"Skärvan i bergets natt" är Odenstens nionde bok, sedan han fick sitt genombrott 1981 med debutromanen "Gheel". Nu har han skrivit en mytisk saga, som lånat motiv från vår nordiska förhistoria. Den handlar om krig, där ingen segrar men många dör. Och en människovärld som hotas av undergång.

Om boken

"Skärvan i bergets natt“

Per Odensten

Norstedts

Om boken

"Skärvan i bergets natt“

Per Odensten

Norstedts

Yggdrasil, "Det Väldiga Trädet", skälver "av fruktan för det som skulle komma". Med den påminnelsen om Ragnarök som väntar, anslår författaren tonen i sin nya bok. Han hämtar motiv från de nordiska gudasagorna. Den Högste, Mannen, Han – författaren undviker att använda namnet Oden, det finns ju i hans eget namn – är den allsmäktige som styr över tid och rum. Han skickar ut sina korpar Tanken och Minnet (Hugin och Mumin i förebilden) för att skaffa kunskap och håller sig med en Rådgivare och en Stab av höga män.

Världen är hotad

Men den värld han regerar över är hotad. Ondskan härjar i naturen, jordskakningar, torka, orkaner och översvämningar, men framför allt i "människokrigen". Och Han ser som sin uppgift att bekämpa de fiender som tränger på vid gränserna, "så att varandet kunde fortgå och stå emot Förstörelsemakternas angrepp". Han mobiliserar sina trupper till krig mot de onda. Men motståndet blir hårt, man tvingas forcera både den mörka skogen och "fimbulvinterns" istid. "Livsförintelsens alla demoner" tränger in även i de egna leden och hotar med "Världskroppens sönderfall".

Korparna börjar tala förnuft med Mannen. Det krig Han för riskerar förintelse även bland Hans eget folk. Ska man kämpa mot kriget får man inte föra krig själv, säger Korpen. "Den Högste teg då under en lång, märkbart isande, tystnad."

Pacifisten ställer sitt teodicéproblem. En förnuftets gud som börjar tvivla på sin egen förmåga kan inte överleva. Han försvinner i dimman och lämnar människorna att forma sitt eget öde.

Då fokuserar berättelsen på Eske och Bente, de två som är rätt ensamma om att få del av läsarens inlevelse. Eske, eller Bengeten som han kallades när han fick tjänst som passopp åt Mannen, finner sin Bente bland kökspersonalen vid hovet. Deras kärlek resulterar i en son och de lever sitt eget liv, när mytens gudar och jättar har förgjort varandra i slutstriden. Det är berättelsens positiva sensmoral.

Fantasin flödar

Per Odenstens saga målar upp en grym och hotfull värld. Men den är skriven på en njutbar svenska, som stilistiskt ibland ligger nära talspråket, ibland får poetiska kvaliteter. Själva myten växlar mellan det jordnära med vaga historiska referenser och det övernaturliga. Fantasin flödar, det händer någon gång att man tröttnar på den. Men här finns också humor och satiriska inslag, exempelvis när hovlivet i Den Högstes borg skildras.

Att asarna hade mänskliga egenskaper, som otrohet, svartsjuka och egenkärlek känner vi till från sagorna. Men en gud som börjar tvivla på sin egen makt har i längden ingen möjlighet att överleva. Därför går det som det går. Bland människor är det kärleken som bevarar livet. "Skärvan i bergets natt"?

Läs gärna Odenstens saga, och översätt den till vår egen tid! Du finner säkert paralleller.