I sina artiklar angrep Ragnar Olsson även Italien med stor kraft, detta med anledning av landets krig mot Abessinien (Etiopien). Under åren 1935 och 1936 stod Italien och Abessinien minst lika mycket i intressefokus som Tyskland. Förutom att svenska missionssällskap sedan länge haft mission i Abessinien så hade landet blivit omtalat i Sverige genom det svenska kronprinsparets besök där 1934.

Agne Hamrin var präglad av sina Italiensympatier då han behandlade konflikten men också av sin vilja att lägga storpolitiska aspekter på vad som skedde och markera avstånd från humanitära synpunkter. Den 8 maj 1935 angrep han borgmästare Lindhagen och fann det löjligt att denne menat att konflikten berörde mänskligheten. Enligt Hamrin måste konflikten lösas med politiska medel eller med vapen. Bara när ärendet kom till Nationernas förbund behövde Sverige ha en ståndpunkt. Den 27 juli fanns i Jönköpings-Posten en ledare, förmodligen skriven av Agne Hamrin. Rubriken var »Italiens ödestimma«. Där menade ledarförfattaren att Mussolini gav sig in i ett vågspel, där han i värsta fall kunde förlora sin egen ställning och bereda den fascistiska regimens undergång, och så visas en förbluffande förståelse för den italienska politiken. Italien och Mussolini sades handla under tvång som var dem övermäktigt. »Italien måste någonstädes finna rum för en expansion som för var dag som går blir allt nödvändigare.«

 

Ännu större perspektiv drog August E. Lernberg upp den 1 oktober. Han hänvisade till profeten Daniel och Mackabéerboken i Bibeln och till striden mot Antikrist. Kampen mellan Italien och Abessinien var en begynnelse av vad som stundade. Två dagar senare hade kriget brutit ut, och Jönköpings-Posten ställde sig helt på kejsar Haile Selassies sida. Men ytterligare två dagar senare tog Agne Hamrin udden ur ställningstagandet genom att visserligen skriva att ett tungt ansvar låg på Mussolini men samtidigt hävda att vi alla var märkta med Kainstämpeln, och han skyllde kriget på Versaillesfreden.

I en senare ledare citerades en abessinier som sade att Mussolini kallat hans landsmän för vildar, men de hade inte som italienarna tagit till giftgaser. Stor uppmärksamhet riktades mot att Sverige sände en Röda kors-ambulans till Abessinien. Det var av intresse inte minst i Jönköpingstrakten, för ambulansens ledare, doktor Fride Hylander, kom från staden (10/10 och 23/10 1935).

Den 3 december fanns en ny vinkling. I en ledare diskuterades oljesanktioner mot Italien. En italiensk kollaps skulle få de mest ödesdigra följder för de politiska förhållandena i Europa. Vem skulle i så fall försvara Österrike mot Tyskland? Det skulle vara djupt tragiskt om en seger för rätten och humaniteten i Afrika finge köpas för priset av en väldig maktutveckling av Europas största diktaturstat.

På årets sista dag rapporteras att italienskt flyg bombat den svenska Röda kors-ambulansen, och Fride Hylander sades vara svårt sårad. Upprördheten i Sverige blev stor. Men också i detta läge försökte Agne Hamrin mildra anklagelserna mot Italien. Vad landet nu gjorde sig skyldigt till i Afrika sades vara i allt väsentligt detsamma som England, Frankrike och Tyskland och andra makter gjort under de senaste par århundradena. Här stod på ena sidan England med sina väldiga besittningar och sina oerhörda kommersiella och militärpolitiska intressen och på den andra sidan en nyfödd nation under en ärelysten diktators regim. England hade förstått att för sina egna syften på ett ofantligt skickligt sätt utnyttja den indignerade världsopinion som framkallats av Italiens krig mot Abessinien.

