Så, ska du till Bokmässan? Frågan dyker upp varje år. Samma känsla, varje gång. En klump i magen över att behöva träffa så många kollegor och vänner. Som kanske har kritiserat dig, eller som du känner beundran - eller avundsjuka - för.

Och, samtidigt: något pirrigt. Att något öppnar sig. Jag gillar det, av samma anledning som jag gärna åker på konstmässor, och liknande platser där folk med samma intresse från hela världen samlas. Jag antar att det är samma sak för människor inom andra branscher. Större konferenser, kongresser, festivaler.

Som på den stora konstbiennalen i Venedig, där jag var under öppningsveckan i våras. Jag kollade ner på mobilen för att läsa ett sms och så såg jag upp. Där stod Marina Abramović, en av världens just nu mest kända konstnärer. Bara någon meter från mig. Jag är egentligen inte så brydd över kändisar. Men det kändes ändå magiskt. Att vi delade fysiskt utrymme, hon som jag beundrat så länge.

Möjligheten, att vad som helst kan hända vilken sekund som helst.

Det finns något beroendeframkallande över det. Jag har hört samma sak från andra som åker på stora festivaler. Den liksom vibrerande energin över hela fältet, där alla samlas redo för nya intryck, nya möten. Öppna för världen.

Hatkärlek

Men. Det finns också en hatkärlek till Bokmässan. Vågar jag möta mina vänner - och, kanske, fiender - i det lilla landet Sverige, med den ännu mindre kulturvärlden? Det är lätt att förakta andra, som liknar en själv. Av rent och skärt självhat, som jag tror att de flesta av oss bär på av något slag.

De ambivalenta känslorna inför Bokmässan ställs på sin spets nu, när det varit diskussioner om vilka som får vara med på Bokmässan. Främlingsfientliga krafter och nazister, eller ska det vara en säker plats för människor som inte hatar minoriteter?

Jag tillhör nog dem som önskar mig att Bokmässan ska stå för just det som jag ser är en grundläggande del av det bra litteratur och media ska stå för: yttrandefrihet. Därför blir det motsägelsefullt för mig att ge utrymme och framför allt legitimitet åt dem som helst av allt vill tysta mig. Jag säger inte att de inte ska få tycka vad de vill. Kanske bara inte exakt på den platsen, där andra värden premieras.

Det är lite som komikern Chris Rock brukar skoja om: du kan skoja om vad du vill. Bara det är roligt. Så tycker jag här. Du kan uttrycka vilka tankar du vill. Bara det är rimligt, i förhållande till sammanhanget.

Alternativ mässa

Nu är det ju ordnat så fint, att jag inte nödvändigtvis behöver bestämma mig för om jag ska - eller inte ska - åka till Göteborg för Bokmässan. Ett gäng kloka människor har nämligen startat upp en alternativ bokmässa Scener & samtal, där en massa bra författare kommer hålla i uppläsningar och samtal.

Med så bra lineup behöver jag inte ens gå till vanliga Bokmässan, som känns ganska handlingsförlamad i förhållande till det här fräscha stjärnskottet.

Jag har ännu inte bestämt mig helt hur jag ska göra. Men, jag tänker att det är ju just det här som är så coolt med demokrati. Att folk får göra som de vill. Men det innebär också att människor kan reagera som de vill på dina beslut. Bestämmer du dig för att välkomna in nazister? Tja, då får du också räkna med att tappa besökare, som inte tycker det är en bra idé.

Så, och du får skörda. Ha det så kul med rasisterna.