Det finns mycket bra med sociala medier. Jag vet det eftersom jag som digital marknadsförare jobbar med sociala medier hela dagarna. Men det finns alltid två sidor av myntet. I dag vill jag diskutera den mörka sidan - den som rör våra liv och påverkar vår hälsa.

Jag är 23 år och räknas in i generationen "millennials". Det pratas en del om oss: att vi är speciella, omständliga och känslosamma. Oavsett vilka termer som tillskrivs min generation är jag glad att slippa vara tonåring idag. Jag upplever en samhällsförändring som på många vis oroar mig. Den psykiska ohälsan ökar och enligt undersökningar är denna ökning delvis relaterad till vår konsumtion av sociala medier.

Tänk att vara 14 år i nutid. Innan du hunnit gnugga bort ögongruset har du telefonen i högsta hugg. För visst är det så? Redan i gryningen kan man börja jämföra sitt liv med andras. Vi följer gärna vackra, rika, kända och, till synes, väldigt lyckliga personer. Om jag hade varit 14 år hade förmodligen tankarna vandrat vidare och med stor sannolikhet hamnat i ”varför är inte jag lika lyckad och lycklig som alla andra” – träsket. Detta med en liten "uppdatering" på morgonen är en rutin som inte funnits speciellt länge. Vi vet därför ännu inte hur det påverkar oss.  

Idag är du aldrig riktigt ensam. Eller så är du jätteensam. Du vet vad dina vänner och bekanta gör, mer eller mindre hela tiden. Ibland kanske du inte är bjuden. Du sitter ensam och alla andra är tillsammans. Tänk att växa upp med detta överflöd av information och denna ständiga inblick i människors liv. Förtjusningen i att fråga hur någon mår försvinner när vi redan ”vet”. Vad gör detta med vårt välmående?

Det pratas mycket om psykisk ohälsa i vår tid. Det är bra. Vi måste prata om våra samhällsproblem för att skapa förståelse. Vi har kommit en bit på vägen. Något jag tycker vi borde prata mer om är korrelationen mellan psykisk ohälsa och det nya digitala beteendet, inte minst bland unga. Vi lever i en värld som på många sätt är utvecklande, men skärmliv och filterbubblor skapar samtidigt nya problem. Vi kanske bör sätta ord på problemen också? Jag mår så dåligt av tanken att en förälder tar sitt barns ångest och dåliga självbild som typiska tonårsdrag. År 2017 kan det faktiskt vara mer än så och det är dessa problem vi måste definiera. Vi lever dubbelliv, ett analogt och ett digitalt. Det är skrämmande med förändring. Speciellt om man inte förstår hur den påverkar.

Jag upplever det svårt att exakt fastställa vad de nya problemen är men, jag tror inte jag är ensam om denna tanke. Jag vet att det diskuteras en del i skolan om detta, men vi måste också lägga krut på diskussionen mellan vuxna. Alla föräldrar, fotbollstränare, lärare och arbetsgivare. Borde vi inte ge dem chansen att förstå hur dagens ungdom fungerar? Vi måste förstå och först då kan vi tackla dessa nya problem och förhoppningsvis börja fråga ”hur mår du” igen.

Erica Salonius