Ytterligare två möten ägde rum i Brahesalen i april 1952. Den 18 april talade John Söderlund, transportarbetare från Norrköping, biskop Bengt Jonzon från Luleå och Joel Kullgren, generalsekreterare i De kristna samfundens nykterhetsrörelse. Budskapet var »Förvandlade människor skapa en bättre värld«. Överlärare Hjalmar Bjurulf framhöll att MRA ville lära ut en sann demokrati (19/4 och 25/4 1952).

Vid det tredje MRA-mötet talade professor Robert Kristensson från KTH. Han menade att tron måste prövas efter en praktisk handlingslinje. Även lärarinnan Elisabeth Börrisson, Smålands Taberg, talade, liksom löjtnant Per Sillén, den sistnämnde om andan inom krigsmakten. Vid tillfället förekom också en estradintervju med försäkringsmannen, höjdhopparen och folkpartipolitikern Ragnar Björk, och musikdirektör Torsten Hägg spelade (29/4 1952).

I början av sommaren brukade uppmärksamhet ägnas Frank Buchman. Så skedde också 1952. Buchman fyllde 74 år, och budskapet var att världen behövde moralisk upprustning. Vi stod nu enligt Buchman mitt uppe i vår civilisations sammanbrott; det rådde krig i hemmet, krig i industrien och krig mellan nationerna (17/6 1952).

Margit Wohlin tillhörde de trogna i MRA-lägret. Hon skrev om det klasslösa samhället och lyfte fram ett MRA-möte som ägt rum i Saltsjöbaden (26/9 1952).

Senare under hösten for riksdagsman Axel Gustafsson till Caux, till en industrikonferens med 1 492 deltagare. Gustafsson var mycket positiv. Det gällde att skapa ett nytt slags relationer mellan företagsledare och anställda. Dessutom var MRA enligt Gustafsson ett bålverk mot kommunismen (7/11, 8/11 och 10/11 1952).

I början av juni 1953 berättade Yngve Hamrin i Jönköpings-Posten om sitt omvälvande möte med Frank Buchman, nu 75 år, vid ett house-party i danska Ollerup 1936 (4/6 1953).

Under våren 1954 skrev Svenska Morgonbladet om MRA. Jönköpings-Postens kommentar var att sann, levande kristendom kan uppträda i många former. MRA var en av dessa (9/4 1954). I början av sommaren framfördes vittnesmål om MRA:s betydelse, både från Afrika och från Asien. En man från Sydafrika vittnade om hur han befriats från hatet mot de vita (10/6 1954). En läsare kunde möjligen tycka att det skulle ha varit ändå bättre om MRA medverkat till att avskaffa apartheid i landet. Under hösten föreslog Jönköpings-Posten att Frank Buchman skulle få Nobels fredspris (9/10 1954).

Under sommaren 1955 anordnade Jönköpings-Posten en bussresa till Ullevi, för att många skulle kunna få lyssna till Billy Graham. Göteborgs borgmästare talade vid tillfället inte i första hand om moralisk upprustning, men han såg tecken på moralisk upplösning och pekade på behovet av andlig förnyelse (6/7 1955). Strax efteråt beskrevs hur en MRA-grupp mottagits i Japans parlament (9/7 1955). I augusti skrev Gösta Fridemar om att Sven Stolpe fyllde 50 år. Han lyfte fram romanen Kopparsmeden Alexander från Oxfordtiden men omtalade att författaren sedan blivit katolik. Konklusionen blev att man måste respektera hans livsinställning (23/8 1955).

I november prisade Jönköpings-Posten högerriksdagsmannen James Dickson, som i riksdagen presenterat en MRA-delegation, omfattande 300 man från 28 nationer. JP skrev att de materiella intressena onekligen brett ut sig bland vårt folk på bekostnad av de andliga. »Tillbaka till Gud«, borde bli mottot för vårt folk. Tidningen framhöll att MRA gick fram sin speciella väg och att dess bidrag förvisso förtjänade att uppmärksammas. Strax därefter restes frågan: »Vad är MRA?«, och Gösta Daninge, redaktör vid Kyrkans Tidning, gav en mycket positiv bild som svar (8/11 och 12/11 1955).

