Hur många det blivit under åren vet hon inte. Kerstin har aldrig räknat dem, för henne är mängden inte intressant.

Profilen: Kerstin Palmér Lager

Ålder: 76 år.

Bor: Jönköping.

Gör: Pensionär, tidigare optiker.

Familj: Tre barn och barnbarn. ..

Profilen: Kerstin Palmér Lager

Ålder: 76 år.

Bor: Jönköping.

Gör: Pensionär, tidigare optiker.

Familj: Tre barn och barnbarn. Hunden Apollo.

Intressen: Dockorna. Det barn och barnbarnen gör.

Läser: En hel del.

Lyssnar på: P4.

Tittar på: Serier.

Favoritmat: Fisk.

Motto: Man ska vara snäll.

Klart är dock att ett hundratal av dem pryder skåp och hyllor i den vackra lägenheten i centrala Jönköping. Och lika många, kanske fler, finns i förråd och nedplockade i lådor.

— Jag var nog en dockflicka som barn. Lekte med dem ganska länge och sydde kläder. Extra roligt var det när jag leka med min fasters docka. Den var något extra och hade så mycket fina kläder och hattar. Det förtroendet, att jag fick hållas med den, tror jag tände mitt intresse, säger Kerstin.

Men det var först som 46-åring hon upptäckte att det går att göra egna dockor. Av en händelse såg hon annonsen om en veckoslutskurs i konsten att gjuta och framställa en porslinsdocka efter antik förebild. Sedan dess är hon definitivt fast.

— Jag träffade likasinnade och det blev fler kurser. Många intressanta och händelserika år följde och jag började så småningom tävla. De första gångerna utan framgång men skam den som ger sig, säger Kerstin och visar på ett antal certifikat och prisrosetter som symboliserar vändningen.

Om de första kurserna handlade om moderna konstnärsdockor lockades Kerstin efter ett tag av en annan inriktning – reproduktioner av tyska och franska dockor, där inte minst målningstekniken passade henne bättre.

— Slutet av 1800-talet var porslinsdockans guldålder. De franska dockorna var först ut men ganska snart fick de konkurrens av de tyska. Fast på den tiden var det främst modedockor som tillverkades. Barnen och babydockorna kom först i början av 1900-talet, berättar Kerstin och visar in i rummet där dockor i olika storlekar, modeller och utförande hälsar besökarna välkomna.

Vackra och med personliga drag, oavsett om det är små bebisar i fullständig babyutstyrsel, vackra sekelskiftsdamer, Harry Potter med trollspö och typiskt runda glasögon eller en modern flicka med stickade kläder.

Annons

Utmärkande är också att allt – från minska lilla sydda handske och till kindernas rosning – är Kerstins egna verk.

När undertecknad okunnigt frågar om hon köper färdiga huvuden blir hon nästan förnärmad. Det här är äkta hantverk! Gjutna i gipsformar av vitt porslin som sedan putsas och bränns. Sedan läggs ansiktsfärgen, jämnt och i rätt nyanser, innan det blir ytterligare en bränning. Först därefter målar Kerstin anletsdragen.

— Kroppen ska sedan ha kläder, ofta lager på lager, och sedan ska det ordnas med alla andra tillbehör, säger Kerstin och visar på skor med små klackar, parasoll, mössor och hattar men också en förtjusande muff sydd i hermelin.

De flesta av Kerstins skapelser är reproduktioner av antika dockor. Då måste man följa ett visst mönster, både när det gäller målning och kläder. Med de moderna dockorna däremot får man göra precis som man vill.

Av modernt snitt är också de tovade dockor som även de bär Kerstins signatur. Vid en söndagsträff i Vänersborg provade hon nåltovning för första gången. Tovade en liten hund och blev helt biten.

— Vid nästa tävling, i England, deltog jag med en tablå föreställande ”Barnjungfru på promenad”. Den gav mig mitt första guld.

I tävlingsgruppen original måste allting vara tillverkat och designat av den tävlande och det, säger Kerstin, ger fritt spelrum för fantasin och får henne att känna sig fri och lycklig.

Lycklig blir också betraktaren av Kerstins Tintin och Kapten Haddock, en lagom galen Jack Sparrow från filmen ”Pirates of the Caribbean” eller Kiss-basisten Gene Simmons med sin blodröda tunga.

— Man måste sticka ut, säger Kerstin för att i nästa mening konstatera att ullen är det mest kreativa materialet att arbeta med.

Det enda arbetsredskapet är nålen. Sedan handlar det om att – utifrån en skiss – packa ullen hårt, få till formerna och göra det snyggt.

Jag har gjort det här för att det har varit roligt. I dag blir det inte lika många nya dockor. Nu handlar det om att ta hand om de gamla dockorna och se till det som behöver fixas. Det är avkopplande.