Förbud mot alkohol var ett förslag i medvind i början av 1920-talet. USA införde förbud liksom Finland, och Norge införde förbud mot brännvin. En hel del tycktes tala för förbud även i Sverige, eftersom Sverige hade en ovanligt stark nykterhetsrörelse, och kring 1909 ansågs en majoritet ha funnits för ett förbud. Den förmodligen viktigaste orsaken till att det inte fanns majoritet i Sverige för förbud 1922 var att ett alternativ hade skapats med Ivan Bratts system med en individualiserad kontroll av drickandet.

Den hetsiga debatten om förbud eller inte kan ses som en kulturkamp, som inte bara gällde alkohol. På den ena sidan stod de frikyrkliga, många av de aktiva inom Svenska kyrkan och nykterhetsfolket. På den andra sidan fanns kulturliberaler, som hade Dagens Nyheter och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som flaggskepp. De båda sidorna hade ringa förståelse för varandra. Skillnaden mellan kvinnor och män är slående, och än mer skillnaden mellan landsbygd och städer.

Illustrativa är de kartor som Dagens Nyheter och Svenska Morgonbladet gjorde över svenska folkets röstning. På Dagens Nyheters karta var Norrland och Jönköpings län svarttecknat, medan Malmöhus län och västkusten var vita. På Svenska Morgonbladets karta var allt tvärtom. Där lyste Jönköpings län upp i mörk omgivning, medan Malmöhus län och västkusten var alldeles svarta.

Efter förbudsomröstningen var inte allmänt alkoholförbud en realistisk politik. Bröderna Josef och Felix Hamrins aggressiva inställning till försäljning och förtäring av alkoholhaltiga drycker fanns dock kvar, liksom deras tidningars. Mycket av problemen i samhället skylldes på spriten. Dess roll lyftes fram i samband med mord och misshandel. Dessutom förorsakade spriten under 1920-talet ett nytt och växande problem, nämligen bilolyckor orsakade av alkoholförtäring. Det dröjde innan man med hjälp av blodprov objektivt kunde bevisa att någon hade intagit alkohol.

Josef Hamrin och hans familj

Josef Hamrin hade tagit på sig en väldig arbetsbörda. Han var chefredaktör  och ansvarig utgivare för Jönköpings-Posten och vd och ordförande för  Halls bolag och därmed också ansvarig för flera andra tidningar. I Huskvarna och Värnamo hade Jönköpings-Posten avläggare i form av Huskvarna-Posten och Värnamo-Tidningen. Vetlanda Tidning ägdes av Jönköpings-Posten till 1914, och sedan trycktes tidningen på Jönköpings-Postens press i ytterligare några år. Halls bolag ägde även Svenska Posten.

Allt i tidningen kände Josef Hamrin ansvar för. Sonen Yngve berättar i en minnesartikel: »Det fanns icke en notis i tidningen, som ansågs för obetydlig för att icke kräva en den mest omsorgsfulla och ansvarsmedvetna utredigering.« Sonen Agne ger samma bild. Han beskriver hur sönerna om söndagarna fick »tvätta bondmanus«:

 

Överallt ute i bygderna satt flitiga radskrivare och författade bygdenotiser, detta för en landsortstidning absolut livsviktiga nyhetsmaterial. Mestadels var det nog folkskollärare som så höll tidningen underrättad om kommunalstämmor och bröllop och begravningar, om skenande hästar och åsknedslag i en lagård. Man skulle tycka att en skollärares manus borde kunna skickas direkt till sätteriet. Men nej – »tvättas« skulle de. Dels hade min far sitt eget kommateringssystem som han höll styvt på – hur många miljoner kommatecken har jag inte sett honom antingen ta bort eller sätta dit dessa söndagseftermiddagar! Dels fanns det mången femöring att spara genom att stryka en rad här, en mening där.

 

Sönerna ger också en likartad bild av att en långt driven sparsamhet utmärkte fadern. Yngve berättar att fadern ofta under natten fått uppslag till artiklar. Endast den formella utgestaltningen återstod

 

och den försiggick som regel på makulerade brev och papperslappar, där det för blyertspennan fanns något ännu icke utnyttjat utrymme, ett kriterium så gott som något på det sinne för sträng hushållning i alla sammanhang, som var ett så utmärkande drag för denne i alla avseenden stramt disciplinerade tidningsledare.