I kamp för helvetestron

Även utan MRA-budskap kunde alternativen framställas som antingen kristendom eller gudlös kommunism (22/9 1951). Strax tidigare hade missionsförbundspastorn Henry Norin skrivit att många trodde att den nuvarande civilisationen höll på att störta samman. Botemedlet fanns i Jesu evangelium (19/9 1951). När rapportering skedde från Kina syntes det klart att här stod mot varandra »kommunism kontra kristen tro« (14/12 1951). Även den kristna deckarförfattaren Dorothy Sayers åberopades som vittne. Nu var det enligt henne en strid på liv och död mellan kristna och hedningar (17/12 1951). En variant på det återkommande temat var att muhammedanismen jämte kommunismen var kristendomens största fiende, och missionssekreterare Arvid Almquist, Alliansmissionen, bad till Gud att svenskar skulle inse sin plikt och omvända muhammedaner (11/11 1954).

Ofta var det en mörk bild som tecknades. Inför pingsten 1951 skrev JP att under den gångna vintern hade det varit ett andligt uppvaknande, men i stort sett bredde den andliga torkan ut sig (12/5 1951). Den 11 februari 1953 skrev kyrkoherde Ernst Sandgren att det fanns tecken på en ny vår för kyrkan; dock blev summeringen vid årets slut att sekulariseringen tilltog (31/12 1953). Dessförinnan hade Jönköpings-Posten hänvisat till Arnold Toynbee, som skrivit om vår tids avgudar, nämligen stat, maskin och vetenskap. Han hade framhållit att det behövdes en andlig pånyttfödelse (2/4 1953).

Av intresse är att JP polemiserade mot Dagens Nyheter, när DN talade om en avkristning i landet (8/3 1955), men en månad senare skrev baptistpastorn Arvid Svärd om en tilltagande gudlöshet i Sverige (13/4 1955).

Det var ingen utslätad kristendom som Jönköpings-Posten försvarade. Gentemot Dagens Nyheter argumenterade tidningen för att de eviga straffen existerade (16/8 1951). Jönköpings-Posten och DN var de stora motståndarna i kampen om helvetets existens. JP angrep DN för att tidningen på »ett raljant sätt« behandlade kyrkans helveteslära (7/7 och 4/8 1953). Bertil Nordenstig, som var en intellektuell pastor i Missionsförbundet, gav visst understöd och skrev att efter döden var förtappelsen möjlig, och Albert Granmo, kantor i Svenarum, menade att det skulle vara fel att i skolundervisningen förneka helvetet (6/8 och 15/9 1953). Dessförinnan hade JP skrivit att DN ville komma åt hela det kristna problemkomplexet (15/8 1953). En ny variant på diskussionen med Herbert Tingsten och Dagens Nyheter var frågan om Gud ledde historien, vilket var JP:s uppfattning (5/9 1953).

Ytterligare ett frontavsnitt i kampen mellan Jönköpings-Posten och Tingsten/DN öppnades under våren 1954. Herbert Tingsten hade hållit vårtal till Stockholms studenter och då satt den världsliga humanismen före den kristna. JP skrev att sann evangelisk kristendom aldrig hade lånat sig till förföljelse av oliktänkande (3/5 1954). Ett par månader senare försvarade tidningen de kristna under nazisttiden. Det skedde i polemik gentemot Smålands Folkblad (6/7 1954). Men plötsligt kunde Tingsten skriva något om kristendomens positiva betydelse, och då tog Jönköpings-Posten tacksamt upp det i en ledare (15/3 1955).

