Den 3 december 1934 avled Josef Hamrin. Han hade kommit som medarbetare till Jönköpings-Posten 1893. Från 1910 var han chefredaktör och ansvarig utgivare för JP och dessutom vd för moderbolaget, Halls. År 1921 blev han också ordförande för detta bolag.

Alltsedan Jönköpings-Postens tillkomst 1864 fanns en nära koppling mellan tidningen och den pietistiska väckelsen i bygden. Särskilt nära stod JP Jönköpings missionsförening, från 1920 Svenska alliansmissionen, men tidningen skrev också utförligt och positivt om Svenska missionsförbundet, Frälsningsarmén, baptisterna, metodisterna, pingströrelsen och andra. Verksamheten ute i orterna lyftes fram, man skrev från de olika missionsfälten i främmande världsdelar, och flera pastorer medverkade som skribenter.

Lika intensivt som Jönköpings-Posten kämpade för den kristna tron och för en religiös väckelse, lika intensivt stred man mot spriten och mot alkoholen över huvud taget. I 1922 års folkomröstningskampanj om totalförbud mot alkohol kämpade inget tidningsorgan mer energiskt för förbud än JP. Nej-linjen segrade visserligen i Sverige, men i JP:s spridningsområde var majoriteten för förbud mycket stor.

Partipolitiskt var Jönköpings-Posten länge en särling. Flertalet tidningar med anknytning till väckelserörelse och nykterhetsrörelse var frisinnade och stödde Carl Gustaf Ekmans parti efter partisprängningen 1923. JP var i stället språkrör för ett regionalt parti, Jönköpings läns valmansförening som existerade från 1905 till 1934. Partiet hade i huvudsak en konservativ karaktär. I kampen mellan Karl Staaff och Arvid Lindman hade partiet liksom JP varit på den senares linje. På motsvarande sätt stödde partiet och tidningen Hjalmar Hammarskjöld 1914 och åren därefter. I sakfrågor var partiet mer försvarsvänligt än de frisinnade. Dessutom markerades än mer avståndet till socialdemokraterna. Särskilt lyftes fram att partiet, eller åtminstone delar av det, var kristendomsfientligt. Men alliansen med högern var inte total. Man hade olika uppfattningar i alkoholfrågan, vilket särskilt kom fram på det lokala planet. »Sprithögern« kunde vara en benämning på de konservativa.

Under 1920-talet arbetade Josef Hamrin och Jönköpings-Posten för en bredare samling i mitten i svensk politik. En sådan blev möjlig efter det att Ekman 1932 lämnat ledningen för det frisinnade partiet. År 1934 slogs det frisinnade och det liberala partiet samman, och folkpartiet bildades. Jönkö-pings läns valmansförening deltog i sammanslagningen och cirka 8 000 röster kunde härigenom överföras till folkpartiet, som fick en stark ställning i Jönköpings län. Valmansföreningens representanter medverkade också till att det nya partiet fick en mer kristlig kraktär. Detta kom till uttryck i programmet, där en punkt löd:

 

Respekten för andliga, religiösa och etiska värden måste upprätthållas, så att den allvarliga livssyn som hör till vårt folks värdefullaste arv och som i den kristna kulturen har sitt starkaste fäste, bevaras och vidgas.

 

Jönköpings-Posten bevakade livet i bygderna väl och gav familjenyheter stor plats. Efter hand kom nya områden med i tidningen. Idrottsnyheter blev viktiga från 1928. Däremot fanns knappast något i tidningen om världsliga nöjen, absolut inget om film, och inga bioannonser fanns.

Utgivare av Jönköpings-Posten var H. Halls Boktryckeri AB. Namnet knyter an till grundaren av tidningen, Herman Hall. Han var en man gripen av väckelserörelsen, entreprenör och startare av företag. Hans ekonomiska handlag var dock bristfälligt, och när han inte längre kunde driva företaget bildades 1874 Halls bolag med stark förankring i Jönköpings missionsförening. Till Halls arv hörde också Svenska Posten med ursprung i Stockholm men flyttad till Jönköping.

Flera tidningar utgavs i staden och spreds i bygden. Där var den socialdemokratiska Smålands Folkblad, högertidningen Smålands Allehanda, bondeförbundsorganet Smålandsbygdens Tidning, och så fanns Jönköpings Läns Tidning sedan 1909. Den sistnämnda var en frisinnad tidning som startats i opposition mot Jönköpings-Posten, och dess existensberättigande blev ringa när både den och JP blev organ för folkpartiet. Jönköpings-Posten var den i fråga om upplaga och annonser ledande tidningen i bygden. Den var en eftermiddagstidning och kom ut alla vardagar. Första sidan innehöll annonser, bland annat många dödsannonser, vilket gav ett dystert intryck.

Josef Hamrin var en energisk och framgångsrik tidningsmakare. Han nöjde sig inte med tidningen. År 1930 skapade han i Halls bolags nya hus vid Kapellgatan den alkoholfria restaurangen Mäster Gudmunds källare. Samma år tillkom Halls hotell, också alkoholfritt och med kristlig prägel.

Trots det omfattande arbetet med tidningen och Halls bolag räckte Josef Hamrins krafter till mycket mer. Han hade en ledande befattning i Jönköpings missionsförening/Svenska alliansmissionen. Han var aktiv i nykterhetsrörelsen, han var den drivande i Jönköpings läns valmansförening, och han ägnade stor kraft åt kommunalpolitiken. Bland annat var han ledamot av Jönköpings drätselkammare.

