1911–1914

Jönköpings-posten skrev inte om teater, film och knappast om litteratur  – man uppmärksammade kända svenska författares jubileums- och dödsdagar men inte i övrigt – och man tog inte in annonser om dessa företeelser, och än mindre om öl, vin och sprit. En viktigare fråga är dock: Vad skrev man om? – Ja, man behandlade förstås den religiösa och nykterhetspolitiska verksamheten i bygden. Läsarna fick ganska mycket information om vad som hände utrikes. Mord och annan brottslighet fick stor uppmärksamhet. Referaten från riksdag, landsting och stadsfullmäktige var utförliga och ställningstaganden där kunde dessutom kommenteras. Rapporteringen från tidningens spridningsområde var omfattande, både om vad som skulle ske och om vad som skett. Man kan jämföra med Göteborgs-Posten under Harry Hjörnes tid och finna klara likheter. Ytterligare en stark sida var familjenyheterna. Enskilda personers jämna födelsedagar och dödsdagar uppmärksammades, och det märks att det i tidningen fanns en stor personkännedom, för födelsedagstexterna liksom minnesrunorna var ofta personligt skrivna. Även nationella, kyrkliga och församlingsjubileer fick stort utrymme.

Försvarsfrågan var viktig och partiskiljande under åren 1911–1914. Vid sekelskiftet hade beslut fattats om en upprustning av den svenska armén. År 1911 gällde striden en kvalitetshöjning av marinen. En försvarskommitté hade arbetat sedan 1907, och dess majoritet kom fram till att en pansarbåt av ny, större och förstärkt typ skulle byggas, den så kallade F-båten. Den politiska vänstern tyckte att F-båten var en militaristisk lyx, och vänsterledamöterna, som dessutom saknade en genomtänkt, gemensam plan för försvaret, lämnade försvarskommittén.

Regeringen Arvid Lindman ville att beslut om F-båten skulle fattas före 1911 års andrakammarval. Så skedde, och ett begynnelseanslag på 4 miljoner kronor gavs, men efter häftiga debatter och med motstånd från andra kammaren och sålunda först efter kamrarnas gemensamma votering.

Jönköpings-Posten stod tveklöst på den mest försvarsvänliga sidan. Man kritiserade Karl Staaff för att han hade angripit överskridanden av marinens anslag och inte minst för att han använt hårda ord om och mot statsministern (26/1). Efter vanligheten stod tidningen på samma sida som Paul Walden-ström, som stödde försvarspropositionen och påpekade att en pansarbåt kostade 12 miljoner kronor, medan svenskarna söp för 120 miljoner. Därför räckte det enligt Waldenström att man slopade var tionde sup (8/5).

Här fanns en grund för en ny motsättning mellan bröderna Josef och Felix Hamrin. Felix hade avancerat inom det frisinnade partiet och kommit in i förtroenderådet. I månadsskiftet april/maj 1911 sammanträdde förtroenderådet för att bland annat diskutera en revidering av partiets program. I försvarsfrågan tillhörde Felix Hamrin vänsterfalangen inom partiet tillsammans med bland andra Raoul Hamilton. I stället för en upprustning förordade Felix Hamrin en sänkning av försvarsutgifterna och en minskning av övningstiden för de värnpliktiga. Han varnade för röstförluster till socialdemokraterna om inte försvars-avsnittet fick en radikal utformning.

Utgången av riksdagsvalet var av personligt intresse för Felix Hamrin. Han efterträdde nämligen nu Robert Johansson som främsta Jönköpingsnamn på de frisinnades lista. Och gentemot Jönköpings läns valmansförening hade de frisinnade ett starkt argument. Det fanns inget Jönköpingsnamn bland valmansföreningens kandidater. Partiet var ett utpräglat landsbygdsparti. Likaså kunde de frisinnade hävda att juristerna var väl företrädda bland Jönköpingsriksdagsmännen, nämligen genom hovrättsråden Ekman och Wrede och lands-sekreterare Spens. Därför behövdes en person som företrädde näringarna i staden.

