Moshe Kucukkaya levde som uteliggare i en månad för att samla in pengar till Barncancerfonden, se hans insamlingssida här.

– Det här projektet var personlig utveckling för mig, att få större förståelse för dem som inte har någonting. Jag kan inte beskriva hur jobbigt det var, men jag visste att jag skulle komma hem inom en månad och det gjorde att jag inte kände den där totala hopplösheten.

Projektet pågick mellan 11 mars och 9 april och Moshe Kucukkaya redovisade sin tid som hemlös på Facebook.

– Vi är ganska lyckligt lottade i Sverige. Ändå går vi runt och gnäller om skitsaker. Det här var nyttigt för mig att göra och fler borde testa på det, i någon mån, säger han.

Två kompisar till honom valde vilken stad han skulle vara hemlös i.

– Jag vet inte varför de valde Jönköping, men det skulle vara en stad på över 50 000 invånare och jag fick inte ha någon släkt i staden. Jag har inte varit i Jönköping tidigare, men det var en vacker stad så jag är glad att de valde den.

Moshe Kucukkaya förseddes med ögonbindeln innan färden gick söderut från Södertälje.

– Den första timmen när jag kom fram till Jönköping gick jag bara runt och hittade ingenting. Därför gick jag till den största kyrkan i centrum (Sofiakyrkan) och ritade min egen karta över staden.

Han fick inte ta in på något härbärge, han fick inte svara annat än på tilltal (på engelska) och skulle klara sig på 20, 25 kronor per dag.

– För dem som hamnar i den här skiten är det ofta en lång process, du bryts ned gradvis. Jag hade bara en månad på mig och var därför tvungen att göra det så jobbigt som möjligt för mig.

Ingen tilltalade honom under den första veckan, men han fick desto fler blickar.

– Blickarna man fick var inte av empati eller förståelse, utan mer anklagande som att jag måste vara en missbrukare eller psykiskt sjuk. Det bryter ned dig, sakta men säkert.

Så efter en vecka träffade han mannen som ville välsigna honom, mitt på dagen och mitt i bussterminalen.

– Han sa att kom från International Church och frågade mig om jag hade ont. Jag sa att jag var hungrig och fick 40 kronor att köpa mat för. Sedan försökte han hjälpa mig på sitt sätt och jag lät honom göra det.

– Han tog min hand och höll sin andra hand vid min axel och sa högt: ”Härmed bedriver jag alla onda andar i Jesu Kristi namn”. jag tänkte att, jag har gått runt i en vecka utan att någon har sagt något till mig och den första som stannade och snackade med mig ville ge mig en välsignelse. Folk har sagt att det är många församlingar i Jönköping och nu förstår jag lite vad de menar. Det kändes overkligt, men det tog bara en minut och han gjorde ingen illa.

Moshe Kucukkaya fick ihop pengar till mat genom att samla tomburkar, men fick dåligt samvete när han såg alla pensionärer som gjorde samma sak.

– Det kändes fel att ta deras burkar, så jag nöjde mig med 15 burkar om dagen.

Dessutom hade han 200 kronor med sig i sparkapital om det skulle knipa.

– Jag visste att korvarna var billiga på Biltema, men det tog 15 dagar innan jag hittade dit. Man förbrände mer energi på att gå dit än man fick av att äta tre korvar där.

Han köpte även pitabröd (fyra bitar för en nio kronor) som han gick runt och åt på.

– Det var billigt och lite mättande. Jag försökte hela tiden jämföra var jag fick mest för varje krona. Men när man gick i butikerna ville man köpa så mycket mer. Det var samma sak när man gick på stan och kände lukterna av kebab, pizza och annan mat.

Billiga korvar och pitabröd till trots, han var konstant hungrig. Vatten fick han i sig genom att fylla på en tomflaska på toaletter. Där skötte han även sin hygien.

– Jag tvättade mig under armarna varje dag och blötte håret och tvättade fötterna några gånger. Men jag duschade inte på hela tiden och bytte inte kalsonger.

Han gäckade betaltoaletterna på resecentrum genom att smita in när folk gick ut.

– Ingen sa något, utan de höll upp dörren för mig. Det var sympati i det lilla och jag blev glad för det.

En morgon när han som vanligt satt på stadsbiblioteket i Jönköping skedde något inte så vanligt. En polis kom fram och bad honom följa med till polisstationen. De visste direkt vem han var och att han inte var någon uteliggare.

Annons

– Jag hade ingen aning om vad det handlade om och när vi kom till polisstationen sa de att jag var misstänkt för ett rån i Nässjö ett halvår tidigare (den 22 oktober, mot OKQ8-macken).

