Efva Liljas fantastiska bana inleddes när hon 14 år gammal 1970 började studera dans i Jönköpings Gymnastikförening och sedan i Vätterstads balettförening där Aase Dyrting var koreograf.

1972 lämnade hon födelsestaden Huskvarna för att vidareutbilda sig inom dansen, men har återkommit flera gånger i skilda sammanhang, bland annat för att ha workshops på Jönköpings Länsteater och som gästpedagog i fridans och balett på TBV i Jönköping.

Hennes cv är imponerande. För den som vill veta mer om alla hennes uppdrag har vid Kungliga biblioteket i Stockholm upprättats ett arkiv över hennes konstnärskap.

Författare också

Men Efva Lilja har inte ägnat sig enbart åt dans. Hon skriver böcker också. Senast ”Att koreografera dagen och låta natten vara” med underrubriken ”En apologi för dansen”.

Av någon orsak ett försvarstal för dansen således. Det är inte helt lätt att följa med i Efva Liljas ibland förbryllande, men fängslande turer av minnen och fragment ur ett händelserikt liv med engagemang runt om i världen.

Annons

Vid några tillfällen är hon tillbaka i Huskvarna och vi anar mörker och smärta i relationer därifrån.

Åldrande kropp

Den osvikliga relationen till dansen är förstås det centrala i denna bok av betraktelser. I längre eller kortare avsnitt handlar det också om döden, kärleken – inte minst den osvikliga kärleken till barnet – om ensamhet, offentlighet, om värkande leder och en åldrande kropp.

Också en ko har överraskande en viss roll i boken. En längtande ko som, likt de flesta kor, står instängd i sitt bås, mjölkas av en maskin, insemineras och kalvar utan att någonsin få lära känna sin kalv.

Länge funderar jag över symboliken i avsnitten om kossan. Naturligtvis handlar det om något mer än ”bara” djurvännens frustration över djur som far illa.

Jag upplever att det mitt i all kraft och allt mod går en mollstämning genom Efva Liljas minnen. Det är känslor på djupet. Även situationer där ”skit, dumhet och fulhet liksom stiger rakt ut”.

Betydande koreograf

Efva Lilja anses som en av Sveriges mest betydande koreografer med en särpräglad och gränsöverskridande repertoar.

Det särpräglade känner jag starkt också i hennes texter. Och erkänner att jag ibland finner delar av texten svåra att tolka och ler därför lite grand när jag i ett av bokens kapitel läser en citerad intervju där journalisten klagar på att det är svårt att förstå.

”Det är lite rörigt. Kan du inte säga något mer konkret".

Men säkert hade det inte blivit samma utmaning då.