 

Agne beskriver att fadern som manuskriptpapper för sina ledare i J.-P. använde avigsidan av gamla kuvert. Tusentals sådana diminutiva manuslappar har jag i pressläggningsögonblicket sprungit med från Hörnrummet till sätteriet. Det var givetvis ett pedanteri som var helt orationellt.

 

Annons

Tidnings- och bolagsledningen utgjorde redan i sig en stor arbetsbörda. Dessutom var Josef Hamrin regional ledare av Tidningsutgivareföreningen.

Men sedan tillkom allt annat. Han var sekreterare och den starke mannen i Jönköpings läns valmansförening under 29 år. Han satt som sekreterare i Jönköpings missionsförening och senare i Svenska alliansmissionen. Åren 1905–1924 var han ledamot av denna organisations styrelse. Han var sekreterare och sedermera även kassaförvaltare i Jönköpings läns nykterhetsförbund, och han var den drivande kraften i regionens förbudskampanj. Han var medlem av Jönköpings stadsfullmäktige sedan 1910 och hade där viktiga funktioner; så småningom blev han även medlem av stadens drätselkammare, det vill säga stadens »regering«.

Man kan se ett mönster. I en förening är inte sällan sekreteraruppgiften mest arbetstyngd. Det var denna funktion Josef Hamrin ofta hade, och det var inte fråga om kortvariga engagemang utan det handlade om mycket långa tidsrymder.

Av olika anledningar kan det vara givande att ta del av ett par paragrafer från ett sammanträde med styrelsen för Jönköpings missionsförening den 22 april 1914:

 

§ 1. Sammanträdet öppnades af kyrkoherde Hagberg med läsning af Guds ord och med bön.

[…]

§ 8. Föredrogs en skrifvelse från predikantkåren med förslag att predikanten C. O. Sjöberg i Sköfde måtte kallas till reseombud för Jönköpings Missionsförening. Under öfverläggningen härom föreslogs nu jämväl några andra personer till detta uppdrag. Slutligen enade sig styrelsen om att hos predikanten C. M. Johansson i Norr-köping göra en förfrågan huruvida icke han skulle vara villig att åtaga sig befattningen såsom föreningens reseombud. För att i detta syfte samråda med broder Johansson uppdrogs åt styrelsemedlemmarna Hagberg, Räf och Hamrin att snarast besöka Johansson.

Som ofvan

J. Hamrin

Tre saker kan utläsas av detta liksom av andra protokoll:

 

– även ett styrelsemöte i Missionsföreningen hade andaktsprägel

– protokollsskrivningen var viktig och krävde nyanser från sekreterarens sida

– ett sammanträde krävde både förarbete och efterarbete, i detta fall att besöka broder Johansson i Norrköping. Med stor sannolikhet låg mycket av för- och efterarbetet på sekreteraren, Josef Hamrin.

 

Styrelsemöten för Halls bolag liksom bolagsstämmor ägde rum i Josef Ham-rins lägenhet i korsningen Västra Storgatan/Kapellgatan. I huset fanns både redaktörsbostaden och tidningsofficinen. Sammanträdet började med att ordföranden nedkallade Guds välsignelse över vad som skulle behandlas. Sedan följde gemensam bön och unison sång.

Men även Missionsföreningens och Nykterhetsförbundets sammanträden ägde ofta rum i Josef Hamrins förmak och matsal. »Hemma hos Josef och Beda« var ett begrepp. Beda Hamrins insats var stor. Hon spelade på pianot som stod i förmaket och ackompanjerade sångerna som sjöngs, och så – med orden från sonen Agnes memoarer:

 

Mor bakade bullar och pepparkakor åt sina sammanträdesgäster. Miljoner bullar, myriader av pepparkakor, floder av kaffe, strida som Jordanens älv. Matsalen stod nästan permanent dukat för Guds ära och Nykterhetens främjande. Hon knotade aldrig. Men hon fick räkna igenom kaffekassan med stor omsorg för att den skulle stå bi. […] Mor fick aldrig tjäna sin Mästare i Marias roll. Hon förblev livet igenom Marta, trogen intill döden, ja över all mänsklig rimlighets gräns.

 

Längst bort i lägenheten låg barnkamrarna för de fyra pojkarna och de två flickorna. Vidare föräldrarnas sovrum. Sedan följde matsalen och förmaket, som familjen delade med alla som kom på sammanträden. Därefter kom hörnrummet, Josef Hamrins arbetsrum, och så rum för redaktionssekreterare och övriga medarbetare i tidningen.

Fortsättning följer...