Moshe Kucukkaya anhölls och satt inspärrad i 28 timmar, men hade inga klagomål på det.

– Jag blev skitglad! Jag fick mat (frukost, lunch och middag), en säng och var inne i värmen. De sa att de aldrig hade sett någon vara så glad för att vara anhållen.

Polisen gjorde även husrannsakan i Moshe Kucukkayas bostad, men han friades från brottsmisstanken och släpptes ut i kylan igen.

Ett av hans många sovställen i Jönköping var under järnvägsbron vid hamnpiren. Men särskilt många timmars sömn blev det inte.

– Jag hade svårt att slappna av, utan föreställde sig att jag skulle bli misshandlad eller rånad. Och det lät det som att bron skulle rasa ned när godståg passerade.

Tiden som hemlös har fått honom att uppskatta de små sakerna i livet.

– Jag gick bara runt utan att någon såg mig eller brydde sig. Man var bara luft. Men så fort någon log mot mig eller sa hej blev jag glad. Det gav mig så mycket i den situationen jag var i, att få bli bekräftad.

Han blev inte påhoppad av någon, men berättar att en kvinna sa ”jävla äckel” till honom när hon gick förbi.

– Det var någon brud i 30-årsåldern. Jag blev förbannad, men inte för min egen skull. Uteliggare är redan ganska långt nere i skiten och det finns inte i min värld att man sparkar på någon som ligger ned.

Moshe Kucukkaya räknade till tio personer som hjälpte honom med mat eller pengar under hans tid som uteliggare i Jönköping.

– Jag vet inte om det är mycket eller lite, det kanske är ganska få ändå.

Han berättar om Victor från Argentina som sa att han varit i samma situation och gav honom 500 kronor direkt i handen. Och om Mohammed från Irak som tog med honom in på Subway och köpte honom den största mackan de hade. De åt ihop och pratade och efteråt tog Mohammed med honom hem till sig, gav honom två påsar med mat och erbjöd honom ett duntäcke.

– Det visar vilka godhjärtade människor det finns i världen, som hjälper en helt okänd person. Jag var helt mållös. Den dagen behövde jag inte gå hungrig, men jag tog inte emot duntäcket.

Moshe Kucukkaya kommer att vara mer observant nästa gång han träffar en tiggare.

– Jag kanske inte har tid att köpa mat eller att snacka med personen, men man har alltid tid att säga hej och att ge ett leende tillbaka för att visa att han eller hon fortfarande är en människa.

Han har samlat in cirka 70 000 kronor till Barncancerfonden och förutsättningen för att få pengarna var att han fullföljde hela månaden som hemlös.

– Jag var aldrig nära att avbryta, jag är för mycket av en tävlingsmänniska för att göra det. Men jag önskade flera gånger att jag hade sagt att jag skulle vara hemlös i ett par veckor istället för en hel månad.

Han gick ned nio kilo under tiden som hemlös och var inte direkt överviktig när han gick in i projektet.

– Jag fick inte i mig tillräckligt mycket kalorier och kände att jag blev svagare.

Ett annat problem var att fördriva tiden.

– Sover man fem, sex timmar per dygn har man 18, 19 timmar vakentid. Jag gick promenader och kunde sedan sitta på en bänk i tre, fyra timmar utan att göra något. Jag läser till mäklare och försökte plugga lite på biblioteket, när jag inte somnade.

Han saknar inget från livet som uteliggare.

– Nej, inget var bättre som hemlös. Man hade för mycket fritid och inget syfte eller mål. Det enda positiva är att jag har lärt mig uppskatta de där små sakerna som man tidigare tog för givna.

Det värsta med att vara uteliggare var inte att vara hungrig, trött eller kall, enligt Moshe Kucukkaya, utan saknaden av nära och kära.

– Livet är verkligen så mycket jobbigare utan att han någon runt omkring sig.

Men även saker som första duschen på en månad smäller så klart högt.

– Jag tror jag grät i duschen om jag ska vara ärlig. Jag kom hem i söndags och går fortfarande runt med ett leende på läpparna och uppskattar saker som mat på bordet och ett hem att bo i.

Han avslutade tiden som uteliggare i Jönköping med en hotellfrukost.

– Jag ville äta allt samtidigt. De blev så mycket mat att den inte fick plats på talriken och jag sket i om baconet, pannkakorna och grädden blandades.

Han tycker att Jönköping är en jättefin stad och återvänder gärna hit, men inte som hemlös.

– Då ska jag stanna och käka på alla ställen som jag har passerat, säger han och skrattar.