 17/12). Ny fullmäktigeordförande blev högermannen och lasarettsläkaren Axel Eurén och ny drätselkammarordförande socialdemokraten och lokalföreståndaren Carl Gustafsson. Därmed nådde en socialdemokrat för första gången den högsta makten i Jönköping.

Jönköpings-Posten hävdade under året ivrigt att valmansföreningens riksdagsledamöter skulle vara självständiga, alltså inte ingå i något annat parti, vilket brukade vara högern. Det var illa, menade Jönköpings-Posten, att samarbeta med ett parti som hade »spriten kär som livet« (14/1, 23/1, 15/4 och 11/10). Tidningen spekulerade i hur den politiska framtiden skulle bli i landet. Skulle socialdemokraterna tillsammans med kommunisterna ta hela makten? (7/10.)

Ibland tycktes Jönköpings-Posten sitta fast i en gången tids problemställning med en gången tids lösning. Tidningen skrev att minst 500000 personer skulle kunna få sin bärgning i södra och mellersta Sverige, om den ouppodlade jorden togs i anspråk (17/2).

Handelsministern, Felix Hamrin, fick ta ställning till en ny tids frågor. Han talade om statligt stöd till svensk produktion av bilar, och i september 1926 startade Volvo sin fabrik i Göteborg. Under sex år hade antalet bilar i Sverige ökat från 8500 till cirka 80000 (24/8 och 21/9).

Även 1926 såg det ljust ut ute i världen. Locarnoandan höll i sig, och i september var det klart att Tyskland blivit ny medlem av NF:s säkerhetsråd (20/1 och 6/9). Sovjetunionen fördömdes reservationslöst av signaturen R.N., som hävdade att Sovjet gick i Attilas fotspår (8/7). Intressant är att Jönköpings-Posten gjorde en summering av den brittiska imperialismens betydelse för Indien (4/1):

För den objektivt prövande historikern och statsmannen kan det numera icke råda något tvivel därom att Englands hundrafemtioåriga herravälde över Indien, trots många fel och stora missgrepp, varit till omätlig välsignelse för detta land. Den engelska statskonstens utomordentligt svåra uppgift består nu i att med bibehållande av Storbritanniens förmyndarskap portionsvis ge det indiska folket den självstyrelse det tål vid.

Fortsättning följer...