Det står inte en enda groupie utanför hotellet. Och när vi i samlad tropp tågar mot lunchrestaurangen springer ingen efter oss med autografblock. Men i morgon ska vi i alla fall få träffa en journalist. Har vi tur blir vi omnämnda med namn i Strömstads tidning.

Gruppen jag talar om är en skara på fem författare: en från Storbritannien, två från Island och två från Sverige varav jag är en. De övriga heter Chloe Daykin, Þódí Gíladótir, Gunnar Theodó Eggertson och Peter Ekberg.

Om ni hummar igenkännande hemma i stugorna blir jag förvånad. Försök inte förställa er. Det är lika bra att erkänna att ni aldrig har hört talas om dem. De flesta författare är och förblir okända. Så okända att folk går förbi deras gravstenar när de i framtiden hamnat under jord.

Därför behövs litteraturfestivaler som den jag befinner mig på i Strömstad. Precis som Smålands Litteraturfestival behövs. Platser där kända namn blandas med mindre kända namn och skapar en mångfald. För det är inte alltid böckerna på topplistorna som ger de bästa läsupplevelserna. Det finns mängder av berättelser och livsöden som bara når några få.

Flera gånger har det hänt att jag varit på en festival för att lyssna på en kändis, men inte blivit särskilt berörd. När Thomas Di Leva stod och gapade i en monter på bokmässan gick jag bara förbi. Däremot stannade jag till vid Kolik förlag och lyssnade på en serietecknare som jag tyvärr glömt namnet på.

Ja, ni ser. Man får anstränga sig för att namn ska fastna. Anstränga sig för att se de böcker som inte ligger i travar på bästa försäljningsplats hos bokhandlarna.

En gång när jag åkte nattbuss i Växjötrakten frågade en full kille om jag var känd. Jag hade nämligen berättat att jag skrev böcker. Är du Camilla Läckberg? blev hans följdfråga. Antagligen för att hon var en av de få författare han över huvud taget hört talas om.

Annons

Någon som alla känner till även om de aldrig öppnat en kulturbilaga. Jag talade om för killen vad jag hette. Ett leende spred sig över hans ansikte. Han hade läst min bok i skolan. Plötsligt steg jag i rang och han bad busschauffören att köra mig och min kompis till dörren. Eftersom jag i hans ögon var en kändis.

Arkan Asaad, Nahid Dorotskar, Fredrik Sjöberg, Linda Spåman och Gellert Tamas. Jag var bara tvungen att namedroppa de andra författarna på festivalen. Nu kanske några hummar igenkännande på riktigt.

Men hur många av författarna skulle ni känna igen på gatan? Gellert Tamas kanske. Han med "Lasermannen" ni vet. Jag tvivlar dock på att han har några trånande kulturtanter utanför sitt hotell. Författare är ingen bra sysselsättning om du vill bli kändis.

De flesta liknar inte ens sig själva. I alla fall inte om man går efter fotot på bokens baksida eller inneromslag. Om du ska ha en chans att bli igenkänd måste du ha synts i tv.

Fast vad killen på bussen inte fattar är att de flesta inte vill bli kända. Inte på det sättet. De flesta vill kunna slinka in i en matbutik, slänga i ett paket kondomer eller tamponger i korgen utan att behöva skapa nyhetsrubriker.

Och Chloe, Þódí, Gunnar, Peter och jag tycker att det är jätteskönt att kunna gå rakt ut från hotellrummet utan att desperata fans rycker i våra jackor. Jag tror inte heller att Arkan, Nahid, Fredrik, Linda och Gellert sörjer att de får äta och sova ifred.

Däremot skulle det vara en fröjd om signeringsköerna kunde bli längre än i snitt tre och en halv person. Den där halva personen är oftast någon som bara vill titta, läsa på baksidan av boken för att se vad recensenterna har sagt.

Att kånka hem osålda böcker i egen ryggsäck är tyvärr vardag för många författare. För att verkligen sälja böcker måste man sälja sig själv. Redan vara någon. En Zlatan eller en Guillou. Eller en tv-kock.

Men här i Strömstad och på många andra litteraturfestivaler får de mindre bekanta namnen och böckerna i alla fall chansen att visa upp sig. Även om Plura är den mest kända personen på affischen.