Agne Hamrin berättar att när barnen frågade sin mamma var pappa var, blev svaret: »Pappa är på sammanträde.« Antingen ägde sammanträdet rum i förmaket och matsalen, och då fick förhandlingarna inte störas, eller också var det fråga om ett kommunalt möte, i Rådhuset, på fem minuters gångavstånd, och då visste barnen att pappa skulle komma hem sent.

I den Hamrinska familjen var husandakter viktiga. Efter frukosten kom bibelordet för dagen och bön. Sedan galopp till skolan och ofta för sen ankomst. Då fanns bara ursäkten »pappa skulle läsa«, och »läsa« betydde »läsa Bibeln«.

När bönen bads låg alla familjemedlemmarna på knä. Så hade Josef bestämt, men vid ett tillfälle förblev Agne sittande. Därmed hade han för första gången satt sig upp mot familjeöverhuvudet.

Även när familjen skulle till gudstjänst hölls först husandakt, och den fick inte förkortas. Sedan fick de ofta rusa genom staden, över Vindbron, in på Öster, till Stora Missionshuset.

Agne Hamrin berättar om den sociala skiktning som han upplevde bland kyrkobesökarna i Jönköping. Finast var Kristine kyrka, bland annat därför att en hovpredikant där var kyrkoherde. Dit gick landshövding, hovrättspresident, överste och läroverksrektor. Nästan, men inte riktigt lika fint, var det att gå till Sofia kyrka. Sedan följde – bland de stora kyrkorna – Gamla Missionshuset, som hörde till Missionsförbundet. Dit gick flera grosshandlare, bland dem Felix Hamrin, så småningom statsråd och landshövding. Han gick till Missionshuset med hustru och sju barn. Det ansågs alltså inte riktigt lika fint att gå i Stora Missionshuset, Missionsföreningens och Alliansmissionens tempel, som i Gamla Missionshuset. Å andra sidan kunde de som gick till missionshusen känna att de var mer »gedigna kristna« – de var »frälsta« – jämfört med »de söndagskristna« som gick i Svenska kyrkans kyrkor.

Till sönernas fostran hörde också att regelbundet gå till Ynglingaföreningen, det vill säga KFUM. Det var med Agne Hamrins ord en »generationsmässigt något heterogen förening, enär vi tonårsynglingar som bänkkamrater hade ett stort antal dels gråhåriga, dels flintskalliga ynglingar«.

Hur var Josef Hamrin som far? Vi kan lyssna på några vittnesbörd av två av sönerna, samtidigt som vi måste vara medvetna om att ett par av omdömena har officiös prägel. Agne Hamrin skrev på faderns dödsdag en minnesruna för Jönköpings-Posten och hade då en timme och tjugo minuter på sig före pressläggningen. Han talar om fadern som den starka klippa, vilken stod fast när livets stormar rasade, som den trofaste beskyddaren av en familj, vilken med respekt och vördnad och kärlek samlade sig omkring husfadern, som den hängivet älskade maken och den tuktande, men gode och uppoffrande fadern. Rika, varma, välsignade år av familjelycka. […] Men tack framför allt min far för den grund som Du tillsammans med mor lade åt oss, mina syskon och mig, till att bygga våra liv uppåt!

 

När Agne Hamrin 45 år senare skrev sina memoarer var det inte längre med tacksamhet som han mindes faderns sista stunder, utan i stället erinrade han sig scenen med ett »fysiologiskt« obehag. Men han talar också i memoarerna om den »uppfostran som min far i så hög grad satte sin personliga prägel på – sträng, patriarkalisk, men för den skull icke i avsaknad av värme, ja kärlek.«

Yngve Hamrin skrev i ett jubileumsnummer för Jönköpings-Posten 21 år efter faderns död att han givit åt sonens tanke och håg en bestämd inriktning och ett säkert ankarfäste. Josef Hamrin, öm och vek inåt, i den slutna familjekretsen, stridbar och stark utåt, i tidningspolemiken, i andra fejder – sådan var han. Han hade ett hemligt vapen: bönen. Jag vet, att han, bokstavligt talat, gick sin väg på Jönköpings gator bedjande fram, till och från tyngande arbetsuppgifter.

 

Annons

När man idag läser brev från Josef till sönerna framträder en kärv attityd. Det är mycket som ska åtgärdas, och fadern framhåller både vad som ska göras och hur det ska göras. Breven från mor Beda har en helt annan ton. De överflödar av kärlek och omtanke. Hon kallar också familjefadern »paps«.

Paradis för barnen var Josefs och Felix mors släktgårdar i Mönsterås, Kronobäck och Stubbemåla. På vintern 1940 köpte Agne Hamrin ett ställe i bygden, i Ödängla, och då var det lockelsen från barndomens somrars idyll som avgjorde. Där fanns växthus och trädgårdsland och till och med en klosterruin, och så fanns där en ponny och många lekkamrater. Där umgicks familjen med släkten Cedergren men också med farbror Felix och faster Lizzie och deras sju barn.

