Det var den eftermiddagen som det ryska planet kraschade nära staden Jaroslavl i Ryssland. Onsdagen den 7 september strax efter klockan tre svensk tid kom de första rapporterna på radion.

Så mindes Jönköping

Samma dag som Stefan Liv dog fylldes platsen framför Kinnarps arena med tusen och åter tusen min..

Så mindes Jönköping

Samma dag som Stefan Liv dog fylldes platsen framför Kinnarps arena med tusen och åter tusen minnesljus.

HV71:s premiärmatch i elitserien säsongen 2010/2011 blev en massiv hyllning till Stefan Liv en dryg vecka efter den tragiska flygolyckan i Ryssland.

Stefan Livs tröja med nummer 1 hissades i Kinnarps Arena den 10 januari 2012 i matchen mot Timrå IK.

På årsdagen efter Stefan Livs död släpptes det tusentals papperslyktor upp i himlen från Vätterstranden. Anita och Christian Liv avtäckte också mosaiktavlan som är gjord av 3 000 bilder från Stefan Livs fantastiska hockeykarriär.

Den 2 augusti 2013 döptes en ny gata till Stefan Livs gata. Gatan går fram till Kinnarps Arena.

Med på planet fanns Stefan Liv och hans lag Lokomotiv Jaroslavl på väg till säsongens första seriematch i Minsk. Stefan Liv och alla hans lagkamrater i ishockeylaget Lokomotiv Jaroslavl dog.

I en låda finns alla tidningarna med artiklarna om olyckan sparade men Anita Liv har inte läst en enda rad eller sett ett enda tv–program med detaljer om hur olyckan gick till. Hon vill inte fördjupa sig i det, tycker att det är meningslöst.

I bilen hem till Anna hann hon tänka att det kanske hade hänt pojkarna något. Bilradion var på och där kom nyheten om olyckan.

Då förstod hon.

Resten är som ett töcken. Hemma hos Anna och pojkarna hade vännerna samlats. Christian, Stefans lillebror, blev körd dit sedan han hade slutat sitt jobb. Polisen i Jönköping kom och lämnade en lapp med beskedet om att Stefan var död. Anita minns fragment.

– Jag tänkte inte på mig själv då, jag tänkte på Anna och jag bara väntade på att hennes föräldrar skulle ta sig hit till Jönköping från Luleå.

Fakta Stefan Liv

Stefan Liv föddes den 21 december 1980 i Gdynia i Polen och dog i en flygolycka nära Jaroslavl i..

Fakta Stefan Liv

Stefan Liv föddes den 21 december 1980 i Gdynia i Polen och dog i en flygolycka nära Jaroslavl i Ryssland.

1995 började han J18 i HV71

1995 och fram till 2006 spelade han i HV71 och var under nio säsonger förstemålvakt där.

2006/2007 var han en kort period i Detroit Wings men spelade sedan i farmarlaget Grand Rapids Griffins.

2007 till 2010 var han tillbaka i HV71. Under sin tid i HV71 tog Stefan Liv och laget tre SM-guld.

2010 spelade han för Sibir Novosibirsk i ryska KHL

2011 spelade Stefan Liv i ryska laget Lokomotiv Jaroslavl. Han och resten av laget var på väg till den första seriematchen i Minsk då planet störtade.

En av Stefans bästa vänner, och gudfar till Harry, är hockeyspelaren Viktor Wallin som spelade i högsta ligan i Frankrike när olyckan hände.

– Han kom hem direkt när han fick höra nyheten i Frankrike. Stefan hade sagt till honom att om det händer mig något så ta hand om pojkarna. Det har han verkligen gjort.

Hela Jönköping grät den här gråmulna onsdagen. Det dröjde inte många timmar innan Jönköpingsborna samlades utanför Kinnarps Arena och tände ljus för den högt älskade målvakten Stefan Liv.

Samtidigt stängde familjen och de närmaste vännerna in sig hos Anna Liv och barnen. Där säger Anita Liv att hon kände sig trygg. Det hjälpte att prata med ungdomarna, det var en tröst att de fanns. Annas föräldrar lyckades ta sig till Jönköping och anlände klockan tio på kvällen.

– De stöttade oss. De lagade mat och skötte barnen och de stannade väldigt länge i Jönköping. Det betydde mycket.

Tv:n var bara på när det visades barnprogram. Den första tiden kändes det helt nödvändigt att få avskärma sig från omvärlden. Men senare blev den offentliga sorgen i Jönköping ändå en tröst. Att så många tyckte så mycket om Stefan, säger Anita.

