Svenskar och japaner är ganska lika. Samtidigt är det roligt att leta efter, och förundras över, olikheter. Tidigare har vi träffat grupper av elever som har berättat om hur de uppfattade det japanska samhället.

Får åka två gånger

Den här gången ser vi på mötet ur lärarperspektiv. Tre av dem följde med sina elever. För Anna Thure Kavian var det för andra – och sista – gången:

– Vi har en uppgörelse om att vi följer med ett par gånger, varpå någon annan får ta vid. Men vi åker faktiskt till Japan en gång emellan de ordinarie resorna, för att delta vid Four Continent Summit, berättar hon.

Vid Fukiai High School står lärarna utanför och önskar välkommen.

Det är en konferens i Japan för deltagare från fyra kontinenter, där resa och uppehälle betalas med japanska medel. Att just Fenix, för tredje året i rad, fick chansen är tack vare det långvariga samarbete som man har med Fukiai high school. Till mötet ska en lärare – som den här gången blir Fenix rektor, Linda Davidsson – och två elever åka.

– Vad jag reagerade på är att lärarna varje dag står vid grinden till skolan och hälsar eleverna välkomna. Å andra sidan får eleverna inte tilltala sin lärare hur som helst – de brukar tycka att det är ganska ”nice” här, där man får dua sina lärare, berättar Magnus Malmström som undervisar i filosofi och psykologi.

Eleverna städar skolan

Anna Thure Kavian å sin sida tycker att det är ganska nice att de japanska eleverna får städa sin egen skola.

Annons

Karin Jakobsson förundras över elevernas punktlighet:

– Där är det aldrig någon som kommer för sent, men så har de också en klocka som ringer in till lektion fem minuter före.

Ärligheten är en annan speciell sak som de la märke till i det japanska samhället. På restauranger är det exempelvis vanligt att man markerar sina platser med en plånbok, en mobil eller liknande.

– Sedan finns det skillnader som beror på att Japan är mycket mer tätbefolkat än Sverige. Det gör att de flesta åker kollektivt, det längsta vi hörde talas om var en elev som hade 2,5 timmars väg till en ö, berättar Anna Thure Kavian.