Kultur kan vara otäckt, inte minst för barn. Frågan är: Kan vi skydda dem? Förbud är en väg att gå. Rädsla är en annan. Kombinationen är vanlig. Om det är vår egen rädsla för att barnen ska bli rädda eller barnens egen rädsla verkar inte spela någon roll.

Vi förbjuder – för säkerhets skull. Då kommer ingen till skada, eller hur?

Frågan är varför vi är så förtvivlat rädda för att bli rädda.

 Det senaste exemplet är Suzanne Ostens film ”Flickan, mamman och demonerna” som regissören själv riktar till 11-åringar, men som Statens medieråd bestämde bara skulle kunna ses på bio av dem som är 15 år och äldre – ett beslut som bland annat har kallats barnförakt och brist på respekt för barns förmåga att skilja på rätt och fel. Syftet med åldersgränserna är enligt medierådet självt att skydda barn från filmer som kan vara till skada för deras välbefinnande. Det viktigaste av allt är således ett konstant välbefinnande. Att inte utsättas för något obehagligt alls.

Det man inte tar någon hänsyn till är att insikter om andras villkor kan ge välbefinnande. På lång sikt. Att det som skaver också kan göra barnet starkare, människan mer insiktsfull, den vuxne klokare. Och att det förmodligen bidrar till att göra barnet till en mer tolerant vuxen.

Vi lever under olika villkor och det är inget att vara rädd för i sig, det farliga är om vi inte exponeras för det: Det vi inte vet kan vi aldrig göra något åt. Många barn som lever i utsatta familjesituationer är enormt ensamma och för dem kan det vara en tröst att se att de delar svårigheter med andra.

Som tur är har vi ett fungerande system för ifrågasättande. Suzanne Osten valde att överklaga beslutet och fick i onsdags rätt av förvaltningsrätten bland annat med motiveringen att barn har rätt till informationsfrihet.

Annons

Ett annat färskt exempel på rädsla och feghet är Alfons Åberg. Besvärlig? Ja. Läskig? Ibland. Färdig för förbud? Nej. Det tyckte dock Malmö stad som beslutade att sluta visa film på en förskola efter att ett barn hade fått ”ohyggliga mardrömmar” av filmen ”Alfons och odjuret”. Det odjur som hemsöker Alfons på nätterna efter att han har slagit en pojke är uppenbart hans dåliga samvete. En berättelse med sensmoral, men inte en grund för moralpanik. Däremot bör självklart varje barns mardrömmar tas på allvar. Men inte genom förbud och överbeskydd. Hur ska hen då klara av livets vedermödor?

Nu får barnen på förskolan se film igen, men enbart i ”pedagogiskt syfte”. Vad är det? Är inte förskolan ett ställe där man lär sig saker genom lek? Kan inte det underhållande vara pedagogik? Eller leker förskolans personal bara med ord? Sagor, konst, upplevelser – allt ger det uppväxande barnet referensramar och verktyg för att hantera de hinder som väntar i livet. Räkmackan är inte konstant, det kan var och en som varit med ett tag hålla med om.

Ett tredje exempel på samma förmyndarskap är när jag själv ska gå på bio med min 13-åring som inte är intresserad av varken romantiska komedier, opera på bioduk eller tecknade sagor. Samtliga genrer som generellt inte omfattas av medierådets 15-årsgräns. Många av de filmer som vi vill se är spännande och actionfyllda - underhållning med en lutning åt det brutala. Gärna fantasy. Sällan ohanterbart. Men med 15-årsgräns.

Just nu finns det ett par filmer för oss att välja på, men inte sällan ser vi igenom utbudet i SF:s app och konstaterar att det inte finns något alls – allt eventuellt intressant har bedömts vara för farligt. I vissa fall givetvis helt korrekt, men i andra tycks mig ramarna för snäva. Rädslan för stor. Lösningen för oss? Netflix.

Suzanne Osten säger i en intervju till SVT att hon till skillnad från medierådet tycker att själva poängen med konsten är att väcka oro. ”Den ska ställa moraliska och nya frågor som gör att åskådaren skakas. Livet är tufft för alla människor och vi måste öva oss genom historier att överleva även det som är svårt”.

Samma bild har den liberala politikern Fredrik Sjögren i Malmö då han till Sydsvenskan säger om filmförbudet att ”förskolans roll är att förbereda barn för livet. I livet finns svårigheter, mobbning och oro. Det är något förskolan måste diskutera och ta hand om”.

Moralpanik leder helt enkelt till förhastade beslut och är ett ytligt, och förment självgott, förhållningssätt till det som utvecklar oss till tänkande, medkännande och vidsynta medmänniskor. Vi ska således inte skydda våra barn mot kultur utan med kultur. Och självklart har vi som vuxna ett ansvar att skydda dem – mot det som är farligt, men inte från att bli rädda. Hur ska de då lära sig vad de ska akta sig för?

Fotnot: Ostens "Flickan, mamman och demonerna" har biopremiär i Jönköping den 15 april.

LÄS OCKSÅ: Nina Marjavaara om en läsläxa som var för hemsk - eller?