– Jag hörde honom aldrig säga ett ont ord om någon människa, varken stor eller liten.

Sorgen kommer med jämna mellanrum som en slags panikkänsla. I början tog Anita en timme i taget, en halv dag och senare en dag. Lite senare var det en stor hjälp när hon och Christian blev bjudna på mat hos vänner och släktingar.

Anita bär alltid med sig saknaden efter Stefan och hon pratar om honom i presens. Utom när hon ska berätta om när hon och maken Jens åkte till Polen, efter år av utredningar och pappersarbete för att adoptera ett barn.

Stefan var så efterlängtad. Han var fjorton månader när Jens och Anita hämtade honom på barnhemmet i Gdansk.

Städerna Gdynia, Sopot och Gdansk är lika sammanväxta som Huskvarna och Jönköping. Jens och Anita kom dit under krigstillståndet vintern 1982 och hela samhället hölls under en militär kontroll. Året innan hade den fria fackföreningen Solidarnosc bildats av Lech Walesa. Det var oroligt i Polen och Jens och Anita Liv möttes av k–pistar och militärer när de körde in i landet. Det var inget lätt land att komma till, särskilt inte för att adoptera ett barn.

– Vi fick hjälp med adoptionen av pater Wojtek som var katolsk präst i katolska kyrkan i Jönköping. Han ordnade så att vi kunde få bo hos några vänner till honom i Sopot. Vi kunde ju ingen polska och kände inte till landet. Men vi hade fått veta att vi skulle ha med oss mutor så vi hade cigaretter, choklad och kaffe, berättar Anita.

Stefan föddes den 21 december 1980 i Gdynia men lämnades till barnhemmet i Gdansk. Då hette han Patryk Sliz.

– Stefan var det sötaste barnet som fanns och det finaste barnet av alla på barnhemmet. Han hade en liten stickad rosa sparkdräkt och tygblöja när vi såg honom första gången. Han var en liten speciell människa, väldigt stolt. Han reste sig och visade för oss att han kunde stå. Vi stannade i Polen under fem veckor i väntan på att adoptionen skulle bli klar i domstolen. Under den tiden hälsade vi på honom flera gånger och lärde känna honom. Till sist fick vi åka hem och när vi hämtade honom från barnhemmet kröp han intill mig. Det fanns ingen barnstol att få tag på i Polen utan Stefan fick ligga på en stor polsk dunkudde när vi körde hem igen.

Sedan började familjelivet på Hammarvägen i Norrahammar. Jens Liv var mycket idrottsintresserad och Stefan spelade också tennis och fotboll. När han var sex år började han i skridskoskolan i HC Dalen och redan från början ville han vara målvakt. Stefan var en extrem tävlingsmänniska, berättar Anita, gav sig aldrig.

När Stefan var tio, det året han skulle fylla elva år, dog pappa Jens. Lillebror Christian var då fem år. Jens fick bukspottscancer och dog inom fyra månader.

– Stefan hade det svårt då. Han och Jens hade en stark relation. Stefan fick bli vuxen tidigt. Det är ju fruktansvärt att Stefans barn också skulle bli faderslösa, säger Anita Liv.

Ju äldre Stefan blev ju mer ishockey blev det. Anita hade en combi som rymde all utrustning. Hon jobbade 75 procent och ägnade resten av tidens vakna timmar åt att köra Stefan och Christian, som också spelade hockey, till träningarna.

– Det var tuffa tider, schemat var fullt, det fick inte komma något i vägen. Stefan var lugn och stressade inte och han skrattade åt mig när jag stressade. Men jag hade inte tid att vara lugn.

Ändå blev det svårt för mamma när Stefan flyttade hemifrån till sin första etta på Östra Storgatan. Han fick tusen kronor av HV71 då och hyran till lägenheten. Anita åkte dit och diskade och piffade till. Tog med sig tvätten hem och tvättade.

Så tog karriären fart. För lillebror Christian var Stefan idol och storebror.

Stefan Liv hade knappt hunnit inleda sin säsong i Jaroslavl när olyckan hände. Han hade precis fått en större lägenhet i Jaroslavl så att Anna och pojkarna skulle kunna vara där periodvis. Familjen var viktig.

Anita orkade inte med att åka till minneshögtiden i Jaroslavl utan stannade hemma med Christian. Anna åkte dit tillsammans med sin pappa och bästa väninna. Timme efter timme satt hon vid Stefans kista medan den långa ryska minnesceremonin pågick.

