Det långa svarta håret ligger draget åt sidan, ner över vänster axel. I den svaga blåsten flyger stråna över ansiktet, döljer stundtals de mörka ögonen med den intensiva blicken och det stora leendet.

#deensammaflickorna

Ensamkommande flickor är betydligt mer utsatta än pojkar.

Riskerar att bli mer isolerade..

#deensammaflickorna

Ensamkommande flickor är betydligt mer utsatta än pojkar.

Riskerar att bli mer isolerade när de kommer till Sverige.

Och etablerar sig i betydligt sämre utsträckning på arbetsmarknaden.

I en serie artiklar riktar vi fokus mot dem. De ensamma flickorna.

Utslussningslägenheten består av ett rum och kök. I vardagsrummet står soffa och skrivbord och en säng bäddad med hjärtmönstrade påslakan. På tv:n rullar Barnkanalen och på skrivbordet ligger ett svensk-dariskt lexikon och en barnbok. ”Du är inte ensam”. På omslaget ett hav, en flicka i en kajak, och en isbjörn på ett isflak. Jag kan inte motstå att ta upp den och läsa baksidestexten.

”Julia har vunnit en resa till Nordpolen, och tillsammans med sin nya kompis Nanook ger hon sig ut på upptäcktsfärd i en kajak. Ensam på ett isflak hittar de en isbjörn som kommit bort från sin mamma. Hur ska de få med sig isbjörnsungen hem? Och hur ska de själva förresten hitta hem, när det har börjat blåsa upp till storm ute på havet?”

”Det var jättesvårt”

Minuterna senare sitter vi i köket, Zahra, snart 18, serverar rykande te i gröna Ikea-muggar. När vi börjar prata om flykten raderas leendet och intensiteten i ögonen försvinner. Blicken: tom. Det sker på ett ögonblick, en förändring så snabb att ingen egentligen hinner registrera den, men samtidigt så tydlig att ingen kan undgå att se den.

— Det var jättesvårt för mig, börjar hon.

Trevande tar vi oss fram genom berättelsen. Den som började för cirka tre år sedan, i en mellanstor stad i Afghanistan, med mamma, pappa och två systrar: en yngre och en äldre. Livet, det kvävda, och kriget, det ständigt pågående, fick dem till slut att gemensamt fly. Till Pakistan.

Därifrån börjare senare Zahras fortsatta resa – ensam. Hon vill inte närmare gå in på varför.

Härifrån flyr flickorna främst

Afghanistan

Somalia

Eritrea

Irak

Källa: Listan är baserad på Migrationsverk..

Härifrån flyr flickorna främst

Afghanistan

Somalia

Eritrea

Irak

Källa: Listan är baserad på Migrationsverkets statistik för ensamkommande flickor 2015 och hittills 2016.

— Det var min mamma som sa. Det var jättestora problem, jag kunde inte stanna där.

Med hjälp av smugglare gick resan med lastbil till Turkiet. Flera gånger försökte Zahra ta sig över gränsen, med båt och till fots. Flera gånger blev hon tagen av den turkiska polisen. De fyra dagar som hon som längst satt fängslad på polisstationen, tillsammans med andra kvinnor och barn, beskriver hon som några av de värsta dagarna i sitt liv.

Hon var rädd – konstant. Fruktade för sitt liv men accepterade sin död, som hon var säker skulle komma.

— Smugglarna, de bryr sig inte om vi dör. Om något händer, då går de bara. Lämnar en. De är inte snälla.

Annons

Det är mycket svårare, säger hon, att vara flicka på flykt. Särskilt om du, som hon, är ensam.

När du är ensam hör du inte bra ord från andra killar. De frågar hela tiden varför du är ensam.

Risken för att tvingas till sexuella handlingar är stor för flickor under flykt. För att få passera en gräns eller åka med en lastbil.

Zahra nickar.

— Ja, de tvingar tjejer att göra dåliga saker. De var inte snälla, men de gjorde inget sådant mot mig. Jag tackar Gud för det.

Bråk på båten

I Turkiet blev Zahra kvar i månader, tillsammans med andra flyktingar levde hon gömd. Till slut, efter flera försök, lyckades hon komma med en båt som tog sig hela vägen till Grekland. Mitt på Medelhavet blev det bråk mellan två män som var nära att sluta med att den ena mannen skar sönder båten med sin kniv.

— Ni har hört om döden på havet? Det hade vi också. Alla grät och bad ”snälla gör det inte”. Åh, vad vi grät.

Kanske tog hela flykten åtta månader, kanske nio? Zahra minns inte.

Det hon däremot minns är den stekande hettan från solen som brände sönder hennes kinder för livet, den ständiga hungern och panikartade törsten. Den förlamande saknaden efter föräldrarna.

— Jag var ensam hela tiden. Men det fanns en kvinna som hade en dotter som var sju år, hon tog hand om mig och hjälpte mig när jag grät.

— Jag trodde inte att jag skulle komma fram, jag var säker på att jag skulle dö på vägen. Och jag accepterade det. Men tack så mycket Gud att jag kom fram till Europa, säger Zahra som är troende muslim.

Saknar sin mamma

Ändå. Hon dog under flykten, det är så hon själv uttrycker det. Att hon dog men att Gud gav henne ett andra liv. När hon kom till Sverige började allt om från noll.

När lastbilen stannade i Stockholm fick hon veta att hon var fri. Att hon kunde gå till polisen, att de inte skulle sätta henne i fängelse. Det är snart två år sedan.

I dag bor hon på ett HVB-hem i länet, men i egen lägenhet. Till hösten börjar hon gymnasiet, handelsprogrammet. Hon läser lättlästa barnböcker för att bli bättre på svenskan, som den om den ensamma isbjörnen som kommit bort från sin mamma.

— Jag känner mig ensam, jättemycket. Jag saknar mina föräldrar. Det går inte utan min mamma.

Har ni kontakt?

— Ja, det har vi. De är kvar i Pakistan. Men jag hoppas att de kommer att komma hit snart. Jag tror det.

Tids nog vill Zahra skriva en egen bok.

— Jag vill berätta min historia, varje sekund från att jag lämnade Afghanistan till att jag kom hit och började om mitt liv. Jag har börjat skriva, på persiska. Men jag vill skriva den på svenska och engelska också, jag vill inte att någon annan ska översätta. En tolk kan inte beskriva mina känslor.