Detta tog man fasta på i ett upprop till valmännen i Jönköping, som publicerades i Jönköpings Läns Tidning (1/9 1911). Där fanns en kraftfull plädering för Felix Hamrin:

Grosshandlare Felix Hamrin är ung, kraftig och energisk. Som ledamot av stadsfullmäktige, drätselkammaren och folkskolestyrelsen m.m. har han haft tillfälle att grundligt lära känna alla vår stads förhållanden. Genom sin affärsverksamhet och genom ett mångårigt arbete i Smålands handelskammare har han kunnat förvärva en omfattande kännedom om vårt näringsliv och dess behov. För ideella och människovänliga strävanden har han ådagalagt ett varmt intresse. Bland annat står han sedan många år som ordförande i allmänna nykterhetskommittén i spetsen för stadens nykterhetsvänner och inom fattigvården och åtskilliga föreningar har han nedlagt ett vackert arbete för beredande av hjälp och vård åt de ålderstigna och behövande i samhället.

Valet 1911 var det första svenska riksdagsval där i princip alla vuxna män hade rösträtt. Det blev som väntat en stor seger för vänstern. Liberalerna fick 40 procent av rösterna, socialdemokraterna 28 och högern 31 procent. Även i Jönköpings län gick de frisinnade framåt, och Jönköpings Läns Tidning kunde konstatera att de frisinnade nu hade lika många riksdagsmän från länet som valmansföreningen (25/9). En av de frisinnade var Felix Hamrin. Även en socialdemokrat valdes, konduktören Thure Widlund. Jönköpings-Posten gladde sig åt att Valmansföreningen bidragit till att de frisinnade kandidaterna blivit mer moderata och att Erik Räf återvalts med det högsta röstetalet av alla länets riks-dagsmän (25/9 och 26/9).

Efter 1911 års valresultat var det naturligt att liberalerna fick bilda regering, och en ny ministär Karl Staaff tillträdde. Paul Waldenström kommenterade att Staaff satt i kajutan och Branting vid rodret och att liberalerna var helt beroende av socialdemokraterna (30/9).

Annons

Även annat hände i Jönköping under 1911. Striden om Jönköpings missionsförenings inriktning kulminerade. Vid Missionsföreningens årsmöte i mars pläderade ordföranden Karl Palmberg energiskt för samgående med Missionsförbundet, men en replik gavs i de följande valen, då distriktsföreståndaren Wilhelm Walldén inte omvaldes. Självständighetsivrarna hade vid ett hemligt möte enats om en annan kandidat. Paul Waldenström, som på av-stånd följt motsättningarna i Jönköping, skrev att om inte ett samgående kunde ske i lugn och ro var det bättre att allt förblev som det var.

Karl Palmberg drog konsekvensen av sitt nederlag på årsmötet genom att lämna ordförandeskapet. Han blev senare ordinarie ledamot av Missionsförbun-dets styrelse. Efterträdare som ordförande i Jönköpings missionsförening blev stadsfogde Karl Axel Rundbäck, som var en ivrig självständighetsanhängare. Han fortsatte som ordförande även efter det att Missionsföreningen 1919 hade gått upp i Svenska alliansmissionen och kvarstod på denna post till sin död 1937.

Jönköpings Läns Tidning var inte lojal enbart mot Frisinnade landsföreningen. Den stod också Missionsförbundet nära och var sålunda på Karl Palm-bergs sida i den konflikt som sades pågå inom Jönköpings missionsförening (24/5).

Ur regional synvinkel var det viktigaste som skedde 1911 att Huskvarna blev stad detta år. Stadsbildningsprocessen i Jönköpings län är intressant, därför att så mycket hände just under 1910-talet. När 1900-talet gick in hade Jönköpings län tre städer, de medeltida Jönköping och Eksjö och Per Brahes Gränna från 1652. Nu blev Huskvarna stad med 6000 invånare. År 1914 följde Nässjö efter med ett invånarantal på 6400, 1919 Tranås med 5000, 1920 Vetlanda och Värnamo med 3000 respektive 3600 invånare.