Tidigt fick barnen göra insatser för Jönköpings-Posten. Det fanns under världskriget ett stort sug efter nyheter. Dock var det svårt för tidningen att tillmötesgå detta behov på söndagar, då tidningen inte utkom, men telegram sattes upp på »depeschlådor« i tidningens spridningsområde, och de båda pojkarna Carl-Olof och Agne, cirka 12 och 10 år gamla, fick ringa meddelanden till lokalredaktörerna i Gislaved, Skillingaryd, Vetlanda och Värnamo. De världshistoriskt intressanta namnen fick bokstaveras: Sarajevo – Sigurd, Adam, Robert, Adam, Johan, Erik, Viktor, Olof.

Senare fick barnen hjälpa till med att »tvätta« manuskripten.

Ytterligare något senare – i världskrigets slutskede, när spanska sjukan härjat också i Halls bolag – arbetade storasyster Greta, då cirka 17 år gammal, på Halls förlag.

Jönköping har länge varit en konservativ skolstad. Först 1924 antogs kvinnliga elever vid läroverkets gymnasium. Det kom att innebära att Greta inte tog studentexamen. Men hon blev både sjuksköterska och socionom. Under en kort tid, i början av 1930-talet, var hon gift med en läkare, Arvid Lundquist. Så småningom blev hon rektor vid Svenska Socialvårdsförbundets utbildningsinstitut. Hon kunde ta ställning vid syskontvister, och hon var under en tid suppleant i Halls bolags styrelse.

De övriga barnen tog studentexamen. Av de tre med inriktning mot tidningsvärlden tog Carl-Olof studentexamen 1923, Agne 1924 och Yngve 1926. Från gymnasiestudierna kan nämnas att Agne Hamrin hade Harald Hagendahl i latin. Denne skrev en berömd lärobok i ämnet, Lingua latina, och han blev så småningom professor i latin i Göteborg. När Agne Hamrin som »medelhavskorrespondent« ser tillbaka på vältalare han mött, nämner han i första hand Hagendahl. Han var den person som gjorde Agne medveten om att talandet kan vara en skön konst. Skolkamrat med Agne var Alf Henrikson. Dessa två har i hög grad till svenska folket kunnat förmedla sin kärlek till Rom och den klassiska tiden; på det sättet har de också burit vittne om vad en enskild lärare kan betyda som inspiratör. För övrigt kan ytterligare en av Agnes skolkamrater nämnas, Gerhard Bendz, så småningom professor i latin och en av »de lärde i Lund«.

Carl-Olof Hamrin inskrevs vid Lunds universitet våren 1925. Redan efter drygt ett och ett halvt år kunde han ta ut sin fil. kand.-examen. Han började med att läsa filosofi och tog där ett betyg (20 poäng). Lärare var en av universitetets främsta professorer, Hans Larsson. Sedan fortsatte han med statistik, där han också tog ett betyg, för docenten, sedermera professorn, Sven Wicksell, främst befolkningsstatistiker. Tredje ämnet var statskunskap; där blev det två betyg för docenten Arthur Thomson. Denne var inte så känd som akademisk lärare, men som chef för Arbetslöshetskommissionen, universitetskansler och landshövding var han en av 1900-talets främsta svenska ämbetsmän. Han förenade svensk ämbetsmannatradition med sympatier för den allt starkare socialdemokratin. Även i det fjärde ämnet, nationalekonomi, tog Carl-Olof Hamrin två betyg. Här var läraren professor Emil Sommarin, som i sin ungdom varit politiskt radikal.

Carl-Olof var aktiv i SSUH i Lund. I syskonkretsen framträder han som den som ska lösa problem. Praktiska och ekonomiska uppgifter läggs på honom. Även för äldre släktingar är han problemlösare.

Agne Hamrin var student i Lund ännu något kortare tid. Han inskrevs i oktober 1925 och tog ut sin fil. kand.-examen i mars 1927. Även han började med att ta ett betyg i filosofi för Hans Larsson, fortsatte med två betyg i statistik för Sven Wicksell, sedan ett betyg i nationalekonomi för Sommarin. Det sista ämnet var religionshistoria. Där blev det två betyg för docenten, sedermera professorn, Efraim Briem. I sina memoarer skriver Agne att hans huvudämne var religionshistoria, och där ville han doktorera, men han hade inte sittfläsk nog till att göra detta.

Yngve Hamrin kom till Lund efter det att de två andra bröderna hade lämnat universitetet. I november 1928 inskrevs han, och han tog ut sin examen ett och ett halvt år senare. Liksom mellanbrodern Agne tog han två betyg i religionshistoria, sedan också två betyg i nationalekonomi, ett betyg i statskunskap och ett i statistik. Den ende nye examinatorn var den tillförordnade professorn Thermænius i statskunskap.

Ett par brev i januari 1930 (19/1 och 21/1) till storebror Carl-Olof vittnar om en svår kris för Yngve. Han har just rest till Lund från Jönköping men trivs inte alls. Tidigare har han talat om att ta en licentiatexamen i statskunskap för att komma till folkhögskola eller bibliotek, men nu har han kastat sin uppsats i statskunskap. Han skriver att varje månad i Lund är bortkastade pengar och bortkastad tid. Han vill bli journalist och har bara band till hemmet. Carl-Olof sägs vara den som har störst förutsättningar att komma Yngve till hjälp, och det är klart att Yngve vill att Carl-Olof ska ta upp frågan med fadern, vilket han också gjorde. Mot bakgrund av den senare djupa klyftan mellan Yngve och Carl-Olof är det intressant att se med vilket förtroende Yngve här närmar sig sin storebror.

Fortsättning följer...