Det var i 13-årsåldern som den första överdoseringen av insulin gjordes. Frida Magnusson, som är diabetiker, gjorde det i frustration och ilska efter att ha utsatts för en mängd sexuella övergrepp.

— Jag kände mig förstörd, äcklad. Jag ville verkligen dö, säger Frida.

Hon tar upp tiken Doris i knät och fortsätter att berätta hur illa hon mådde och hur jobbig tonårstiden i Nässjö var.

— Det var ett rent helvete. Skolan fungerade inte, ingenting kändes bra.

Ljuset från fönstret i lägenheten tydliggör hur illa Frida gjort sig själv i sin förtvivlan.

— Jag började att skära mig med rakblad i armar och ben. Någon gång även i halsen. Ibland använde jag även tabletter, säger hon.

Hon behöll länge den mörka hemligheten om de sexuella övergreppen för sig själv. Föräldrarna fick inget veta. Samtidigt mådde hon allt sämre och hamnade i koma av överdoserna av insulin och lades flera gånger in på sjukhus.

— Till en början förstod jag inte att de sexuella övergreppen var fel. Jag vågade inte heller berätta om det, säger Frida.

"Slagit över helt"

När hon var 16 år anförtrodde hon sig till slut för en diabetessjuksköterska och då blev barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen (BUP) på Länssjukhuset Ryhov inkopplat. Men Frida hade fortsatt svårt att prata om det traumatiska som hon varit med om. Självskadebeteendet fortsatte, vilket ledde till att hon blev inskriven på ett behandlingshem.

— Det här fungerade inte alls för mig. Jag bodde tillsammans med andra tjejer som hade självskadebeteende. Det kändes som att vi triggade varandra att göra dumma saker, säger Frida.

Hon fortsatte att missbruka insulin efter att ha brutit sig in i medicinskåpet och hon smugglade in rakhyvlar vilket slutade med att hon tvingades lämna behandlingshemmet.

Frida flyttade till Ekenässjön. Hon ville bo närmare familjen. Hon fick boendestöd av Vetlanda kommun och hon vände sig till psykiatriska mottagningen Vetlanda för att söka hjälp.

Annons

Men det destruktiva livet fortsatte vilket slutade med att hon lades in på psykiatriska intensivvårdsavdelningen (PIVA) på Länssjukhuset Ryhov hösten 2014.

— Det hade slagit över helt. Det blev mycket ambulans, polis och så där. På PIVA blev det bältesläggning och medicinering med lugnande medel, säger Frida.

Vad har drivit dig att skära dig själv?

— Det är ett sätt att dämpa ångesten. Att flytta smärtan från det som finns i huvudet till en annan del av kroppen. Men det ger bara en kortvarig effekt. Snart sitter smärtan i skallen igen.

"Fribiljett till PIVA"

Frida stannade nästan ett år på PIVA. Hon provade att bo på ännu ett behandlingshem som inte heller fungerade. Det slutade med en ny inläggning på PIVA. När hon blev utskriven därifrån i somras bestämde hon sig för att vara mer mottaglig för hjälp.

— Jag kände att jag inte kan hålla på så här längre. Mitt liv måste få en förändring och jag måste våga öppna mig och testa nya metoder, säger Frida.

Frida har nu testat både KBT (kognitiv beteendeterapi), EMDR (Eye Movement Desensitisation and Reprocessing) och DBT (Dialektisk beteendeterapi). Det har hjälpt. Men det var när hon erbjöds att prova den nya metoden brukarstyrd inläggning vid psykiatriska kliniken på Länssjukhuset Ryhov som hon kände att hon verkligen hittade rätt. Frida kallar det själv "en fribiljett till PIVA".

Varför passar den här metoden dig?

— Jag har dragit mig för att söka hjälp på psykakuten då jag vetat att jag kan få sitta där och vänta i flera timmar. Nu kan jag få hjälp direkt. Samtidigt känner jag att jag kan klara mig lite längre hemma när jag vet att det finns en plats på PIVA om det skulle behövas, säger Frida.

Man ska uppfylla vissa kriterier för att vara aktuell för brukarstyrd inläggning. Man skriver ett kontrakt med vården där man bland annat binder sig att ta emot den hjälp som erbjuds och man ska följa de rutiner som finns på sjukhuset. För Frida innebär metoden både en trygghet och eget ansvarstagande.

— Jag har kommit personalen på PIVA mycket nära. Det är jag oerhört tacksam för, säger hon.

Vill bli socionom

Frida som är 23 år uppger att hon mår mycket bättre idag och gångerna hon måste använda "fribiljetten" har blivit färre och färre. Hon bloggar om sin livshistoria och hon blev nyligen tillfrågad om hon vill bli "jourmejlare" i SHEDO, en förening som jobbar med att sprida kunskap om självskadebeteende och ätstörningar.

— Jag vill stötta andra och så vill jag att det ska komma ut mer om psykisk ohälsa som är så vanligt och ingenting som man ska skämmas för, säger Frida.

Vad är ditt främsta råd till andra som drabbas av självskadebeteende?

— Be om hjälp så tidigt som möjligt och tveka inte att prata om det.

Hur ser dina framtidsplaner ut?

— Först och främst vill jag skaffa ett jobb. Kanske som personlig assistent eller på dagis. Jag älskar att jobba med människor. Så sikt vill jag plugga till socionom och då vill jag hjälpa och stötta unga, säger Frida.