LÄS MER: Slösar med mänsklig resurs

De är Bäckadalselever och de kom till Sverige förra hösten. De var motiverade, lärde sig snabbt svenska, vännerna på Bäckadalsgymnasiet blev en familj och här ville de skapa sig en framtid. Nu väntar de på besked från Migrationsverket.

De är rädda för talibanerna. De är rädda för IS. De är rädda för att dö.

Sveriges bedömningar har skärpts och nu avslår Migrationsverket de flesta asylansökningar från personer som har flytt från Afghanistan.

— Jag har sett många dö framför mina ögon. Jag tänkte att det är slut med det nu, att vi kan leva bra här, säger Shahab Ahmadi.

Hans första dagar i Sverige var lyckliga. Han överlevde flykten och planen var att bli läkare.

I oktober ingick Sverige och Afghanistan ett återtagandeavtal och det har blivit lättare att tvångsavvisa asylsökande som har fått avslag.

Den senaste tiden har en rad beslut om avvisning till Afghanistan kommit och sedan några månader tillbaka tänker Shahab Ahmadi åter på döden.

— Ett ännu värre öde väntar på oss. Det finns ingen säkerhet i Afghanistan.

Flera av killarna vittnar om att de hellre dör än återvänder till Afghanistan.

De flesta av de unga som har flytt från Afghanistan och hamnat i Jönköping tillhör minoritetsgruppen hazarer som har förföljts av talibanerna. De är shiamuslimer, tillskillnad från majoritetsbefolkningen, och IS ser dem som en av sina största fiender.

Killarna berättar att den som en gång har flytt från Afghanistan riskerar att återvända till en än värre situation. De blir en fiende till talibanerna och ska straffas med döden.

Shahab Ahmadi har ingen familj som väntar på honom i Afghanistan. Jag frågar honom vad som händer om han utvisas hit.

Annons

— Det finns tre möjligheter. Vi hamnar hos talibanerna. Vi måste köpa eller sälja narkotika. Vi måste sova på gatan, säger han.

Framtiden

Enligt Migrationsverket kommer drygt hälften av de ensamkommande från Afghanistan, medan resten säger att de har varit bosatta i Iran.

Abolfazl Rezaiee har bott i både Iran och Afghanistan. Han vill bli ingenjör. Men han vågar inte säga det högt. Framtiden är för oviss.

— Jag bär alltid med mig oron. Jag har kämpat så mycket, lärt mig svenska snabbt, lärt mig den svenska kulturen. Men vi väntar på ingenting. Vi ser att våra kompisar skickas tillbaka. Efter några månader ger de oss samma svar, säger han.

Han säger att han får bra stöd av lärarna och av sin gode man. De lyssnar.

— Men allt löser sig inte med prat. Vi pratar och pratar med det händer ingenting. Man blir inte fri.

Vem får stanna?

Sedan 2006 avråder Utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan på grund av säkerhetsläget. De pekar på risken för terrorism och våldsbrott. Dessutom är tillgången till sjukvård mycket begränsad.

Rahman Ahmadi flydde till Sverige ensam. Hans vänner här i Sverige har blivit hans familj.

— Vi blir galna när vi tänker på vad vi ska få för beslut. Mina kompisar är som mina bröder och vi vet inte vem av oss som ska få stanna.

Också Hady Moosawy beskriver hur ovissheten, maktlösheten och väntan känns. Hur det är att tappa hoppet om framtiden.

— Man kan inte sova. Man har en jättestor klump i magen. Man kan inte göra något åt sin bakgrund. Man kan inte göra något åt sin framtid. Man orkar inte göra något.

Men för tre månader sedan fick han beskedet alla vännerna går och hoppas på: han har fått permanent uppehållstillstånd. Han får stanna.

— Det var en jättestor glädje för mig. Jag känner mig fri, jag kan tänka på framtiden litegrann, säger han.

Uppehållstillståndet är inget han direkt pratar om. Först efter två månader hade han samlat mod att berätta för sina närmsta vänner. De väntar fortfarande på besked.

— De är ledsna och jag kan inte göra något åt det. Det här är något som skiljer mig från dem. Alla möjligheter finns här i Sverige för mig. Jag kommer från ett land där det inte finns några möjligheter för mig. Men vilken möjlighet har de?

LÄS MER: Shiamuslimer sörjer i Barnarp