Sammansättningen av styrelsen i Halls bolag under 1907 utgör ett märkligt undantag. De två ledamöter som varit Josef Hamrins trognaste allierade, Erik Räf och Oskar Bång, var då inte längre med i styrelsen. De ersattes av Robert Johansson och Felix Hamrin, båda starkt knutna till Frisinnade landsföreningen, och män som ofta varit i polemik gentemot Josef Hamrin. Liberalerna A. W. Larsson och N. A. Svensson fortsatte i styrelsen liksom Amandus Ohldén, även om den sistnämnde under ett år gick ner som suppleant. Ordföranden Karl Palmberg, som visat sig kunna inta skiftande ståndpunkter, stannade i sin funktion. När det gällde maktrelationer betydde det kvantitativt inte så mycket att Josef Hamrin själv blev ordinarie styrelseledamot.

Lite ledning kan man få av den signerade ledare som Josef Hamrin skrev den 1 februari 1933, då han ser tillbaka på sina år i Jönköpings-Posten. Han uppehåller sig där mycket vid kampen för proportionaliteten. Han skriver att tidningsstyrelsen sprack och att deserterande vänner utträdde ur styrelsen. Åt honom själv ställdes i utsikt en plats i annonsexpeditionen. Vidare skriver Hamrin att kampen för proportionaliteten dittills kostat honom minst en halv miljon kronor.

Tydligen fick Josef Hamrin uppta ett lån. Av brev från Wilhelm Tham till Hugo Tamm i maj 1907 framgår att aktiekapitalet i Halls bolag uppgick till 86000 kronor och att Johan Peterson ägde 40 procent av aktierna. Josef Hamrin lyckades tydligen med hjälp av lån återställa maktförhållandena i bolaget. År 1908 lämnade Robert Johansson, Felix Hamrin och A. W. Larsson styrelsen. Erik Räf kom tillbaka. Ytterligare ett tillskott var stadsfogden K. A. Rundbäck, som 1911 blev ordförande i Jönköpings missionsförening.

Jönköpings-Postens inlägg i rösträttsdebatten under 1907 är till en början tämligen återhållsamma. Efter det att regeringspropositionen hade presenterats finns ingen egen kommentar, däremot justitieministerns motivering till förslaget och andra tidningars ställningstaganden (2/2 och 4/2). Något senare följer en kommentar riktad mot Robert Johansson, där Jönköpings-Posten hoppas att man inte med matematiska spetsfundigheter till hjälp ska störta hela förslaget. Ytterligare något senare skriver tidningen att regeringens förslag i fråga om den kommunala rösträtten var ett mycket radikalt steg. Regeringen hade insett ögonblickets krav och tidsandans riktning (12/2 och 6/3).

Den 3 april refereras ett stort möte i Immanuelskyrkan som de frisinnade arrangerat och där 400 personer var närvarande. Robert Johansson hade talat och sagt sig inte kunna stödja regeringens förslag. Han ville ha lika kommunal rösträtt. Felix Hamrin föreslog en resolution, som också antogs, mot proportionella val. Hmn (Josef Hamrin) gör en randanmärkning och skriver att förbättringen av den kommunala rösträtten var långt bättre än vad vänstern för något år sedan vågat föreslå.

Den 15 april skrivs om ett ännu större opinionsmöte i Immanuelskyrkan. 900 personer var närvarande. Bland dem som kallat till mötet var Oskar Bång, Josef Hamrin, Berndt Hay och Jacob Spens. Liberalen E. Svensén pläderade vid mötet för proportionella val.

Sedan får Jönköpings-Postens läsare följa rösträttsfrågans olika turer i riksdagen, men den 14 maj kunde konstateras att rösträttsfrågan var löst, och två dagar senare presenterades männen för dagen, Arvid Lindman, Alfred Petersson i Påboda, Daniel Persson i Tällberg samt justitieminister Albert Petersson.