En märklig synpunkt refereras den 7 januari 1936. Den brittiska generalstaben ansåg att kriget i Abessinien borde stoppas. Negrerna i Afrika borde nämligen inte få hemföra en alltför överlägsen seger över de vita. En seger för »negrerna« var förvisso inte nära förestående. I april skriver Agne Hamrin om »den triumferande Mussolini«, och han uttrycker beundran för Italiens krigsmaskin och menar att »vi har underskattat Italien« (15/4).

 

Kejsar Haile Selassie kom till Genève och talade där i Nationernas förbund. Jönköpings-Posten skrev att det var ett värdigt tal och att kejsaren särskilt uppehållit sig vid italienarnas användning av giftgaser, och han hade undrat om framtiden för små staters säkerhet. Vid tillfället hade italienska journalister uppträtt störande, och för första gången i NF:s historia hade polis fått ta hand om ordningsstörarna. Några dagar senare gav JP prov på fördomar inte bara mot afrikaner utan även mot sydeuropéer. Tidningen skrev att de italienska journalisterna visat vart fanatisk nationalism kunde leda och fortsatte: »Nu bör man ju förstås komma ihåg att de visslande och skränande herrarna voro sydlänningar, och som sydlänningar böra de rimligen bedömas« (1/7 och 7/7).

Annons

Något senare kom Fride Hylander hem till Jönköping, och JP kunde rapportera att 2 000 människor hade tagit emot honom i Sofia kyrka, bland andra stadsfullmäktiges ordförande (9/9 och 12/9).

Märkligt är att när Agne Hamrin 1979 skrev sina minnen hade han kvar sin överlägsna attityd mot humanitära aspekter:

 

Inte minst i Sverige var lille Negus jättepoppis […] Våra professionella sobsisters and sobbrothers snyftade i kapp, och i kapp nedkallade de sina standardiserade förbannelser över de italienska fascisterna som i sin infernaliska bestialitet inte bara dränkt Etiopiens land och folk i giftgaser utan därtill bombat en kolonn svenska Rödakorsbilar på väg att hjälpa de olyckliga. Detta var, skrevs och sades det, kulmen av Mussolinis förbrytelser. Vad som framför allt annat upprörde den svenska opinionen var att bombangreppet hade utförts mitt under julhelgen. »Fridens högtid« hade vanhelgats, ett störande element hade kommit in i julklappsritualen och dansen kring julgranen.

 

När italienska trupper hade krossat Abessinien vändes världens blickar mot Spanien och mot det inbördeskrig som där blossat upp. Jönköpings-Postens huvudsakliga linje var att röd diktatur stod mot fascistisk diktatur och det var därför fel av den svenska Spanienkommittén att vilja hjälpa den röda sidan i kampen. Som vanligt kunde inte Agne Hamrin låta bli att använda sig av latinska citat. En artikel hade rubriken »Franco ante portas«. Övervägde sympatier åt något håll var det till förmån för fascisterna. När krigsfartyget Deutschland bombade Almería försvarades handlingen av JP (14/10, 19/10 1936 och 2/6 1937). Harry Blomberg var engagerad på en Spanienafton, talade för fred och angrep såväl fascismen och nazismen som bolsjevismen (22/3 1937).

Givetvis skrev Jönköpings-Posten också om andra länder. Harry Blomberg deltog i en resa till Sovjetunionen. Han blev imponerad av den energi med vilken man hade industrialiserat landet och skriver om Stachanov-idealet (5/6 och 20/6 1936). Året tidigare hade JP haft en ledare med rubriken »Fastlagstid«. Där sades de kristna i Ryssland genomlida sitt Getsemane, och man beskrev också den svåra situationen för de evangeliska kyrkorna i Österrike, Polen och Spanien (2/3 1935). Märkligt nog sades i artikeln intet om de kristnas situation i Tyskland. I en ledare med rubriken »Det enda nödvändiga« kopplades religion, moral och politik samman. JP menade att det behövdes en förnyelse av samhällsandan, ett moraliskt och religiöst uppvaknande. De som mest förgätit sin Gud hade drabbats av de största prövningarna. Frankrike var ett skolexempel på detta, medan England fått John Wesley (25/5 1935). Senare, den 7 mars 1938, skriver Jönköpings-Posten följande: »I jämförelse med den bloddrypande Stalin te sig både Hitler och Mussolini som oskyldiga barn.«

Sedan Agne Hamrin kommit till London 1935 skrev han mycket om brittiska politiker. Men han fortsatte att göra resor, och han författade stora artiklar om Litauen (6/6 och 8/6 1936) och senare om Polen, som han kallar Europas fattighus (20/1 1937).

