När jag var liten läste jag, om och om igen, en bok som hette ”Överlevnadshandboken”. Genom den lärde jag mig att, i alla fall teoretiskt, bygga en igloo, gillra en björnfälla och skaffa fram vatten i en stekhet öken. Jag lärde mig överleva radioaktiv strålning genom att nedsänka mig i ett vattenfyllt badkar.

Varför läste jag den där boken som barn egentligen? Det var ju knappast för att på riktigt förbereda mig inför ett kärnvapenkrig eller för ökenvattenframställning.

Kanske skapade boken mer en känsla av kontroll och trygghet i en för ett barn svåröverskådlig värld där det dessutom pågick ett kallt krig?

Under 1990-talet uppfattades kalla kriget vara slut och den ljusnande framtid var vår allas. Apokalypsen kändes plötsligt fjärran. ”Överlevnadshandboken” åkte in i bokhyllan och glömdes bort.

När Boeingplanen sedan brakade in i World Trade Center gjorde tankarna på apokalypsen comeback på bred front.

Sedan dess saknas det inte direkt saker att frukta.

Hot från diverse terrorister är ständigt närvarande, liksom domedagsrapporter om klimatförändringar. Vi har ryska aggressioner och spritt språngande galna amerikanska presidentkandidater att oroas över.

Efter 11 september började en del människor att bygga privata skyddsrum och bunkra konserver och andra förnödenheter för att bemästra den förväntade framtida apokalypsen. De fick epitetet ”preppers” och antalet sådana sägs bara öka i antal, främst i USA.

Kopplar vi samman detta fenomen med det senaste decenniets hipsterkultur ser vi mönstret framträda med full kraft.

De sotmösseförsedda ynglingar som bakar surdegsbröd och tillverkar eget snus är bara små pusselbitar i något större; mänskligheten har börjat förbereda sig för Den Stora Katastrofen.

Gamla traditioner tas åter till heders. Det stickas. Och virkas. Det bryggs eget öl. Mat lagas från grunden och det görs hemgjorda tvålar. En vän till mig har börjat tälja egna träslevar och andra i bekantskapskretsen har börjat odla egen mat.

Journalisten David Jonstad har blivit ett centralt namn när det kommer till att dra mer radikala slutsatser kring hur vår apokalyptiska framtid kommer att te sig. I sin nya bok ”Jordad” (Ordfront, 2016) vill han inspirera till ett enklare sätt att leva för att, om möjligt, förhindra den kollaps han ser komma.

Annons

Med historiska tänkare och exempel som argument hävdar han att kort sagt allt började gå utför när byarna sprängdes vid laga skifte och när ludditerna inte lyckades förstöra de maskiner som de tyckte hotade deras arbeten i industrialiseringens barndom. De senaste tvåhundra åren har i hans resonemang inte fört något gott med sig alls.

Kanske går det inte att skriva en utopisk bok på något annat sätt på än David Jonstads ensidigt tesdrivande sätt. Om varje invändning ska behandlas i ett ”å andra sidan” och ”jag är medveten om...” blir det en mycket tjock och oläslig bok.

Så med utgångspunkten att eliten, furstar och träbaroner har duperat sina undersåtar och att historiska katastrofer upprepar sig, önskar sig Jonstad en framtid där ett ökat värde sätts på ett enklare liv där marknadsekonomin blir obsolet genom att vi övergår till en gåvo- eller bytesekonomi. Enligt honom räcker det inte att peta i detaljer för att rädda planeten.

Själv tvekar jag inför att ta romarrikets fall som mall för hur en framtida katastrof kommer att te och lösa sig. Och tål det ändå inte att sägas att en mycket stor del av världens befolkning har dragit stor nytta av det som industrialiseringen har medfört? Vem hade velat vara utan de tekniska och sanitära framsteg på 1900-talet som samhällsforskaren Patrik Engellau koncist har summerat som ”PV, TV, WC”?

Det stora problemet med Jonstad blir att han lämnar alla oss halvhjärtade människor bakom sig. Vad ska vi som uppskattar både vårt arbete och vårt fredagsmysiga glas Shiraz göra?

Många trivs säkert med ett mer ”jordat” liv, som Jonstad kallar det. Själv är jag måttligt intresserad av att göra mycket mer än att kratta lite i familjens minimala kolonilott och att byta ut mitt vanliga vin mot ekologiskt.

Med boken ”Cykla! Två hjul som förändrar världen” (Ordfront, 2016) hamnar journalisterna Lina E. Johansson och Maja Lagercrantz betydligt närmre vad jag själv är beredd att göra, nämligen att cykla istället för att köra bil i innerstaden.

Boken visar övertygande att de som sätter sig in i hur moderna el- och lådcyklar fungerar förstår att det inte handlar om någon uppoffring att åtminstone ibland välja cykel före bilen. Det finns såväl samhälleliga, ekonomiska som miljö- och personligt hälsomässiga skäl att göra det, vilket till och med den bilismlobbande sammanslutningen Motormännen tillstår i boken.

Johansson och Lagercrantz placerar med sin trevliga cykelbok in sig i den samtida traditionen att förpacka små världsförbättrande insatser i tilltalande bokformat.

För några år sedan fick Lars Mytting rekordmånga läsare att studera hur ved fungerar in i minsta detalj i den utsökt nördiga boken ”Ved” (Natur & Kultur, 2012). Nyligen har Henrik Francke och Hannes Dahlrot gjort något liknande i boken ”Tälj! En bok om trä, knivar och yxor” (Natur & Kultur, 2016).

Hipsters, cyklister och täljare. Många människor i vår samtid söker sig helt enkelt till enklare och mer miljövänliga sätt att leva, men utan att ta steget fullt ut till Jonstads ”jordade” livsstil.

Men kanske är det ändå David Jonstad som till syvende och sist har rätt i att det håller på att gå åt helvete?

På samma sätt som det svenska försvaret sägs hålla för några dagars anfall kommer min hemmatäljda smörkniv och den där kolonilottsgurkan som aldrig vill bli stor inte att rädda planeten. Den terapeutiska känslan av problembemästrande kontroll som cyklande och kolonikrattande ger är en chimär.

Därför är det skönt att se att barndomens ”Överlevnadshandboken” nyligen gavs ut i ny upplaga (Bonnier Fakta, 2015). Genom den kan trygghetskänslan få sig ännu en skjuts. När katastrofen kommer finner ni mig nedsänkt i ett vattenfyllt badkar. Det är sen gammalt.