Frontfiguren vid sidan om Tingsten var Ingmar Hedenius, och JP hade en ledare mot dennes tal om kristen »kvalterrorism« (4/9 1954). Fyra år tidigare hade JP gjort sin summering av Hedeniusdebatten och kommit fram till att Hedenius inte var farlig för kristen tro. Man kunde enligt JP inte komma kristendomen till livs på filosofisk väg (28/7 1951).

Rektor Bernhard J:son Ernestam framhöll att väckelsekristendomens betydelse i samhällslivet aldrig skulle öka genom anpassning efter »denna världens väsende« (5/8 1955). JP hade tidigare skrivit om väckelsen som melodin som inte fick tappas bort (29/10 1952).

Under den stora folkväckelsens tid fanns ofta en motsättning mellan Svenska kyrkan och frikyrkorörelsen. Den hade i huvudsak tonat bort i mitten av 1900-talet. Jönköpings båda kyrkoherdar Olof Thulin och Yngve Bredin var flitiga medarbetare i Jönköpings-Posten. År 1952 blev det lättare att gå ur Svenska kyrkan. Folkhögskolerektorn och pastorn i Alliansmissionen Bernhard Toftgård deklarerade i JP att han skulle stanna kvar i Svenska kyrkan, och Manne Zettergren, distriktsföreståndare i Missionsförbundet, skrev att han hade respekt för Svenska kyrkan som trossamfund (9/1 och 7/2 1952).

Så inträffade en händelse som allvarligt skadade Kyrkans moraliska auktoritet, nämligen Helanderaffären. Den 21 oktober 1952 stod det i Jönköpings-Posten att det förekom anonyma brev i samband med biskopsvalet i Strängnäs. Den 5 augusti 1953 kallades det hela för Helanderaffären, och den sades vara en mara för Kyrkan. I november följde rättegången, och Yngve Hamrin var själv på plats och följde vad som i en ledare kallades för »Sorgespelet i Uppsala«. Rättegången ledde till att biskop Helander fälldes och avsattes från biskopsämbetet. JP kommenterade det hela upprepade gånger på ledarplats (16/11 1953; också 7/11, 20/11, 21/11, 22/12 och 23/12 1953).

Jönköpings-Postens i huvudsak negativa inställning till katolska kyrkan bestod. Den kompletterades nu med en mycket kritisk inställning till högkyrklighet inom Svenska kyrkan. Den 10 oktober 1951 hade tidningen en ledare mot vad man kallade »de romersk-katolska svärmerier som några – främst yngre – präster tillåta sig«. Mycket bättre var då kyrkoherden i Karlskrona Gunnar Olén, som talade i Betlehemskyrkan, »På väckelsens linje« (30/10 1951). JP återkom till ämnet och nämnde att biskopsmötet skulle utöver ärendet om kvinnliga präster ta upp frågan om »de tilltagande romerska tendenserna, i synnerhet bland vissa yngre präster«. JP framhöll att det inte var lämpligt med elevation, det vill säga att prästen i samband med nattvarden lyfte upp vinet och brödet efter invigningen. Dessutom borde inte prästen ställas i någon särklass (25/1, 1/2 och 31/3 1952). Samtidigt användes oerhört starka ord mot den katolska kyrkan. Tidningen talade om den för svenskt kynne »så i grunden väsensfrämmande och motbjudande [– – –] romkyrkan och dess metoder« och att denna kyrka hade en »frihetsförkvävande, intolerant och känslokall inställning«, där den hade makten. Kyrkoherde Ernst Sandgren skrev om en katolsk fara. Flera svenskar konverterade; här nämndes Sven Stolpe, Olof Molander, Anna-Lenah Elgström och Ingegerd Stadener. Kryptokatolicismen gjorde sig dessutom bred i våra socknar, och Sandgren tog till latinet: »Videant consules« – må konsulerna se till att staten inte tager skada (26/3 och 1/4 1952).

Fortsättning följer...