Det finns flera brev från Yngve till Carl-Olof Hamrin från åren omkring 1930 som vittnar om ett mycket gott förhållande mellan de båda bröderna. Yngve anförtrodde sig till sin storebror, och det var med Carl-Olofs hjälp som han knöts till Jönköpings-Postens redaktion.

Men därefter följde Yngve Hamrins starka engagemang för Oxfordgrupprörelsen och MRA. Den 4 juni 1953 vittnar han i JP om hur han 1936 mött Frank Buchman på ett house-party i det danska Ollerup. Och han beskriver Buchman som en man sänd av Gud. Det förefaller som om klyftan mellan de båda bröderna sedan blev allt djupare. Yngve blev allt mindre kompromissvillig. Den pietistiska prägel som Jönköpings-Posten haft ända från starten och som fader Josef varit en garant för blev nu kompletterad med ytterligare impulser i moraliserande riktning. Från de första åren på 1940-talet finns flera brev och andra dokument som vittnar om en mycket stor irritation bröderna emellan.

Tvisteämnena var av två slag. Carl-Olof menade att Yngve som chefredaktör organiserade arbetet på redaktionen mycket dåligt. Där var underbemanning, och materialet kom till sätteriet alldeles för sent. Detta gjorde att tidningen kom ut för sent, och det var skadligt i den konkurrenssituation som rådde i Jönköpingsbygden. Den andra konfliktanledningen var innehållet i tidningen. Tidningen var för mycket präglad av pietism och MRA, menade Carl-Olof, och en konkret tvistepunkt var om JP skulle innehålla bioannonser.

 

I Carl-Olof Hamrins arkiv finns en kopia av ett brev till Yngve, förmodligen skrivet i december 1942. Det inleds med orden »Käre bror Yngve«, och Carl-Olof önskar sin bror en fridfull och skön julhelg hos kära syster och svåger, det vill säga hos Barbro och Sven Hultman. Därefter skriver han:

 

Jag skall inte i det här sammanhanget närmare beröra förhållandet oss emellan, men kan inte underlåta att säga Dig att jag finner det svårt, mycket svårt, att vi som bröder och verksamma i samma företag och omkring samma stora uppgift dock ha så ringa gemenskap. Jag ville så gärna försäkra Dig, att jag ingenting högre önskar, än att det vore annorlunda. Vad beträffar de diskussioner vi fört den senaste tiden ber jag Dig tro, när jag säger, att jag känner mitt ansvar och att det arv, vi talat om, även för mig är heligt. Min innerligaste önskan är att vi under det nya år vi gå till mötes, måtte komma varandra närmare. Med den Högstes hjälp vill jag tro, att det skall lyckas.

 

Annons

Tonen från Carl Olofs sida är kärvare i en brevkopia av den 15 september 1944. Den inleds med »Yngve« och fortsätter:

Av flera skäl måste jag på detta sätt – då något annat beklagligtvis ej står till buds – säga, att jag ej kan taga något ansvar för Jönköpings-Posten i den konkurrenssituation vi av allt att döma ha att räkna med efter detta. Till åtminstone någon del beror J.-P:s möjligheter att hävda sig, enligt mitt sätt att se, på om J.-P. kan bjuda sina läsare ett rikhaltigare och mera omfattande innehåll än övriga tidningar här samt om tidningen kommer ut i rätt tid. I första avseendet har jag ingenting att säga till om, eftersom Du ensam avgör formatet och textinnehållet. Beträffande J.-P:s färdigställande i rätt tid vill jag endast säga, att det inte uteslutande beror på det »tekniska«. Ett enda exempel: att bilagans första sida idag ej var färdig på sätteriet förrän kl.1.45, då egentligen med hänsyn till dagens format hela tidningen borde ha varit klar, kan under inga förhållanden sägas vara sätteriets fel.

 

Tonen och anmärkningarna är desamma i en odaterad brevkopia skriven just före en semester. Carl-Olof Hamrin skriver där att han har daglig kontakt med samtliga avdelningar inom tidningen och att han då märkt en begynnande resignation, och han finner att detta är farligt. Om man finner att det inte lönar sig att göra sitt yttersta är det mänskligt om man inte gör det. Man har beställt nya maskiner för 3 à 4 år sedan men väntar fortfarande på dem. Redaktionen måste ta hänsyn till dessa svårigheter. Det är orimligt, skriver Carl-Olof, att sättningen av så gott som hela tidningen sker mellan klockan 8 och halv 3. Dessutom är JP:s hela medarbetarstab otillräcklig. Brevet slutar: »Egna iakttagelser jämte rapporter från bl.a. Schön och Ljung ha tvingat mig att delge Dig mina synpunkter. Att det måste ske på det här sättet sörjer jag över – men vad skall jag göra?« De åberopade var försäljningschefen Nils Schön och prenumerationschefen Alwar Ljung.

Från Yngve Hamrin finns det brev i Carl-Olofs arkiv. Ett är daterat den 20 januari 1942. Då har Yngve varit i Stockholm och övernattat hos brodern Bengt, som den 23 augusti 1941 gift sig med Harriet. Yngve rapporterar om ett spänt läge i förhållandet Sverige–Tyskland, bland annat beroende på de norska båtar som låg i Göteborgs hamn. Vidare talar han om en kärv situation för tidningskollegan Svenska Morgonbladet. Intressant i detta sammanhang är att brevet inleds med »Broder!« och avslutas med »Tillgivne bror Yngve«.

Ett brev är daterat »Fredag morgon 3/9«. Det bör vara 1943. Brevet inleds med »Käre Olle« och avslutas med »Din tillgivne bror Yngve«, men däremellan vittnar raderna om en djup konflikt:

Det är bäst att gå rakt på sak: vill du inte räcka ut handen till försoning? Jag frågar, därför att jag förstått, att det legat något i vägen. Tror mig också rätt väl veta dina »anklagelsepunkter«. Till en del har du naturligtvis rätt, jag är långtifrån fullkomlig – och därvidlag ber jag dig förlåta. Till en del tror jag du överdriver. [– – –] Gissar också, att du å din sida inte varit och är okunnig om mina »anklagelsepunkter«. I det stycket kan jag bara försäkra, att jag numera icke hyser ett spår av bitterhet. Det gäller dig och det gäller även andra i omgivningen. Jag ber dig begrunda dessa rader. Skulle vi inte utan alla upprivande diskussioner och scener kunna räcka varandra handen som bröder?

 

Ett handskrivet odaterat brev är förmodligen från årsskiftet 1943/1944. Det är ställt till »Kära Olle och Jens!« och lyder:

Jag ber er ta dessa rader för vad de äro ämnade i all uppriktighet: som en utsträckt hand. Ni ha på sistone inte velat se mig i ert hem. Därför skriver jag. Vill och kan ni förlåta mig allt det där, som du, Jens, antydde juldagens kväll? Inser till fullo era svårigheter, inte minst dem jag varit skuld till. Att jag själv under dessa år inte alltid haft det så lätt, kanske ni också å er sida ville förstå. Men detta sistnämnda är inte huvudsaken. Huvudsaken är, att ni ville söka komma över er bitterhet mot mig. Har i samband med sjukdomen kommit in i en kris, som gällt hela min framtid. Min kärlek till J.-P. kan jag aldrig släppa, men ändå har det kommit över mig en sådan oro för att jag inte är uppgiften vuxen eller värdig. Men oavsett detta ville jag, att allt skulle vara klart oss emellan, om möjligt. Ett nytt år kommer med nya möjligheter. Låt oss hjälpa varandra att bygga upp en grund av förtroende och vänskap!