Jag tillhör en av alla dessa Macron-anhängare.

En av de som exempelvis tankesmedjan Timbro lite föraktfullt har kallat för pojkbandsliberaler, eller som Aftonbladets Åsa Linderborg helt utan rim och reson betraktar som lika hemska som Front National.

Till den grad är jag en progressiv liberal att jag och tio av mina likasinnade svenska vänner åkte till Paris för att kampanja för Macron inför den första omgången.

Fransk politik är inne i en turbulent period. Presidentvalet har till och med kommit att kallas för det galna valet.

De två kandidaterna som gick vidare till andra omgången nu på söndag, Emmanuel Macron och Marine Le Pen, är varandras totala motsatser.

Den ene är en progressiv EU-vän, den andra en främlingsfientlig högerpopulist. Skillnaden kunde knappast vara större.

Inför första omgången låg fyra kandidater alla omkring 20 procent: den konservative Fillon, vänsterpartisten Mélenchon (stödd av kommunisterna), Marine Le Pen och Emmanuel Macron.

Av kandidaterna kan man urskilja två olika inriktningar.

Å ena sidan har vi Macron och Fillon, två mer eller mindre ekonomiskt liberala kandidater som har insett att Frankrikes ekonomi barkar åt helt fel håll.

Deras största skillnad är av grad snarare än av art. När Fillon vill avskeda 500 000 från den offentliga sektorn nöjer sig Macron med 120 000. När Fillon säger att alla måste jobba mycket längre nöjer sig Macron med att många måste jobba lite längre. När Macron däremot brinner för EU är Fillon åtminstone någorlunda positiv.

Å andra sidan har vi Marine Le Pen och vänsterpartisten Jean-Luc Mélenchon, som har beskrivit sig själv som Frankrikes Hugo Chavez.

Faktum är att om man tar bort främlingsfientligheten från Le Pen är det väldigt svårt att identifiera några skillnader i Mélenchons och Le Pens politik.

Föreställer man sig att höger-vänster-skalan är en cirkel är det inte svårt att tänka sig att Mélenchons och Le Pens politik befinner sig där de båda extremerna möts.

En stor del av Le Pens väljare har Mélenchon som andra favorit, och i klassiska områden för franska kommunistpartiet – som står bakom Mélenchons kampanj – har Le Pen blivit stor.

Båda kandidaterna vill dessutom nationalisera banker och stora företag, försvåra företagande, sänka pensionsåldern och genomföra protektionistiska åtgärder – och helst lämna EU snarast.

Med andra ord genomföra protektionistisk, socialistisk politik.

Annons

För Frankrike blir det här valet ett vägval: ska landet liberaliseras och reformeras för en sundare ekonomi och ta starkare ledarskap i Europa – eller ska Frankrike stänga in sig i sig själv, subventionera statliga bolag och tvinga igång en inhemsk industri?

När Fillon och Mélenchon har sållats ut i den första omgången finns fortfarande företrädare från endera inriktningen kvar, och vem jag tar mitt pick och pack för att åka och kampanja för är inget svårt beslut.

Macron är inte perfekt, men räddaren i nöden för Frankrike och EU. Inte minst givet det läge som Frankrike står inför.

Man kan tro att det är terrorism och säkerhet som dominerar det franska valet, men till lika hög grad är det ekonomi och jobb. Det i sin tur är på många vis förståeligt.

Arbetslösheten ligger på omkring 10 procent. Offentliga sektorn har vuxit till en av de största i OECD, och Index of Economic Freedom rankar den franska ekonomin som den 73:e friaste i världen – efter bland andra Kazakhstan, Turkiet och Albanien. Bara Slovenien, Grekland och Italien är värre i EU.

Sverige ligger, jämförelsevis, omkring tjugonde plats.

Situationen blir inte direkt bättre av det faktum att den senaste gången budgeten var i balans var 1974.

Att Le Pens nationaliseringar och socialistiskt ekonomiska politik skulle rädda upp situationen är lika sannolikt som att San Marino skulle vinna VM-guld i fotboll.

Frankrike behöver ekonomiska liberaliseringar, även om de delvis kan vara smärtsamma.

Det borde inte vara okontroversiellt att hävda att ett land där statsskulden är snudd på lika stor som den totala bruttonationalprodukten behöver ekonomiska reformer.

Det har, tack och lov, en av presidentkandidaterna åtminstone insett.

Den centrala frågan är dock vilket värde reformerna har.

Ingen av kandidaterna inför andra omgången kommer från något av de klassiska partierna.

Vem som än vinner av Macron och Le Pen kommer det vara svårt att få igenom politik. Mängden makt som ligger hos presidenten beror på hur stort stöd presidenten har i nationalförsamlingen, och till den är det val i sommar.

Eftersom valen sker i majoritetsvalkretsar finns det stor risk att republikaner och socialister kommer att fortsätta att dominera parlamentet, och då kommer presidenten få svårt att få igenom reformer – oavsett om hen heter Macron eller Le Pen.

Macron har velat framställa sig som en ny de Gaulle som samlar nationalförsamlingen, från höger till vänster, i en tid av turbulens. Lyckas han kommer det att tjäna Frankrike väl.

Stora frågan är om det lyckas.

Jag väljer att tro på Macrons möjligheter, och hoppas att på söndag kunna fira att en progressiv EU-vän, som till och med i sin bok från i höstas kallar sig liberal, väljs till Frankrikes president.

Det skulle innebära en helt ny era för europeisk integration och samarbete, och en nödvändig omstart för den franska ekonomin.

Eric Luth

Medgrundare En Marche Sverige

Förste vice ordförande Centerpartiets Ungdomsförbund

Tidigare ordförande för CUF i Jönköpings län