Barnstugor inrättades av kyrkan kring 1850-talet för att fattiga kvinnor skulle kunna försörja sig.

Industrialiseringen ökade behovet av barnomsorg och i början av 1900-talet började barnträdgårdar (för rika) och folkbarnträdgårdar (för vanligt folk) växa fram.

Under 1930- och 40-talen ökade kraven på pedagogisk verksamhet och personal började utbildas. Småbarnsfostrarinnor och barnträdgårdsledarinnor var föregångare till dagens förskollärare.

1945 skrevs de första pedagogiska anvisningarna om att utveckla barnens sinnen, fantasi, skaparglädje och ge en sund självkritisk inställning.

Under 1960-talet började kvinnor förvärvsarbeta allt mer och barnomsorgen ökade snabbt liksom kraven på kvalitet.

1967 kom familjedaghemsutredningen och yrket dagbarnvårdare föddes, barn skulle kunna tas emot i hemmen när föräldrar arbetade eller studerade. Det var en utveckling av dagfosterhem, fosterdaghem eller grannhjälp.

1968 kom barnstugeutredningen för mer fokus på barnens egna tankar och funderingar. Barnomsorgen var inte bara för föräldrars arbete utan för barnens utveckling.

Under 1970-talet byggdes många daghem, föregångaren till dagens förskola.

Sedan 1998 används begreppet förskola och förskoleklass infördes för sexåringar.

Andelen dagbarnvårdare har minskat successivt.

Flera pedagogiska inriktningar och driftsformer finns.

Källa: Barnomsorgsguiden