I sin prenumerationsanmälan inför 1908 kunde Jönköpings-Posten, samtidigt som man varnade för nya faror, med triumf konstatera att genom »det gångna årets stora författningsbeslut, till hvilket vi i vår mån medverkat, har en bred basis lagts för hela vårt folks deltagande i det aktiva politiska lifvet och samhällsarbetet«. Tidningen fortsätter: »Vi äro ej blinda för de synder som vidlådt och vidlåda de hittills styrande i stat och kommun och inse också att dessa synder ha sin dryga del i ansvaret för den närvarande delvis oroliga ställningen och vissa samhällsklassers berättigade missnöje.« Missnöjet bör av-hjälpas med de mognare delarna av dessa klasser, inte omogna teoretiserande. »I denna anda vill Jönköpings-Posten hädanefter som hittills och under samma ledning som de gångna åren äfven 1908 söka sprida sitt motgift mot synd och elände, mörker och nöd af alla slag samt arbeta för ljus, sanning, god upplysning och, som förut sagts, enskild lycka och samhällslycka.«

Det viktigaste som hände under 1905–1907 vid sidan om rösträttsreformen var upplösningen av unionen med Norge. Jönköpings-Posten talade här om revolutionen eller statskuppen i Norge och om de ledande norska politikerna sades att de grep »som andra brottslingar till laglöshetens och den öppna brutalitetens vapen«. Jönköpings-Posten hade här, som så ofta, stöd av Paul Walden-ström som skrev att de troende i Norge borde »vakna upp och resa sig till protest mot orättfärdighet, äfven då den begås af Norge«. Senare prisade tidningen riksdagens särskilda utskott under Christian Lundeberg, som gentemot Norge formulerat en »svensk ståndpunkt«. När Karlstadsförhandlingarna förts till ett lyckligt slut konstaterades att det var fred i Norden (8/6 och 9/6, 10/7 och 26/7, 18/9 och 25/9).

Kungafamiljen spelade en påfallande stor roll i rapportering och opinions-bildning under dessa år. Drottning Sofia kom i september 1905 för vård på Sanna sjukhem. Besöket blev litterärt uppmärksammat, för vid denna tid höll Selma Lagerlöf på att avsluta Nils Holgerssons underbara resa. Vildgässen flög över Munksjö pappersbruk och den vittberömda tändsticksfabriken och kom till Jönköping »på den härligaste plats som någon stad kan inta«. Sedan gick färden vidare över Sanna sjukhem, som nog inte hade omnämnts om inte drottningen just då varit där.

Annons

Drottningens vistelse på Sanna sjukhem medförde att också kung Oscar kom till Jönköping. Om detta rapporterade Josef Hamrin under signaturen Hmn. Tack vare denna artikel kom även den unge sonen Carl-Olof i tidningen (31/10).

 

Vi som hade barn med oss af låg ålder lyfte upp dem för att de skulle se riktigt – kanske både första och sista gången i sitt lif Svea rikes konung, Oscar den andre. […] Och min lille son, som under konunga-besöket i Jönköping 1905 fyllde sina två år och samtidigt förökade sitt ett halft tjog glosor stora ordförråd med »abba kung«, hvilket skall betyda så mycket som farbror kungen, han skall tillika med andra sina jämnåriga näst Gud, hans ord och vilja lära sig att älska högst af allt på jorden det land där han är född och hvars folk i sina krönta öfverhufvuden ser inseglet på sitt beslut och sin rättighet att med den störste konungens hjälp lefva sitt lif i lagbunden frihet, andlig och materiel.