Annons

Sedan år 1900 var Josef Hamrin gift med Beda. De hade sex barn, alla av större eller mindre betydelse för Jönköpings-Posten. I denna framställning får de – liksom några andra framträdande gestalter – kortfattade personporträtt. Äldst var Greta, både sjuksköterska och socionom. Så småningom blev hon rektor vid Svenska Socialvårdsförbundets utbildningsinstitut.

Nummer två i åldersordning var Carl-Olof, en av denna boks huvudpersoner. Han satt med i Halls bolags styrelse och hade huvudsakligen administrativa uppgifter. Vid faderns frånfälle var Carl-Olof inte gift men han var förlovad med sjuksköterskan Jenny (Jenz) Johansson.

Därefter följde Agne. Han hade tidigt börjat skriva reportage för Jönköpings-Posten men hade lämnat staden 1931 och förde ett kringflackande liv i Europa. Han skrev för JP men även för andra tidningar. Han var förlovad med den tyska skådespelerskan Grete Müllermeister.

Nummer fyra i syskonskaran var Yngve, den andre av framställningens huvudpersoner. Han hade tagit en fil. kand.-examen i Lund och var en flitig medarbetare i Jönköpings-Posten från våren 1930.

Den andra flickan bland syskonen var Barbro. Också hon tog en fil. kandexamen i Lund. Hon var vid faderns bortgång förlovad med teologen Sven Hultman.

Yngst bland syskonen var Bengt. Han ägnade sig åt medicinska studier och blev så småningom överläkare i Växjö men kom ändå att under en period vara ordförande i Halls bolags styrelse.

Josef Hamrin hade från en ringa början skapat sig en inflytelserik position i Jönköping och södra Vätterbygden. Han var dock inte den Hamrinare som var mest känd i Sverige. Det var den yngre brodern Felix, som i motsats till Josef gjorde en rikskarriär. Han kom in i riksdagen 1911, blev så småningom handelsminister och ännu senare finansminister. Vid C. G. Ekmans avgång 1932 blev Felix Hamrin för en dryg månad statsminister. Stundom hade det varit hårda motsättningar mellan de båda bröderna. Större delen av deras politiskt verksamma tid hade de representerat olika partier. Felix var representant för de frisinnade men blev också han folkpartist 1934. De var med i olika kristna samfund, Felix i Missionsförbundet, och de hade stått på var sin sida i början av seklet i en kamp om makten över Jönköpings-Posten. Men en förtrolighet mellan bröderna hade dock bevarats, vilket framgår av brev från Felix till brodern när situationen som finansminister var som mest besvärlig 1932. År 1934 lämnade Felix Hamrin den mest aktiva politiken och blev landshövding i Jönköpings län, men han avled inte långt efter brodern, 1937.

Felix Hamrin var gift med Lizzie. De hade sju barn, av vilka flera var politiskt aktiva. Ruth Hamrin-Thorell, född 1903, var journalist och blev ledamot av riksdagens första kammare. Hon var representant för Stockholms och Uppsala län 1955–1970 och satt sedan i enkammarriksdagen till 1973. Charles Hamrin, född 1905, var aktiv folkpartist och gjorde sin mest uppmärksammade insats hösten 1934, då han var en av de tre män som åkte ut till golfbanan och såg till att Bertil Ohlin blev ordförande i folkpartiets ungdomsförbund. Jessie, född 1906, påbörjade en internationell karriär, gifte sig med Manne Ståhl, redaktör på Svenska Morgonbladet, därefter och framför allt på Karlstads-Tidningen. Ståhl satt i andra kammaren för folkpartiet 1945–1968. Mac Hamrin, född 1910, blev så småningom överlantmätare i Kalmar och ledamot av riksdagens andra kammare för folkpartiet 1957–1958 och 1961–1968. Sedan satt han i enkammarriksdagen till 1973.

Om man tillägger att Yngve Hamrin var riksdagsledamot 1953–1969, framgår att familjen Hamrin var synnerligen välrepresenterad i tvåkammarriksdagens slutskede.

 

Josef Hamrins tid vid Jönköpings-Posten var mycket lång, 41 år. Mycket snabbt blev han viktig för tidningen, och efter hand satte han helt sin prägel på den. Epoken har skildrats i volymen Familjen Hamrin och Jönköpings-Posten. De första 41 åren (2010). Även den andra generationens epok blev långvarig, 36 år, till Yngve Hamrins bortgång 1969 och Carl-Olof Hamrins frånfälle följande år. Också generation tre, med Christina Hamrin och Stig Fredriksson i ledningen, omfattar många år, till år 2007, då deras dotter Lovisa Hamrin blev vd för Herenco, Jönköpings-Postens nya moderbolag.

Nu är det fråga om andra generationens tid, och därmed ger sig tidsgränserna ganska naturligt: från de sista dagarna år 1934 till sommaren 1970.

Det främsta källmaterialet är givetvis Jönköpings-Posten själv, en mycket stor källa som finns på Lunds universitetsbibliotek.

Vad skall man i detta stora material intressera sig för? Jag har valt att främst se på de opinionsbildande inslagen, det vill säga ledande artiklar och kulturartiklar samt debattartiklar på samma sida i tidningen som ledarartiklarna. Det hindrar inte att jag har sneglat också mot annat som satt sin prägel på tidningen, till exempel utformningen av första sidan, annonsers karaktär, idrottsnyheter och arten av följetonger.

Fortsättning följer...