Det är liksom enda chansen att oemotsagd få göra som jag vill och slippa ändlösa förhandlingar om varför jag måste få möblera om ibland, rensa ut och kassera trasiga saker som inte går att laga.

Annons

Men det sista om att kassera, nämner jag icke. Inte innan jag ordnat med att det jag kallar skräp och det min man kallar bra att ha är kört till soptippen, uppeldat eller nedgrävt i en annan del av landet. Jag vet av erfarenhet att han nosar upp och genomsöker varenda liten soppåse jag försöker slänga, med starka misstankar om att jag kastar det han kallar för bra att ha.

Det här slutade vid ett tillfälle med att jag hade en hel sopgömma på nedervåningen. Efter att vid ett flertal tillfällen misslyckats med att slänga gamla träningskläder, underställ och kalsonger med hål stora som LP-skivor i, samlade jag istället ihop lite då och då och gömde det för att sedan åka till soptippen när min man var iväg. Bitvis får man helt enkelt jobba i det tysta. Och vissa saker bör bara försvinna. Ljudlöst. Utan vidare information.

Ibland har jag kanske i och för sig kastat lite väl mycket. Jag menar inte att skryta nu, men det största jag har slängt hittills är en Saab 95 Turbo årsmodell -96 och jag skulle kunna göra det igen, nästa gång min man åker till USA. Bilen var nämligen hans, men efter att ha trampat rakt genom golvet på passagerarplatsen och mött en skogsmus som byggt bo i ett kvarglömt mjölkpaket i baksätet, kände jag att nu var det nog. Här gick min gräns för hur sunkig en mancave får vara när man är gift.

Så jag ska nog passa på att fixa lite här hemma den här veckan. Och hiva iväg ett par kassar med trasiga herrstrumpor, flanellskjortor från gymnasietiden, sparade kvitton på matinköp sedan ett tiotal år, kurslitteratur som passerat både lagändringar och bästföredatum samt den trasiga smörgåsgrillen och det halva fiskesetet. Ingen bil tyvärr, men bättre än inget.