 

Palestina var intressant, både därför att det var det bibliska landet och därför att så mycket hände där. Birger Pernow, pastor och en ledare inom Svenska Israelsmissionen, skrev om Palestinas judar. Stora förbättringar hade skett i landet tack var den brittiska mandatregeringen och judisk hänförelse. Han skrev om Tel Avivs snabba tillväxt och om hur judar fullständigt nyskapat Palestinas industri. De flesta kolonier beskrevs som uppbyggda på egendomsgemenskapens eller kommunismens princip. Nu bodde 1,1 miljon människor i landet, men man beräknade att det kunde föda 1,5 miljoner (5/3 1935). I början av år 1936 skrev kyrkoherde Ernst Sandgren att judarna var på väg hem och att det i Palestina snart bodde fler judar än araber (29/1 1936). Ytterligare ett och ett halvt år senare talade JP om en tvåtusenårig dröm som höll på att gå i uppfyllelse (1/7 1937)

Tyskland blev emellertid alltmer i fokus för intresset. När tyska trupper hade ryckt in i den demilitariserade zonen vid Rhen försvarade JP detta genom att angripa Versaillesfreden som »orättfärdig och vanvettig«. Agne Hamrin prisade en tysk fredsplan och menade att man borde ta Hitler på orden (6/4 1936). Sommaren 1936 gjorde komminister Olof Thulin en resa i Tyskland och Frankrike, och han rapporterade att »hela det livskraftiga och nya Tyskland personifieras på ett för oss alldeles ofattbart sätt i den store Führern Adolf Hitler« (29/8). Isak Krook, kyrkoherde i Gränna, skrev senare om den religiösa omvälvningen i Tredje riket. Han hade funnit en våg av religiositet i olika folklager och menade att den nya fosterländska hänförelsen i många fall också betytt en religiös och moralisk lyftning (26/11 1936). Här resonerade Krook som den lundensiske teologiprofessorn Hugo Odeberg.7 Jönköpings-Posten kritiserade den norska Nobelkommittén för att den gav 1936 års fredspris till den ivrige regimkritikern Carl Ossietzky (17/11 och 24/11 1936).

Under 1937 lyfte JP i hög grad fram den tyska regimens behandling av de kristna. Det talades om förföljelse av de evangeliska prästerna, och särskilt nämndes kyrkoherde Martin Niemöller. Han hade enbart försvarat den kristna tron men sattes av den anledningen i fängelse. Hans sista predikan före fängslandet hade temat »Vi måste lyda Gud mer än människor« (23/6, 5/7 och 9/8). I den tyska kyrkostriden ställde sig Jönköpings-Posten helt på Bekännelsekyrkans sida mot »Deutsche Christen«.

Samma år, 1937, recenserade Agne Hamrin Bakom Tredje rikets kulisser av Christer Jäderlund. Han berömde boken och menade att det var det bästa som skrivits om Tyskland i Sverige. Den visade stor sympati för Tyskland (19/4 1937). Några månader senare var Agne Hamrin i Rumänien och skrev om judarna i landet. Hans budskap var att den tyska nationalsocialismen hade väckt världen till insikt om att det fanns ett judeproblem och att det rumänska judeproblemet endast var en detalj i det stora europeiska judeproblemet. Ungefär samtidigt hade JP en ledare med rubriken »De vitas ok måste brytas«. Det är då inte fråga om något ok som de vita lagt på andra människor, utan tidningen skrev att Japan ville bekämpa alla vita, särskilt England. I jämförelse med detta var motsättningarna i Europa små familjeträtor (10/1 och 12/1 1938).

Fortsättning följer...