För Jönköpings-Posten var samma dag hela första sidan inom svart ram. Agne Hamrins tidigare nämnda minnesruna var publicerad. Fritz Hägg skrev att ett av Josef Hamrins sista bekymmer var att överta Länstryckeriets publikationer, och så fortsatte han:

»Det från en ringa början så storartat utvecklade Halls bolag står idag utan hans kraftfulla ledning. Förlusten är till synes oersättlig.«

Följande dag, den 4 december, fortsatte minnesorden. Fritz Hägg skrev om Josef Hamrins politiska insats, om hans arbete med Jönköpings läns valmansförening men också om hur han med intresse lade sin hand vid folkpartiets bildande, då han i detta på visst sätt såg en arvtagare till valmansföreningen. Han var inte helt fri från farhågor för det nya partiets utveckling och framtid, men han hade den tillförsikten att smålänningarnas inställning till folkpartiet skulle vinna respekt och aktning inom andra delar av landet.

Riksdagsmannen Oscar Johanson skrev att Josef Hamrin i hög grad satt sin prägel på utvecklingen i våra bygder. I hans offentliga gärning och även enskilt framlyste hans levande tro på vår frälsare, och i den tron fick han den kraft som bar honom uppe i livets strid och som också gjorde hans sista stunder ljusa. Missionsföreståndare Viktor Johansson påminde om att Josef Hamrin varit ordförande i Missionsföreningens lokala styrelse. Särskilt hade han tyckt om att sjunga hemlandssånger. Från Frälsningsarméns sida lyfte man fram hur Josef Hamrin offentligt och enskilt givit uttryck för frändskap med salvationisterna. Sin ungdoms kärlek i detta stycke behöll han intill döden.

Förre kantorn J. F. Johansson hade suttit med i Halls styrelse och han underströk vilken oerhörd arbetsbörda Josef Hamrin hade haft, särskilt vid den stora nybyggnaden av tryckeri, redaktionslokaler, boningshus och hotell.

Även de som hade haft annan politisk uppfattning uttalade sig. Drätsel-kammarordföranden, socialdemokraten Carl Gustafsson, framhöll att Josef Hamrin var den stränge tidningsmannen men också den gode kamraten som det var angenämt att samarbeta med. Många gånger när han skrev kunde han stöta sig med människor, eftersom han så fast band sig vid den åsikt han funnit vara den rätta att han omöjligt kunde rubbas. Vid ett personligt sammanträffande med Hamrin var han åter den som kunde både ge och ta skäl. Han satte sig alltid grundligt in i drätselkammarens frågor, och han övergav inte sina kamrater i striden.

Annons

Grosshandlare G. O. Johanson-Gerdner hade både varit politisk motståndare till Josef Hamrin och partibroder. Han framhöll att med sin ovanliga energi och arbetsamhet och med sitt aldrig slappnande intresse för allmänna angelägenheter hade Josef Hamrin nedlagt ett intensivt arbete för Jönköpings stads bästa, inte bara i sin dagliga gärning som tidningsman utan kanske ännu mer genom de många förtroendeuppdrag han fått. Josef Hamrin var en stridens man, såsom i regel de människor är som uträttar något i världen. Han satte inte sitt ljus under skäppan, vare sig det gällde att hävda de nykterhetsvänliga grundsatser, som på grund av hans kristna livssyn hade hans särskilda intresse, eller när han lade de sunda ekonomiska synpunkterna på en fråga. Hamrin arbetade energiskt för ett flygfält till Jönköping. På det politiska området hade tidigare Hamrins och Gerdners åsikter gått ganska långt isär från varandra, men den personliga vänskapen hade inte störts av detta. Hamrin var med om folkpartiets konstituering. Han följde omutligt sitt samvetes bud, och det han ansåg vara rätt var också hans lag, från vilken han aldrig vek.