Tidens nationalism märktes genom att Svenska veckan anordnades i Jönköping den 21–28 maj. Där deltog stadens regementen och skolor, fosterländska föredrag hölls, och där var mycket musik och sång. När Jönköpings-Posten hälsade Svenska veckans invigning i Jönköping talades om »väckande af nytt lif i svensk företagsamhet, nya impulser och nytt intresse för det egna landets produkter och alster«. Veckan skulle »i sin mån bidraga till att än en gång göra Sverige stort, starkt och mäktigt«.

Senare, den 28 oktober, skrev Josef Hamrin att Sverige än en gång borde bli en stormakt, men inte med världsliga vapen utan genom sin mission i Asien, Afrika, Amerika och Australien. Ju fler missionärer landet kunde skicka ut, desto bättre. Slutorden var: »Låt oss blifva missionärer för Kristi sak, hemma och borta!«

Jönköpings-Postens udd mot de frisinnade framgick av ett Stockholmsbrev från signaturen Observer. Där berättades att den frisinnade klubben i Stockholm firade valresultatet med tre vinsorter före Bostondansen (14/11), således två syndiga företeelser på en gång.

I slutet av 1911 hettade den politiska temperaturen till. Regeringen Staaff tillsatte fyra försvarsberedningar, dock utan militärer. I direktiven angavs att man skulle försöka åstadkomma besparingar inom försvaret. Dessutom beslöt regeringen att uppskjuta F-båtsbygget, vilket alltså innebar en åtgärd mot det fattade riksdagsbeslutet. Genom två diktamina till statsrådsprotokollet markerade kungen, Gustaf V, sitt missnöje med dessa konseljbeslut. Därmed tydliggjordes också klyftan mellan kung och statsminister.

Jönköpings-Postens prenumerationsanmälan inför 1912 var partipolitiskt präglad. Man anförde mot Karl Staaff att han egentligen ville ha socialdemokraterna med i regeringen. Vidare kritiserades att kungens makt nedsattes. Ytterligare en tyngd i de frisinnades negativa vågskål var den fest som de frisinnade i Stockholm anordnat.

Försvarsagitationen under år 1912 skedde till stor del utanför de politiska partierna. Den 3 januari ägde ett stort opinionsmöte rum i Jönköpings läroverk. I uppropet inför mötet talades om regeringens avsikt att omintetgöra riksdagens beslut att stärka landets sjöförsvar. Uppropet var undertecknat av bland andra storföretagarna i Jönköping och representanter för Jönköpings läns valmansförening, däribland Josef Hamrin. Talare var stadsläkaren Lundborg och riksdagsmannen Karl Hildebrand, som också var redaktör för Stockholms Dagblad. Efter opinionsmötet talades om en enastående tillslutning och en stor entusiasm. En musikkår hade spelat Finska rytteriets marsch.

Samtidigt skrev Paul Waldenström i försvarsfrågan med samma inriktning. Jönköpings-Posten menade att försvarsfrågan var överordnad allt annat (5/1). Strax därefter hade Föreningen Sveriges Flotta ett upprop mot regeringsbeslutet. Den mest kände undertecknaren var Viktor Balck, den svenska idrottens fader. Tonen i uppropet framgår av avslutningsmeningen: »Ty en börjande nedsättning af rikets försvarskraft är första steget till flerårig värnpliktstjänst under främmande ok.«

Den 29 januari publicerade Svenska Pansarbåtsföreningen ett upprop om insamling till pansarbåt. Bland undertecknarna fanns biskop J. A. Eklund, professor Eli Heckscher, generalkonsul Axel Ax:son Johnson och direktör Gustaf Tham, Huskvarna. Ledare för insamlingen var rektor Manfred Björkquist. Ungefär samtidigt distribuerades till Sveriges folk Ett varningsord av upptäcktsresanden Sven Hedin. Där beskriver Hedin bland annat hur det kommer att se ut i Sverige efter en rysk ockupation av landet. Jönköpings-Postens Stockholmskorrespondent, signaturen Observer, pläderade i en ledare för insamlingen och menade att regeringen hade handlat oklokt.

En annan ståndpunkt intog Jönköpings Läns Tidning, som var mycket kritisk mot det stora försvarsmötet i Jönköping och som om Sven Hedin menade att han var en lysande upptäcktsresande och en tvivelaktig politisk förkunnare (5/1 och 2/2).

Fortsättning följer...