Anita och Christian var med på minneshögtiden i Kinnarps Arena.

Hur orkar man stå där bland alla människor, inför fotografer och tv–kameror?

– Man bara gör. Tar en sak i taget. Man orkar allt man måste orka och man får krafter när man behöver det, säger Anita.

Stefan begravdes den 2 oktober. Själva begravningsgudstjänsten hölls i Sofiakyrkan. Begravningsgästerna var desamma som på Stefans och Annas bröllop två månader innan. Herman och Harry hade samma kläder som de hade haft på föräldrarnas bröllop. Magnus Carlsson som hade vigt Stefan och Anna höll i begravningsgudstjänsten tillsammans med

– Anna var fantastisk där. Det var hon som ordnade med begravningen och hon gjorde det så fint. Lillebror Christian var med och bar Stefans kista tillsammans med de andra ishockeypojkarna.

Det gör ont i hjärtat att bara föreställa sig att man går på sitt barns begravning.

Hur klarade du det?

– Man är utanför sig själv. Det går inte att beskriva. Stefan gillade Kent och under begravningen spelades "Utan dina andetag". Jag kan fortfarande inte höra den utan att gråta.

Sorgen kommer med jämna mellanrum och dyker upp som en slags panikkänsla.

– Kan det vara sant, tänker jag då. Stefan finns ändå hos mig hela tiden, jag tänker på honom jämt. Så har jag Anna och pojkarna och Christian. Anna är en fantastisk svärdotter. Jag är så glad över att hon och Stefan hann gifta sig. Han var så lycklig och glad. Och han var så glad i Anna. När jag ser på bilder på honom tillsammans med Anna blir jag glad när jag ser hans glädje.

HV:s fystränare Magnus Carlsson vigde Stefan och Anna. Han blev en av dem som stöttade Anita och Anna den svåra tiden. Kom och hälsade på, ringde.

– Livet pågick ju utanför hela tiden men man har svårt att förstå hur människor kan skämta och skratta.

Stefan Liv ligger begravd på Dunkehalla kyrkogård. Det är en vidunderligt vacker plats med utsikt över hela Vättern.

– Ja, där ligger Stefan bland alla dignitärerna, säger Anita när vi går dit. Hon berättar att det är Anna som har valt kyrkogården och plats. Hon åkte runt till alla kyrkogårdar i Jönköping och tittade efter den finaste platsen. Anita går ofta dit och pratar med Stefan och varje helg tänder hon och Christian ett ljus på graven.

– Stefans grav har flest blommor och minnessaker. Titta, där ligger det en keps som det står Jaroslavl på. Den måste någon ha lagt dit på minnesdagen.

Är minnesdagen den 7 september särskilt svår för dig?

– För mig är alla dagar lika svåra så själva minnesdagen är som andra dagar. Men för Christian är den 7 september en svår dag.

Anita skriver berättelser om Stefan till Herman och Harry och har urklipp på Stefan i en stor låda. Hon gör också album till pojkarna.

När jag frågar Anita om hon någon gång kan tänka sig att åka till Ryssland skakar hon på huvudet och säger nej. Dit vill hon aldrig. Precis efter Stefans död tänkte hon så om Kinnarps Arena också. Hon ville inte gå dit mer.

Men numera går hon och Christian alltid på HV71:s hemmamatcher. Ibland är Herman och Harry med.

– Stefan älskade HV71 och när vi går dit känns det som att vi hedrar Stefan.

Anita Liv har gått långa promenader, hon har styrketränat, städat, ja varit fysiskt aktiv. Det har varit ett sätt att stå ut med sorgen.

– Det har varit det bästa för mig. Det tog tid innan jag kunde läsa en bok. Jag tycker om att se på bilder av Stefan, det känns som om han finns kvar. Och så har jag Anna och barnen. Men jag sörjer över att han inte fick uppleva sina barn, att han inte får se hur duktiga de är när de spelar hockey. Livet är orättvist och olyckan hände när hela familjen skulle ha inlett sitt liv.

Hon har förlorat sin man och sin son.

– Med Jens fick jag fyra månader på mig för att ta avsked. Stefan hann jag inte.

Sista gången hon träffade Stefan var i augusti innan han åkte tillbaka till Jaroslavl.

– Stefan, Anna, pojkarna och jag var på restaurang Soya och åt och det var lika mysigt som vanligt. Jag hade velat krama honom en sista gång.