 

Jönköpings-Posten gladde sig över den nationella väckelse som gripit Sverige efter unionsupplösningen. Det framkommer både i oktober 1905 (11/10) och inte minst på det nya årets andra dag, då tidningen skrev att man kan ha olika uppfattningar om unionsupplösningen var till lycka eller ej:

 

Men därom torde man dock kunna vara ense, att den verkat uppryckande på vår nationalkänsla. Och det behöfdes verkligen. Ett afgjort ondt har nämligen unionen med Norge medfört, och det har varit tillbakasättandet af det svenska. […] Då dynastien så godt som från första början lefvat under dessa anpassningssträfvanden, har den kommit att stå rätt främmande för vårt tanke- och känslolif, oaktadt norrmännen roat sig med att påstå raka motsatsen, och detta har icke kunnat undgå att inverka på folkstämningen. Ett regenthus skall gå i spetsen för det nationella och själfmant gifva utslag åt detta. Hvarom icke så uppstår ett missförhållande, som kan slätas öfver för tillfället, men som förr eller senare måste göra sig förnimbart på ett sätt som icke kan missförstås. Åtskilligt, som timat under året, äfven efter unions-upplösningen, tyder på att våra »kungliga« icke känna på samma sätt som nationen.

 

Jönköpings-Posten skrev avslutningsvis att nu kan Karl Johans ättlingar fullt försvenskas, och så kan svenska folkets historia åter bli dess konungars. – Man kan notera att tidningens synpunkter både om svensk nationalism och om unionens effekt ganska väl sammanfaller med vad Gustaf Sundbärg något senare uttryckte i den stora Emigrationsutredningen och i Det svenska folklynnet.

Den 20 september refererades ett föredrag av konstnären Gustaf Ankarcrona om »Svenskhet«. Tidningen skrev att det var ett två timmar långt, medryckande och om verklig fosterlandskärlek vittnande föredrag. Ankarcrona hade talat mot emigrationen och lyft fram nykterhetsrörelsen som en motvikt mot skogs-skövlingen i Norrland.

När Oscar II dog i december 1907 var all kritik mot kungen borta. Hela första sidan upptogs av kungen, med stor rubrik och stor bild. Det talas om landets stora utveckling under kung Oscars tid men med det eufemistiska tillägget: »Det vore måhända öfverdrifvet om man tillskrefve honom ensam äran för de framsteg som hans folk under hans tid gjort.«

När det gäller utrikes händelser skrev Jönköpings-Posten om upproret och krisen i Ryssland 1905 (t.ex. 24/1 och 29/11). Intressant är att kung Leopolds omänskliga politik i Kongo brännmärktes (11/1 1906). Uppmärksamhet gavs också åt jordbävningen i San Fransisco 1906 (21/4 och 22/4).

Ett udda inlägg är en artikel om kaffefaran, som beskrevs som lika vådlig som alkoholen, för kaffet skapade lättjefulla kvinnor (16/1 1907). Mer spännande verkar då den tilldragelse vara som annonseras med följande ord: »Sensationellt! Brottande damer om Europas mästerskap. Jönköpings biografteater. V. Storgatan 5.« (18/12 1907.)

Ser vi åter på det lokala materialet, skrev Jönköpings-Posten den 14 mars 1905 om att kritiken i Jönköpings stadsfullmäktige var förkrossande mot Jönköpings spritförsäljningsaktiebolag. I slutet av samma år kritiserades Jönköpings teater starkt. Den finansierades till hälften av staden och till hälften av stadens spritförädlingsbolag. Tidningen skrev att de sämsta pjäserna gjort stor succé. Dessutom förekom det många svordomar i pjäserna.

År 1906 skrev tidningen att Jönköping skulle få spårvagnar, drivna med elektricitet, att Ljungarum skulle införlivas med staden och att Jönköpings regemente skulle förläggas till Ryhov (27/4, 2/10 och 22/12). Följande år skrevs om planeringen av ny läroverksbyggnad (23/2).

Under hösten 1907 föreslogs Josef Hamrin bli ny ledamot av stadsfullmäktige. Det var också många som röstade på honom, dock mest småfolk, som inte hade så många röster, vilket innebar att han inte blev invald (26/10, 28/10 och 30/10).

Fortsättning följer...