– Att kultur betyder "odling" säger de tråkiga. Vi som håller på med kultur vet att det är ett ord bestående av två delar, kul, som är roligt, och tur, som i chansen att ta till oss något. Och en resa.

Fakta: Kultur på campus

Varje onsdag fram till den 27 maj bjuder högskolan i Jönköping på en halvtimme gratis kultur t..

Fakta: Kultur på campus

Varje onsdag fram till den 27 maj bjuder högskolan i Jönköping på en halvtimme gratis kultur till lunch.

Högskolan har jobbat fram arrangemanget delvis inspirerat från Universitetet i Umeå som har haft liknade upplägg i sex till sju år enligt projektledaren Lennart Wass.

Platsen är högskolebiblioteket, tiden 12.00 och även icke-studenter är varmt välkomna.

Premiären stod bandet Tre små grisar för, förra veckan.

Under onsdagens lunch, den 11 mars, pratade konstnären Anette Floss med musikern Staffan Hagberg om sin fotoserie "Irrbloss".

Nästa vecka, den 18 mars, är temat text. Då intervjuar Maria Friedner författarkollegan Eva Holmquist, som skriver fantasy.

Så inleder musikern Staffan Hagberg högskolans andra kulturlunch. Bredvid honom på en liten scen sitter Anette Floss, konstnär och fotograf, den ena av två bakom den prisade Butiken i Tenhult och 2012 uttagen till den jurybedömda länssalongen för sina målningar.

På högskolebibliotekets blå tegelväggar har hon nu hängt sin serie "Irrbloss". Det är fotografier av ett barn, en flicka som rör sig melodiskt i de stilla bilderna, i en italiensk gränd "långt efter läggdags". Flickan är helt själv, men verkar inte ensam. Hon är istället fullt upptagen – av sig själv. Men med en stor skillnad mot hur vi brukar vara det.

För hon väntar sig ingen respons. Eller applåder.

Hon showar i eget majestät.

Och det är just det här Anette Floss blev så tagen av.

– Det här är något vi har förlorat. Att vara i vårt eget universum.

Först hörde hon ljuden, en liten person som gjorde hoppsteg. När hon sedan såg flickan i den mörka gränden kopplades först modersinstinkten på, "ska hon verkligen vara ute så här sent, utan någon?" men sedan tittade Anette Floss bara på. Och tog fram kameran.

I fem-tio minuter utförde så tjejen vad som såg ut som en extraföreställning, den som kommer efter att ridån har gått ned.

– Hon var så övertygande i sitt kroppsspråk. Helt inne i sin värld. Vad hörde hon? Tänkte jag. Och framförallt, vad såg hon?

Och var fanns du i detta, som hemlig betraktare?

Annons

– Jag var jättemedveten om att hon inte hörde mig. Och kände inte att jag inkräktade i och med att hon inte såg mig. På ingen av bilderna syns heller hennes ansikte.

Anette Floss hoppas nu att folk känner igen sig i hennes fotografier från tillfället. Att alla någon gång känt sig oövervinnerliga. För visst är flickan liten, men är vi inte alla små inuti?

I en tillvaro där så mycket görs för att det är "varumärkesbyggande" framstod den lilla kroppen i skarp relief.

– Jag kan längta tillbaka till steget före vi blir betraktade. Själva upplevelsen går om intet för så många. Man lägger ut bilder på maten men hinner inte smaka den. Om jag ska göra något måste jag väl ha huvudrollen – åtminstone medan jag gör det?

Egentligen borde vi vara där oftare, menar Anette Floss.

Hur hittar vi tillbaka till det, som vuxna, frågar Staffan Hagberg.

– Genom leken! Att jag är här i dag är för att jag har gått vilse med flit. Tackat ja med litet magont. Kanske är det så man leker som vuxen?

Anette Floss, född 1962 i Jönköping, är självlärd konstnär. Och lär sig hela tiden. När hon målar är det abstrakt. Genom fotografiet har hon tagit målandet ut i naturen, till ett mer "här och nu"-angreppssätt. Hon skulle inte kalla sig fotograf och är heller inte egentligen intresserad av fotografiet, mer av uttrycket.

Att hon tackade ja till att vara en av punkterna på Kultur på campus lunchprogram förvånade henne själv. Men var någonstans ett led i hennes önskan om att också sätta ord på saker och ting. Ge konsten begrepp och livet ramar. Även leken måste ha regler och struktur, det är jätteviktigt, menar Floss. Annars "blir det inget". För alla kanske har en kamera men…

– Du måste ha en medveten tanke med vad du gör.

Och den där stunden när du är du, i dig själv, kan uppstå i det lilla.

– Att gå och hämta brödet själv på morgonen på semestern, ja, det kanske är Stunden, säger Anette Floss.

Att se hennes bilder av flickan i Italien är på riktigt en upplevelse. Att något så till synes enkelt kan röra vid ens inre tyder på att de berättar något fundamentalt.

Kanske längtar vi alla efter att få dansa mer för oss själva. Efter att få spela en roll i våra egna liv.

Utan publik.