När industrialismen utvecklades sökte de större tillverkningsindustrierna gynnsamma lägen – nära transportmöjligheter, järnväg, stränder. Ett sekel senare har ett flertal krympt sin verksamhet, flyttat till andra lägen eller upphört.

Attraktiv centralt belägen mark har kunnat nyttjas för andra ändamål, JMW: högskola, Fläktens område: bostäder och gymnasium, Västra Tändsticksfabriken: bostäder.

Och nu: Munksjö AB:s område, som är på väg från industriändamål till blandstad – detta modeord.

När Munksjö AB:s arealkrav minskade, minskade behovet av att äga ytan vid Munksjön. Och området blev till salu för andra. Men vem skulle bli köpare?

Progressiva kommuner brukar se markreserver som något åtråvärt. Möjlighet att förverkliga ett av egen politik och stadsbyggnadsfilosofi präglat byggande är för dessa kommuner ett mål. Jönköpings kommun har genom åren haft en ambivalent inställning till sitt markinnehav. För ett halvsekel sedan kunde man tala om att zonexpropriera vissa områden. Sedan blev ordet tabu och stor energi lades istället på att sälja kommunal mark.

En del har senare måst köpas tillbaka, ofta till ett högre pris. Möjligen kan kommunens övervägande att inte köpa Munksjöområdet bero på att det just då saknades medel – pengar, kompetens, ambitioner med mera.

Ledartröjan överläts till Tolust Estate AB, ett entrepenörs- och förvaltningsbolag med god lokal förankring, och som nu marknadsför utbyggnadsprojektet som Munksjöstaden.

Annons

Helt naturligt startade företaget med att utveckla en plan för områdets disposition. Tre arkitektkontor inbjöds att leverera varsitt förslag till markanvändning av området mellan Bygatan i norr och Jordbron i söder. Kravspecifikationen var inte överväldigande, händerna i stort sett fria. Intressanta förslag erhölls som belyste områdets tänkta innehåll och fysiska struktur.

Bäst lyckades Nyréns arkitektkontor AB vars förslag, daterat juni 2010, hade uppenbara kvaliteter. Både byggherren och kommunen blev tidigt överens om att gå vidare med det. Ansvarig arkitekt var Johan Nyrén, en av landets mest meriterade. Tyvärr avled han 2011, 64 år gammal. Områdets struktur kan ses som ett spår han kom att sätta i staden. Desto fler satte hans far Carl Nyrén.

Den gatustruktur och kvartersbildning, som föreslagits och vidareutvecklats av byggherren och kommunen, har stora likheter med, och kan ses som en utveckling av stadsdelen Söders mönster. Från de slutna kvarteren i Söders norra del utvecklades en struktur där modernismens önskemål om mer öppenhet tydligt syns i de södra delarna. Nu är vi tillbaka i de mer slutna kvarterens tid. Inte bara i Munksjöstaden utan inom nutida stadsbyggande. Det hänger samman med önskemål om ökad täthet, upplevelsen av de slutna rummen som mer trygga, den stadsmässiga känslan och urbana livsstilen. Fyrkanten är en slitstark arketypisk figur i planerarens verktygslåda, som med nyurbanismen fick ytterligare en renässans. Användes av Hippodamus i stadsplanen för Miletos redan cirka 400 år f.Kr.

Det fortsatta detaljplanearbetet innebar att bruttoarean ökades och omfördelades. De olika kvarteren studerades med avseende på solbelysning, variationer i höjd, utblickar, bottenvåningarnas transparens etc. Mycket av detta kom senare att ingå som viktiga element i Ramprogrammet för södra Munksjön. Ett antal högre hus placerades i ett strukturerande mönster som kommer att ge en behövlig variation.

Som helhet är planen för Munksjöstaden mycket tilltalande, en av de bästa som producerats på senare tid i kommunen. Ett bra sätt att ta del av den är att studera modellen i kommunens entré i Juneporten.

”Tätare stad” är ett av vår tids mantra. I önskemålet ligger bland annat en strävan att bereda plats för fler bostäder i centrala lägen och att minimera transportbehoven. Munksjöstaden blir ett tätare område än som är vanligt i Jönköping. Kvarteret Hälsan (Kungsgatan-Fabriksgatan-Lasarettsgatan-Barnarpsgatan) är ett bra exempel på rimlig täthet och jämförbart med den blivande Munksjöstaden. Däremot kan i efterhand konstateras att Kålgården, bortsett från Östra Kajen, med sitt supercentrala läge mer och mer framstår som ett glesbebyggt förortsområde.

Återstår att se vilken arkitektonisk gestaltning som kommer att prägla området. Entreprenör och projektör är redan upphandlade. Byggandet pågår. Förväntningar på något utöver lokal mainstream är höga.

Rullen i områdets södra del ritades av Johan Nyrén på samma summariska sätt som övriga delar av området i det ursprungliga förslaget till dispositionsplan. Det var tänkt som ett landmärke, markerande innerstadens gräns. Sannolikt förväntade även han sig en skulptural bearbetning av idén i slutprojekteringen så som skett med liknande höghus i andra städer i landet. Alternativa utformningar visades för byggherren, men plötsligt blev det bråttom. Det fick bli modernismens plana fasadmönster som cylinder, men med små variationer i fönsterstorlekar. De svagt böljande horisontella linjer som skönjes i fasaden är det enda som ger huset en ringa, men dock förankring i vår tid. Det räcker inte för att ge tillfredsställande verkshöjd.

Utvecklingen av bebyggelsen längs Barnarpsgatans södra del är en byggnadsteknisk utmaning. Den gamla ”banslänten” som höll emot gatan har avlägsnats. Provisoriska spontningsåtgärder skyddar nu mot eventuella skred i väntan på att flervåningsgaragen i betong ska uppföras som voluminösa strävpelare för att hålla både Barnarpsgatan och Vaggerydsgatan på plats. Geologin och geotekniken är förhärskande oroshärdar i projektet. Mot den bakgrunden är det lättare att förstå problemen med att utvidga stranden och förstärka den utan att fyllnadsmassorna ger sig iväg ut i sjön. Enklare kanske att bygga en flytande ö för att tillgodose behovet av rekreationsarealer. Den fortsatta utbyggnaden emotses med stort intresse.

Ingemar Thorsén

Arkitekt SAR/MSA