Det omtalade målet innebar kvittering till 1–1 och chans att besegra IFK Göteborg på självaste Ullevi. Vi skriver 1985 och det är allsvensk final, som på den tiden avgjordes i ett dubbelmöte.

– Sören Börjesson passade fram mig och jag dunkade upp bollen i närmaste kryss. Innan dess hade varit totalt utspelat, men där och då började vi tro på det omöjliga… och vi lyckades.

Blåvitt, ett av vid tiden Europas absolut bästa lag, med fyra grymma göteborgare vid namn Glenn i laguppställningen, fick ge sig mot lillebror, den på pappret lika klassiska klubben, ”snobblaget” ÖIS.

– Jag var den ende Glenn i vårt lag, skrattar Martindahl.

Nu kanske ni tror att intervjuobjektet i fråga är en sådan där obotlig nostalgiker som pepprar alla med sina gamla meriter så fort han får en chans. Så är inte fallet. Det är en ytterst ödmjuk äldre gentleman som sitter bänkad på sitt kontor den sista arbetsdagen.

– Det är klart att man är splittrad, var nyss ute och gjorde mitt sista kundbesök… samtidigt ska det bli väldigt skönt att gå i pension. De senaste åren har jag känt att jag inte riktigt hängt med i utvecklingen, med datorer och det där.

Allvarligt inslag

Hans liv började i ett välmående Strömstad på 50-talet. Fotboll var tidigt det stora intresset för honom och efter skolan hittade han ett passande jobb upptill som brevbärare. Men livet fick snabbt ett allvarligt inslag i sonen Daniel, Glenn var bara 17 år när han blev pappa.

Annons

Glenn Martindahl

Född: 16 juli 1955 i Strömstad.

Bor: Bankeryd och Strömstad.

Familj: frun Aivy, bar..

Glenn Martindahl

Född: 16 juli 1955 i Strömstad.

Bor: Bankeryd och Strömstad.

Familj: frun Aivy, barnen Daniel, Karl och Mikaela, sex barnbarn.

Intressen: matlagning, spela golf, sport.

Måltjuven Martindahl hade flyt på fotbollsplan och snart skull en talangscout få upp ögonen på honom under en division 4-match. Allsvenska Åtvidaberg visade intresse…

– Det är annars många som tror att var Facit-kopplingen som gjorde att jag värvades, det stora företaget var ju en jätte i både Strömstad och Åtvidaberg. Men så var inte fallet, understryker Martindahl.

– Mästarlaget hade tappat sina fixstjärnor en efter en, Ralf Edström och Roland Sandberg blev ju proffs efter VM '74 och snart var man ur allsvenskan, klubben behövde nytt blod och där kom jag in i bilden.

Andra säsongen var den 21-årige bohuslänningen ordinarie i ÅFF och med hans vassa målskytte kunde uppstickarlaget från Östergötland ta sig tillbaka till högsta serien.

– Det stora med lilla Åtvidaberg var den klubbsammanhållningen, den höll oss uppe ända till '82. Minns hur vi laddade dagen före matcher mitt ute på landet i Näbbetorp, Nep Stadion kallade vi den, fem-mot-fem-spel med massa skratt och skoj. Det var inte så mycket träning på den tiden och det var viktigt att ha roligt… det var hemligheten bakom framgångarna för Åtvid.

Intressant lösning

1983 tog Martindahl steget över till västkusten igen, kontrakt skrevs med anrika Örgryte och i paketpriset ingick en intressant lösning.

– ÖIS fixade bankjobb åt mig på SEB, det var inte så noga med utbildning på den tiden, skrattar den idag nypensionerade bankmannen.

– Jag var fortfarande brevbärare på heltid och visste inte att jag var intresserad av ekonomi… men Örgryte som i jämförelse med Folkets lag IFK Göteborg var känt som en snobbförening hade bra kontakter och vips var jag bankanställd.

Under resans gång hade Karl kommit till världen och plötsligt var pappa Glenn en firad stjärna i storstaden.

– Nåja, Blåvitt var laget, stjärnorna och själv var man familjeförsörjare, det var inget liv i sus och dus precis, minns knappt att jag och frugan festade under de allsvenska åren. Man skötte sig, inte alla som gjorde, konstaterar Martindahl med ett snett leende.

SM-finalen med stort SM avgjordes 31 oktober och 3 november inför en sammanlagd publiksiffra på 80 000. Dubbelmatchen slutade 6–5 (4–2, 2–3) i Örgrytes favör.

– Det var mäktigt, säger Martindahl och myser som bara en stolt gammal idrottare kan göra.

– Fest på Opalen efteråt, många kändisar, Brasse Brännström var där, han var Öisare…

Stora starka

Normalt sett kan det vara svårt att komma ner på jorden igen efter en sådan intervjutopp. Men inte med Glenn.

– Det är min fru som har koll på humörsvängningar i familjen, jag ser inte alltid de så tydligt. Jag är den där jämne personen mer, säger han och sveper med armen över skrivbordet.

Toppen av karriären var nådd i och med SM-guldet. Bob Houghton tog över tränarskapet efter Agne Simonsson och Martindahl, 30, var inte längre ”flavour of the day”.

– Bob skulle ha två stora starka targets på topp, en lilleman som jag passade inte in i det lagbygget.

Martindahl lånades ut till Skövde AIK innan flyttlasset gick till fru Aivys hembygd: Bankeryd.

– Vi kände att vi ville att barnen skulle växa upp i ett avrundande som spelande tränare i Bankeryds SK och fick uppleva hur det kändes att besegra de gröna elefanterna (J-Södra) på Vallen (5–3). Det var nästan lika stort som Ullevisegern, men bara nästan.

Det verkar som att livet mest gått uppåt för dig?

– Ja, med ett stort undantag, när vår dotter Mikaela blev långtidsinlagd på sjukhus, hon var 15 år… det var en jobbig tid innan det vände.

I dag är Glenn Martindahl glad för att gå i pension. Nu sluter han cirkeln med att delvis flytta hem till Strömstad.

– Jag är ingen vän av den nya datorutvecklingen, så det känns skönt att ta ledigt och få umgås mer med familjen.