Ett par röster från andra tidningar kan också refereras. Lokalkollegan, den socialdemokratiska Smålands Folkblad, skrev att Josef Hamrin var en kraftnatur som aldrig sparade sig. När helst han tyckte att hans deltagande i striden behövdes, kastade han sig utan betänkande in i den. Han kunde slå hårt och obevekligt, han slog i krigarens avsikt att såra och döda, och när han hade valt en position kunde intet förmå honom att lämna den. Han hade satt sin prägel på mycket inom Jönköpings län. Meningarna hade varit delade om gagnet av detta inflytande, på många fronter hade han fått kämpa, men det rådde inget tvivel om att han alltid trodde sig kämpa trons goda kamp. Han kände sig stå i högre makters tjänst. Det skulle bli tomt efter honom, så som man alltid saknar en originell personlighet som går bort. Den som i likhet med skribenten haft tillfälle att samarbeta med honom i drätselkammaren, skulle länge sakna honom.

I Göteborgs-Posten skrev Harry Hjörne att Josef Hamrin var en karaktär för en högst märklig man. Om han levt för länge sedan och varit en ledare inom sitt folk, skulle han kunnat bli en profetisk partigängare som med hänsynslös kraft gått fram mot synd och flärd och varit ett gissel för världens barn. Men han var också ämnet till en martyr, som utan räddhåga skulle ha bestigit bålet för sin tro eller tagit emot hugg och slag och gått i fängelse. Sådant folk är ovanligt i vårt land.

Följande söndag, den 9 december, begravdes Josef Hamrin, och gudstjänsterna blev en symbios av Svenska kyrkan, Svenska alliansmissionen och Frälsningsarmén. Enligt Jönköpings-Postens referat under rubriken »Vår Chefs griftefärd« började sorgeakten klockan halv tolv i Stora missionshuset. Pastor Sven Hultman, svärson in spe, höll ett gripande griftetal. Redaktör Agne Hamrin tolkade moderns och barnens tack till den älskade maken och fadern. Landshövdingen och brodern Felix Hamrin uttalade ett personligt tack till sin äldste bror:

»Du gav allt för de dina, och samhället fick vad det kunde kräva av dig, men högst skattade du medborgarskapet i Guds rike.«

Även brodern Abdon Hamrin och brorsonen Charles Hamrin talade liksom fullmäktiges ordförande Axel Eurén och drätselkammarordföranden Carl Gustafsson. Ett hundratal kransar fanns, bland annat från Kristendomsföreningen vid Jönköpings högre allmänna läroverk.

Efter andakten och avskedstagandet i Stora missionshuset fördes kistan till Dunkehalla kyrkogård. De fyra sönerna bar kistan tillsammans med Fritz Hägg och tryckaren G. Andersson. Vid Dunkehalla kyrkogård väntade Frälsningsarméns medlemmar. Den stora musikkåren spelade den sång den avlidne önskat: »Gyllne stad med pärleportar«. Sven Hultman förrättade jordfästningen. För familjen uttalade redaktör Yngve Hamrin några tacksamhetens och avskedets ord. Den yngste sonen, medicine studerande Bengt Hamrin, tackade till sist å moderns och syskonens vägnar för all medkänsla i sorgen och för all hedersbevisning som kommit hans far till del.

Senare på kvällen var det en minnestund i Mäster Gudmunds källare. Fritz Hägg och sonen Torsten spelade mycket. Redaktör Carl-Olof Hamrin höll ett tal som refererades utförligt och som karakteriserades som »ett personligt och av varm känsla och tillgivenhet präglat tal«. Han sade att i fadern hade den borne publicisten och den kloke tidningsekonomen tagit gestalt. Han lyckades arbeta upp Jönköpings-Posten till en av de mest ansedda provinstidningarna i landet. Han gjorde upp planer på sitt sjukläger, så att familjen skulle veta hur han tänkt, även när han var borta. Vid mer än ett tillfälle, särskilt under de senare åren, hörde Carl-Olof Hamrin sin far säga på tal om Halls bolag, att det var ett heligt arv att förvalta. För honom var detta företag en ögonsten, ett pund som han ville bruka i ett enda syfte: att förhärliga den Herre och Mästare till vilken han med sådan klippfast förtröstan och trosvisshet satte sin tillit.

Fortsättning följer...